toto et tanto adopterade deras åsigter, använde
de liberala, litande på sina goda handkort, en vi-
da försigtigare taktik. De erkände oförstöldt sitt
förtroende till Regentens personlighet, hans goda
vilja och liberalite; de undveko allt klander aj
regeringsbesluten; de förordade eller — der si-
dant ej fullt öfverensstämde med deras kända
tänkesätt — halkade förbi de Kongl. propositio-
nerne; de medgåfvo, och till och med belyste
den svåra ställning, hvari Regeringen, såsom med-
lande emellan två antipodiskt motsatta partier
måste befinna sig; de nedsatte sina öfverdrifnsa
fordringar, och i stället för att fortsätta sitt :
början gjorda påstående, att Regeringen borde :
representationsfrågan med ens uppträda med be-
stämdt hyllande af allmänna valprincipen, läto de
sig nöja, ja! äfven på visst sätt billigade Regerin-
gens neutralite härutinnan.
Under allt detta önskade de likväl, att Rege-
ringen måtte taga ett steg — i hvad ämne var
dem numera temligen likgiltigt — som oåterkal-
leligen bestämde dess rigtning. De konservative
hyste samma önskan. Och då var det, som arfs-
och giftorättsfrågan blef upphöjd på spetsen a
den politiska piedestalen. Frågan var visserliger
rent juridisk; men adeln gjorde den, genom sir
famösa protest, till en privilegiisak, och det ble
nurcera icke tvistadt om den föreslagna reformen:
nytta och rättvisa, utan huruvida de tre ofrälsc
stånden bet:ädt revolutionens bana, då de an-
höllo om Konungens sanktion å den nya lagen
samt huruvida Konungen ägde grundlaglig rät!
att slik sanktion meddela.
Djerfvare bar ett riksstånd aldrig uppträdt e-
mot sina medständer och emot Regeringen, och
aldrig obetänksammare; ty få reformer hafva haf
så miktiga sympatier, så talande förnuftsskäl, så
mycken moral, rättvisa och billighet för sig. Den
är dessutom lifligt förordad af lagkommitten
beslutad af två riksdagars Ständers pluralitå,
hyllad af landets utmärktaste jurister. Och än-
dock gjorde ade!n dess fall till ett vilkor för sin
försoning med Regeringen! Så kan kastintresset
eller partiyran förblinda!
Konung Oscars beslut är bekant. Det är ett
förnyande af det högsinnade, manliga förklaran-
de, hvarmed han upphäft 4842 års förbud angå-
ende den fordna konungafamiljen: det förklaran-
det, att han sätter sn tillit till hela svenska fol-
ket, och ej blott till någon viss korporation; och
med ett Alexandershugg sönderslet han piståen-
det, att frågan vore af privilegiinatur. Han be-
värdigade sofismerne härom ej med ett enda ord
till vederläggning.
Det är både möjligt och troligt, att Konungen,
upphöjd öfver alla partier, sjelf icke betraktade
frågan ur annan synpunkt, än den juridiska; men
detta hindrar icke, att ju partierna sjelfva taga
dess lösning såsom ett besegladt löftesbref på Ko-
nungens framtida system.
Man kan derföre taga för afgjordt, att i och
med detta samma en konservativ opposition emot
Regeringen organiserar sig. Låtom oss tillse af
hvilka elementer den kan komma att utgöras.
Först och främst högadeln, hvarmed vi mena
dem, som anse att börden i och för sig sjelf ut-
gör en förmån, som berättigar till anseende, em-
beien och inflytande. Deremot tro vi, att den
med folket mera införlifvade, fattigare adeln, som
otvifvelaktigt vinner på reformen, skall ställa sig
i de liberalas leder. Dernäst måhända prelater-
na och de till prelaturen sträfvande, emedan des-
se, skuggrädda för allt nytt, dessutom alltför län-
se vant sig alt med högadeln bilda ctt, för att
nu, i dessa reformtider, skilja sig ifrån sin gamla
bundsförvandt. Men vidare tro vi icke att op-
positionen kan famna. Och hur obetydlig är ic-
ke denna opposition emot de millioner, som med
jublande stämma helsa hvarje steg, som Konung
Oscar tager på de liberala reformernes bana.n
——-——L ns —--