historien den dagsklara gången häraf. Ty, di uppklarnade och förbättrade läror omöjligen kunde undvika att låta sin dager falla äfven på menni skans sociala tillstånd, på folks och styrelsers in bördes pligter och rättigheter, på tusen falsk: och grymma förhållanden i det faktiska lifvet, så måste detta oundvikligen hafva till följd en brytning för samhällets restauratien till det bättre, sedan religionen och filosofien undergått sin. Mer då de maktegande icke ville låta samhällsförbättringen ske godvilligt, evsedan den öfverallt strec emot furste-egoismens, bördsaristokratiens och de! statskyrkligas enskilda intressen och usurperade fördelar; så bragtes saken härigenom småningom på de flesta ställen till revolution: til mer eller mindre våldsam omhvälfning. Ingenting visar således tydligare än historien, att skulden för dessa omstörtningars fasor ytterst hvilar på de gensträfvige egarne af den materiella makten, hvilka ej i tid ville lyssna till sina folk: rättmätiga oah från början med mildhet, sans fog och försynthet framställda anspråk. Man läse t. ex. berättelsen om den Cestilianska allmogen: besvär, om det så ohyggligt slutade Tyska Bondekriget, straxt efter reformationens utbrott; mar betrakte vidare de s. k. Nivellörerne i Westfalen de Skottska Independenternes och slutligen de Nordamerikanska engelska koloniernas uppförande och förklaringar till sina regeringar, innan de genom oförsynta och okloka tilltag från dessas sida tvungos att gripa till svärdet; och man skall förvånas öfver den långvariga hofsamheten, måittan och lugnet hos det likväl på tusenfaldigt sätt retade folket. Och från hvilken sida kom vä det oupphörliga gäckeriet med menigheterna, genom ständigt gifna och aldrig uppfyllda löften! hvarifrån förskrefvo sig våldet, orimligheten, lastbarheten, hvilken likt en flod utgjutit sig öfvel samhället? Jo, märkvärdigt nog, ifrån den sidan som alltid kallade sig sjelf den företrädesvis bil dade, och hvilken pockade på okontrollerad myndighet tiil följe häraf. Men menigheterna, som ledo allt och endast bådo: folket, som i sina händer egde all den verkliga materiella makten och likväl icke begagnade den förr, än sedan otaliga fruktlösa försök blifvit gjorda, att godvilligt erhålla hvad som utgjorde ett brott att någonsin bafva beröfvat det: dessa menigheter och dett: folk fingo titel af råa, obildade, grymma! Vi äro öfvertygade, att ingen skall kunna genomläsa och begrunda Matters verk, utan att hänföras af tidehvarfvets stora sanningar. Om ocksi här inga alldeles nya framställningar riktat litteraturen genom brytandet af förut helt och hållet okända banor, så skall dock den i historiskt afseende så rika skildringen säkert för mången i fäderneslandet vara både oväntad, upplysande oct helsosam. Allmänheten stannar derföre i sto förbindelse hos öfversättaren, som genom silt ar bete gifvit oss denna skänk.