lifliga önskan, eller ock att det högv. ståndet nu genast förenar sig i ett förslag till svar på Kgl. Moj:ts nådiga proposition om den nya strafflagen. Af de i detta hänseende framställde förslag anser jag det af herr biskop Agardh uppgifna hafva stort företräde framför det herr lektor Wallman producerat. I dette sednare förekommer i syrinerhet ett yttrande, mot hvilket jag måste opponera mig, nemligen att försök med celifängelses användande skulle anställas med fästningsfångar. Detta är alldeles att börja i orätt ordning, såsom jag redan i mitt förra anförande med åberopande af lord John Russels ord visat, och jag tadlar det ytterligare med den af mig förut ofta åberopade v. Wirth, derföre att det skulle vara att försöka ensamhetssystemets verkan på dräggen af alla, som blifvit dömda till straffängelse, sådane som redan gjort återfall, ja rätt ofta. gjort det för andra eller tredje gången, en klass af straffångar, i anseende till hvilken man redan på förhand ej kan mycket hop pås på förbättring (s. 243). Följden af ett sådant beslut skulle derföre troligen blifva, att inga försök anställdes; men om ock systemet under så principvidriga inskränkningar skulle försökas, kunde man ej af möjligen mindre fördelaktigt resultat draga någon slutsats emot dess användbarhet i den rätta formen. Allt sådant afstyrker jag derföre högeligen och anser föröfrigt, att, om något förslag tillsvar på der nådiga propositionen skulle tilivinna sig det högyv. ståndets bifall, förslaget måtte remitteras till Lagutskottet, emedan riksstånden möjligen i detta hänseende stadna i olika beslut, som böra af utskotte! sammanjemkas.