Grunert ofördröjligen kommer att resa bort på ni
gon tid, hvarigenom hans parti tills vidare komm:
att fyllas af någon annan, eller pjesen att bli hvilar
de till hans återkomst.
— ETT LAGLYDIGT PRESTERSKAP. Franska tid
ningen Le Constitutionnel berättar fö!jande skanda
lösa uppträde, som nyligen egt rum i Lyon. Ky
koherden i S:t Polycarpe församling hade dött, ec
vikarierne ville låta balsamera honom samt hade be
gärt ministerns tillstånd att få begrafva honom
kyrkan. På Lyons kyrkogård har man väl en ser
skild begrafningsplats för presterne, och de äro så
ledes äfven efter döden skiljde från de trogne, liksor
negern är skiljd från de hvite på Amerikas begraf
ningsplatser, men denna utmärkelse syntes numer
ej tillräcklig, man vill än ytterligare vara skiljd frå
massan och begrafvas under altaret. Under afvakta
af ministerns utlåtande var liket bisatt i kyrkan
Det dröjde några dagar innan detta utlåtande ingic
och det befanns afslående; men nu visade sig äte
presterskapets förakt för lagarne, så väl i små son
stora saker. I stället för att beqväma sig till at
begrafva kyrkoherden, såsom man begrafver alla an
dra, hvad gjorde väl då herrar vikarier? Jo, d
togo liket ur kistan och ditlade en tyngd motsva
rande dettas, för att dölja helgerånet. Autoriteter
na få underrättelse om saken, magistraten uppta
den, likkistan öppnas, kyrkoherden är försvunnen
men cen kraftig befallning åstadkommer, att han f
timmar derefter åter är på sin plats. Det hade så
ledes varit presternas i S:t Polycarpe mening at
spela komedi med en tom likkista. De skulle hafve
inbjudit de trogne att visa den aflidne den sista tjen
sten och sjelfve gifvit exemplet. De skulle utan at
skratta upptagit kyrkosången och förrättat den heli
ga ceremonien öfver ett stycke trä eller bly; de skull
hafva bestänkt det med vigvatten och begrafvit de
i invigd jord, under det man utsökt ett gömställ
att förvara den bortpraktiserade kroppen på, till kom:
mande bättre tider. Man ser således att man för:
står sig på att drifva gäck ej allenast med lagarne
utan också med heliga ting, och detta är den skan-
dal ett presterskap skulle hafva gifvit, om ej autori-
teterna kommit emellan.
— YTTERLIGHETERNA VIDRÖRA MHVARANDRA.
Paris lefver en man, som kufvar öknens rytande le-
jon, en man, hvars djerfva herrskareblick den moaje-
stätiska kungstigern darrande lyder, för hvars min
sta vink den ohyggliga hyenan, tjutande och rädd
drar sig tillbaka i en vrå, en man med jättestyrka
och med känsla af sin styrka. Dagligen strömmar
folket i långa rader till Cirque Olympique för au
applådera ät Carter — så heter mannen — då han
i sin vagn, dragen af lejon, far öfver banan, då han
utan fruktan ger sin bara hals till pris åt tigerns
krossande tänder, eller då han sticker sin senfulla
arm i gapet på den rofgiriga hyenan. Och denne
man smyger dagligen, efter slutade representationer,
darrande hem tiil sig, darrande för — en qvinna —
den sköna Mary, en f. d. dansös, den han i London
för två år sedan lärde känna och gifte sig med ar
kärlek, och som nu är hans verkliga Xantippa; ja,
om man får tro den allmänna sägen, så har den rykt:
bara djurtämjaren redan ofta fått kuscha för den
ännu icke ryktbara frun, som dagligen lärer lemna
honom handgripliga bevis på att en elak qvinna är
svårare att tämja än lejon och tigrar, pantrar och
hyenor.
— Dynnar BrRUDGÅFVA. Paschans i Egypten,
Mchemed Alis, yngsta dotter lärer komma att för-
mälas med en af Paschans adjutanter, Kaimeel Bey.
Ett franskt hus i Marseille har, i anledning deraf,
för någon tid sedan fått order att inköpa ett vackert
halsband, som den unga bruden skulle bära på sin
bröllopsdag; och ett sådant utskickades genast, som
kostade 800,000 Rdr Rgs.
— Der GALANTA LEJONET (ur en tysk tidning).
Svenske konsuln i Algier eger ett brunt numidiskt
lejon af ovanlig skönhet; dess hud, som är svartran-
dig och fläckig på ryggen, erinrar om tigern, de väl-
diga ramarne äro svarta, manen yfvig, lång, och så
mjuk, att man tror sig kunna använda håret till spin-
ning. Lejonet, som kom till konsulns hus då det
var tre månader gammalt, är nu så tamt, att det får
gå fritt omkring som en hund, visar sig vänligt och
tillgifvet mot alla, och endast emot främmande antar
det en allvarsamhet, som likväl ej är af fiendtlig na-
tur. Sannolikt till följe af näringsmedlen, som ej
bestå af rått utan af kokt Kött, samt mjölk och bröd,
är det så fritt från vildhet, att barnen leka dermed
och det tillåter äfven hundar och kattor att göra
det. Det är en stor vän af qvinlig skönhet, och har
så mycket smak, att dess utmärkelse gäller som ett
skönhetsdiplom. Två unga engelskor försökte be-
gagna sig deraf som ridhäst, med synbart nöje lå-
nade det sig åt den äldre, och gick stolt omkring
med henne; men den andra fick cj åtnjuta den äran.
Det tillböd ständigt sin breda rygg åt den ena sy-
stern; men vägrade den andra samma nöje.
— SoPPA PÅ MAJBAGGAR ELLER SÅ KALLADE OL-
LOSBORRAR. Under titeln Maikäfer-Suppe, ein vor-
treftliches und kräftiges Nabrungsmittel, lemnar dok-
tor Schneider i 3:dje bandet 2 häft. af Siebenhaars
Magazin för die Staats Arzneikunde anvisning att
bereda en kraftig soppa af dessa djur. Denna soppa
beredes på samma sätt som kräftsoppa. .Majbaggar-
ne, af hvilka man räknar 30 stycken på portionen
tvältas så snart de blifvit fångade, hvarpå de stötes
sönder i en mortel, stekas härdt i smör och kokas
sedan i köttsoppa. Ar köttsoppan dålig, blir den
likväl förträfflig genom majbaggarne, och en väl till-
lagad majbaggesoppa är smakligare, bättre och kraf-
tigare än en kräftsoppa; lukten är angenäm och fär-
gen brunaktig, liksom djurens. Afven om de bere-
das endast med vatten, lemna de en god och kraftig
scppa. Majbaggar, tagna från ekar, äro ej använd-
bara, emedan de ha en adstringerande bismak. Det
är en irring att tillägga majbaggarne en hettande e-
mban. da ära endacet födande. I konditorierne fin-