toto et tanto adopterade deras åsigter, använde de liberala, litande på sina goda handkort, en vida försigtigare taktik. De erkände oförstöldt sitt förtroende till Regentens personlighet, hans goda vilja och liberalite; de undveko allt klander aj regeringsbesluten; de förordade eller — der sidant ej fullt öfverensstämde med deras kända tänkesätt — halkade förbi de Kongl. propositionerne; de medgåfvo, och till och med belyste den svåra ställning, hvari Regeringen, såsom medlande emellan två antipodiskt motsatta partier måste befinna sig; de nedsatte sina öfverdrifnsa fordringar, och i stället för att fortsätta sitt : början gjorda påstående, att Regeringen borde : representationsfrågan med ens uppträda med bestämdt hyllande af allmänna valprincipen, läto de sig nöja, ja! äfven på visst sätt billigade Regeringens neutralite härutinnan. Under allt detta önskade de likväl, att Regeringen måtte taga ett steg — i hvad ämne var dem numera temligen likgiltigt — som oåterkalleligen bestämde dess rigtning. De konservative hyste samma önskan. Och då var det, som arfsoch giftorättsfrågan blef upphöjd på spetsen a den politiska piedestalen. Frågan var visserliger rent juridisk; men adeln gjorde den, genom sir famösa protest, till en privilegiisak, och det ble nurcera icke tvistadt om den föreslagna reformen: nytta och rättvisa, utan huruvida de tre ofrälsc stånden bet:ädt revolutionens bana, då de anhöllo om Konungens sanktion å den nya lagen samt huruvida Konungen ägde grundlaglig rät! att slik sanktion meddela. Djerfvare bar ett riksstånd aldrig uppträdt emot sina medständer och emot Regeringen, och aldrig obetänksammare; ty få reformer hafva haf så miktiga sympatier, så talande förnuftsskäl, så mycken moral, rättvisa och billighet för sig. Den är dessutom lifligt förordad af lagkommitten beslutad af två riksdagars Ständers pluralitå, hyllad af landets utmärktaste jurister. Och ändock gjorde ade!n dess fall till ett vilkor för sin försoning med Regeringen! Så kan kastintresset eller partiyran förblinda! Konung Oscars beslut är bekant. Det är ett förnyande af det högsinnade, manliga förklarande, hvarmed han upphäft 4842 års förbud angående den fordna konungafamiljen: det förklarandet, att han sätter sn tillit till hela svenska folket, och ej blott till någon viss korporation; och med ett Alexandershugg sönderslet han piståendet, att frågan vore af privilegiinatur. Han bevärdigade sofismerne härom ej med ett enda ord till vederläggning. Det är både möjligt och troligt, att Konungen, upphöjd öfver alla partier, sjelf icke betraktade frågan ur annan synpunkt, än den juridiska; men detta hindrar icke, att ju partierna sjelfva taga dess lösning såsom ett besegladt löftesbref på Konungens framtida system. Man kan derföre taga för afgjordt, att i och med detta samma en konservativ opposition emot Regeringen organiserar sig. Låtom oss tillse af hvilka elementer den kan komma att utgöras. Först och främst högadeln, hvarmed vi mena dem, som anse att börden i och för sig sjelf utgör en förmån, som berättigar till anseende, embeien och inflytande. Deremot tro vi, att den med folket mera införlifvade, fattigare adeln, som otvifvelaktigt vinner på reformen, skall ställa sig i de liberalas leder. Dernäst måhända prelaterna och de till prelaturen sträfvande, emedan desse, skuggrädda för allt nytt, dessutom alltför länse vant sig alt med högadeln bilda ctt, för att nu, i dessa reformtider, skilja sig ifrån sin gamla bundsförvandt. Men vidare tro vi icke att oppositionen kan famna. Och hur obetydlig är icke denna opposition emot de millioner, som med jublande stämma helsa hvarje steg, som Konung Oscar tager på de liberala reformernes bana.n ——-——L ns —-