m—Tp— Sn
Den unga konstnärinnan var så upprörd, att
hon ej förmådde mer. Hon dolde sitt ansigte vid
gubbens bröst, hvilken med välsignande hand be-
rörde de linga, mörka lockarne.
— Låt icke tidens strider för mycket störa din
frid, mitt barn, hviskade han.
— De kosta mig lifvet! ropade Skolastika. Jag
kan, sedan jag en gång erfarit det heliga och be-
varar medvetandet deraf, icke lefva det förutan.
Välsigna mig, fader; — jag lemnar Paris.
— Huru? ropade gubben. Vill du afsäga dig
lycka, rykte, rikedom?
— Jag afsäger dem, svarade den förra nunnan,
för en enda stunds lugn och frid.
En lång tystnad följde, man hörde endast den
unga qvinnans hastiga andedrägt och gubbens stilla
bön.
IX.
Det stormade öfver den ödsliga heden. Den
långa vinternatten hade inträdt tidigt, snö föll i
täta flingor och for i yrande massor öfver fältet,
bildande här och der drifvor, hvarigenom den re-
sandes släda och vandrarens fot med möda bana-
de sig väg. Vinden var kall och förde med sig
en mängd små skärande iskristaller, hvilka ver-
kade på huden såsom nålstyng. Tillika gjorde
mörkret och den fallande snön omöjligt att bibe-
hålla vägen, eller följa dess knappt känbara spår. De
resande, som denna stund färdades, iakttogo att de-
ras slädor så nära som möjligt höllo sig tillsamman,
på det bjellrornas klingande måtte tjena till ett
gemensamt varningstecken. Ett litet tåg af så-
dana slädor rörde sig nu öfver sjön vid E:t An-
nas kloster, och tog riktningen till poststationen