eliter lardom, d. v. s. euer cn I onoOoUulgna fall Iam form för uttryckssätten; så delar den dock ej; sällan motsidans svaghet, att jaga efter pointer. Nekas kan icke, att detta sednare, som ur en högre synpunkt kan anses för en brist, dock för vanliga läsare gifver hela föredraget en stor liflighet och meddelar den spännkraft, hvilken månge torde behöfva för att med värma följa forskningar af förevarande slag. Förf. bar uppdelat sitt omfång i sex perioder. Utgångspunkten för det hela är Constantinopels intagande af turkarne år 44553. Detta uppslag är! ganska väl valdt; det är icke heller alldeles ovanligt, ehuru eljest historieskrifvare, som ämna behandla den nyare tiden (de tre sista seklerna), merendels börja med Reformationen till utgångspunkt. Men Matter ser denna händelse sjelf såsom en följd: en följd af vetenskapernas återupplifvande genom de greker, hvilka, undanvikande för turkarne, sökte sig en fristål i Italien. Dessa mähs expatriation hade föranledts genom Constantinopels eröfring. Förf. börjar således här. Denna storm, säger han, öfverflyttade den antika filosofien och litteraturen genom flyktande greker uti de vesterländska folkens sköte, i samma stund i dessa folk, tack vare Petrarcas och Boccaccios mödor, af sig sjelfva började vakna till smak, förstånd och känsla af menskligt värde. Blixt mötte blixt. Om dessa flyktingar voro lika fredlige sjelfve som de studier, dem de medförde; om de voro de minst krigiske bland menniskor, riktige lärda från grekiska riket; så hade de imedlertid knappt vidrört Italiens jord, förrän de kommo stormar att utbrista. Frihetens ljud mötte frihetsönskningar och förorsakade revolutioner. — Nio år efter Constantinopels intagande föddes i Italien Pomponazzi), som skulle emancipera filosofien; och sju år efter Pomponazzi föddes der Macchiavelli, som skulle emancipera politiken. — — Vi måste med skäl hänföras af förundran öfver denna Försynens gång, som i Constantinopel, midt ibland en civilisation, som öfverlefvat sig sjelf, kaster barbarer, hvilka deras offer förr eller sednare skola civilisera. och medelst spillrorna af denna civilisation, öfverflyttade till andra barbarer, till vesterlandets folk, utsås bland dessa sistnämnde fröet till de mest ärofulla framsteg. Utan att vilja tolka Guds råd, anmärker förf., hålla vi oss helt enkelt till händelserna och inskränka oss till att tolka menniskornas råd. Vi sysselsätta oss på samma gång äfven med Guds tankar. Snillet är hans spegelbild och menniskorna hans verktyg. — Dessa ord angifva, mer än allt annat, bokens ande och dess hufvudsaktiga tendens. Första perioden slutar med Reformationen, imrefattar tidrymden från 44353 till 43547, och kan sägas sträcka sig från Pomponazzi till Luther. Att den sednare af desse begge män väcktes genom den förre omedelbart, är för ingen del Matters mening. Erasmus af Rotterdam (hvilken bär tydliga spår af Pomponazzis inflytelse) utgjorde en mellanlänk emellan dem. Men äfven a Erasmus kan Luther likväl icke sägas hafva blifvit väckt, annorlunda, än såvida som Tysklands sinnesstämning i allmänhet genom Erasmus ganska mäktigt förbereddes till emottagande och omfattande af Luthers lära. Det är också just på ett dylikt sätt, vi så ofta se store och inflytelserike män sammanhänga med hvarann, mindre genom direkt och medveten verkan eller öfverlemning ifrån den ena till den andra, än genom en högre, en osynlig andes ledning, hvilken länkar händelser och personer, både till verkningskrets och tänkesätt, efter hvarandre, utan att de sjelfve veta af hvarann ens så mycket, som vi efteråt förmoda, då vi vid taflans öfverskådande finna dem stå i så slutet sammanhang med hvarandre. Andra Perioden går ifrån lutherska reformationen till revolutionen i Nederländerna och de bataviska provinsernas frihetskrig mot Filip IT; alltså från 1347 till 43565. Förf. visar huru Macchiavellis politik, som i sjelfva verket var alla europeiska furstars den tiden, i synnerhet Carl V:s och Filip I:s, småningom bröts-genora religionens emancipation från påfvedömet och dess derefter skeende rening. Ty när religionen härigenom bragtes till närmare öfverensstämmelse med Christi lär2, måste den förr eller sednare nödvän digt draga folken undan denna egoistiska politik och medföra en omsmältning af samhälenas förfaltning, att äfven denna måtte bildas till öfverensstämmelse med sanningen och christendomens föreskrifter. Sålunda kan man med fullt skäl säga, alt Reformationen var en moder till alla de politiska Revolutionerna i Europa, från och med Nederländernas frihetskrig emot Filip II, till och med Fransyska Revolutionen 1789—1830. Dessa politiska revolutioner bilda nu skiljepunkterna mellan de efterföljande perioderna i hister:en. Siledes sträcker sig den Tredje perioden ifrån Nederländska revolutionen 43565 till den i England 4644, hvarunder Carl Stuart förlorade lifvet och Oliver Cromwell, under namn af protektor, gjorde sig till Storbritanniens herre. Fjerde perioden går härifrån till den andra revolutionen i England 4688. Den Femte räcker ifrån denna hvälfning till Amerikanska revolutionen eller Förenta Staternas emancipation från England, 1763. Sjette perioden, slutligen, omfattar tiden härifrån, således begge de Fransyska revolutionerna, den första och egentliga af 4789—953, samt den andra af 4830, hvilken b!ott kan betraktas som en polingenesi af den förra, ett slags restauration i demokratisk mening. Mansen cam lärt sig att endast betrakta ordet I