REM RA ve BV FE ost an UVA bg SVA
hvad andra sköna konster ega, framför sig en mc
dell i naturen: architekturen är ej i naturen sjel
men den är et supplement, en fyllnad till her
ne. Scamozzi menade, att Skaparen öfverlemnt:
åt denna konst att ensam smycka bela verlde:
Vare härmed huru som helst: hennes å!iggand
alt bereda Gud och menniskor boningar på jor
den, är så stort och så vidt omfattande, att, c
huru hon har sina yngre systrar till lydigt bi
träde, måste, i synnerhet derföre alt hon behöf
ver alltid vara förståndig och bushållsam, oc
ändå arbeter för evigheten, vetenskaperne kom
ma henne öfver allt till stöd.
Det är således mindre naturens yttre former
än dess inre lagar hon har att lyda, och dess:
ligga ej öppna för ögat, utan vid vetenskapligt ljus
Fysik, matematik, mekanik beböfva vägleda hen
ne till de mål, som menniskernas tusende beho
och tycken uppställt. Redan vid ideen eller rit
ningen till huset måste, i den form hon gifver
ingå de grunder på hvilka dena må kunna verk:
liggöras, samt behaga och bestå, under de vilkoj
och med de medel som finnas. Sjelfva snillet :
sitt öfverflöd skulle ej här hitta fram, utan vig
sidan af anspråkslös men mogen kunskap ech er:
farenhet.
Architekturen har fått till uppgift, att efter rez-
lor ech proportioner, gifna af naturen och sma-
ken, så fortgå att hvarje byggnad må få all den
fullkomlighet, som dess bestämmelse är mäktig,
genom ordning och lämplighet i inre och yttre,
genom skönhet i form ech ett sig passande ut-
tryck.
Då dess verk så, jemte sin egen konstfuilind-
ning, städse haft till grund och föremål menni-
skoslägtets bevarande, begvämlighet, glädje och
storhet, har man i all tid, af architekturens lynne
i ett land, slutat till folkets ståndpunkt på bild-
ningens trappa.
Byggnaderne äro bilder af en stats makt och
anseende. En högst betydiig del af landets egen-
dom ligger i dem. Alt deras ändamålsenliga form
och framtidens bestånd då är för staten ar ytter-
sta vigt, det finner väl en och hvar,
Det vore således utan tvifvel en stor ange!
genhet, äfven för det svenska samhället, att N g5-
nadskonst der verkligen funnes.
Snart skulic erfarenheten visa äfven de mindre
bemedlade, att en byggnads kloka ordnande un-
der en skicklig architekts hand minskar och icke
ökar kostnaden för huset, under det att slägter
bero, till deras helsa, trefnad och lycka, derpå.
Insändaren vågar här en fråga: Skulle vi ej
ännu haft god tid att besinna, det vi i Sverige
icke ega architekter 1 ordets goda mening?
Det svar, som är att gifva, finnes icke långt
borta, ty hvarje steg i Stockholm svarar.
Eller försök att upptäcka ett enda hus af nyare
tillkomst, der architektur synes, inom eller utom.
Visa mig något exempel på cen förnuftig, efter
vetenskaplig forskning bestämd, bushållning vid
massornas fördelning, så att ingen öfyerflödig kraft
finnes på ett ställe, och ingen saknas tå ett an-
nat. Visa mig att ljuset är väl fördeladt, eiler
att hvarje litet rum är användt, såsom vid inred-
ningen af-ett väl uttänkt schatull; visa mig alt
någonstädes ens de allra nödvändigaste beqväm-
ligheter, vare sig för hushåll eller ensamma per-
soner, icke saknas; visa mig en byggnad med elt!
för konsten någorlunda anständigt utseende, inom
eller utom. Allt letande är förgälves!
För hvarje ny byggnad syndar man ånyo mot
architekturens första grunder: att delarne måste
vara underordnade det hela, att det starkare bör
bära det svagare, att fastheten bör vara verklig
och synlig, att symetri och regelbundenhet skaffa
fasthet och ordning, alt enhet och omvexling git-
va skönhet.
Man har vändt sig åt annat håll. Man sehack-
rar med architekter-ritningar!
Ännu alltid synes man lyckas få folk att tro,
det färdighet och smak, att väl lavera en bygg-
nadsritning, är architektur, eller att konsten att
med pensel handtera ett papper så, alt ritningen
derpå faller sig angenäm för ögat, är konsten att
bygga.
Der, i en oändligt riaga måltstock, försvinna
snart aila uttryck al stor rhelsför hålianden, hvil-
kas val och noggrannhet är architekturens skörvhet.
Man ser genom ett skimmer af lyckade firg-
skyar, och anar eller tror, såsom framför sl
som betäcker anletsdragen, att det, som före.
les, måtte vara vackert, efter som bilden fuller
mjuk i ögat: man berömmer, utan att gifva sig!
tid eller möda att besinna, hurujom samma ögon- :
fågnad är negativ, hvad hufvudföremålet beträffar.
Se på de långt aflägse figurernai ett landskap. 3
De äro hvar för sig en prick, och ingen tingla
mer; men kunna dock, om de än föreställa styg- a
gelser i verkligheten, behaga få en målning, gel
nom förgharmoni i tafianr, och tydas af det öl
Tiga, der de, blott såsom lyckliga frö till iubild-
ning, äro kastade. Så är det ock ed det som N
mm me
— pe mn FE
Ul a
-
RR E
föreställer architektur-ornamenter på de måladel.;
byggnadsritningar, hvilka dagligen visas Oss, så- st
som mäistareprol. -
Så målar man architektur-ritningar; man byg- -
ger deremot så, att d n klart scende Vintergu- S
den nedergör architehbten, genom en blott vink S
i förbigående, uti dessa ord: den der grannal!
trädlyktan, hvarpå det stora stenhusct hvilar,
såsom man vet.) LL
Vid detta vårt trångmål om verkligt architekt- jr
skap frågar man: Skall nu den der samma ar-
chitektandan stå åter upp, incarnerad i en annan
ritare, för att bostämma om vårt nationalmuseum?