SKOLASTIKA.)
NOVELL AF ÅA. VON STERNBERG.
VIT.
Sedan Emil bortgått, lcmnade en beslöjad dam
hotellet och försvann på en bakgata. Hon be
steg en hyrvagn och lät den hålla framför ett hu:
i ett aflägset stadsqvarter. Skyndande uppför
trappan, inträdde bon till en gammal och säng.
liggande man, som med alla tecken af öfverrask-
ning och glädje bad henne vara välkommen. De!
är liksäl icke rätt, älskade dotter, att Di kom
mer till mig denna tid på dagen, som ni kundt
begagna för er herrliga konst. Jag hade hellrt
sett, om ni sparat ert kära besök till i skym
ningen.
— 0, min dyre far! ropade den inträdande
Denna gång förer mig en sorglig anledning hit
Jag är sjuk, dödligt sjuk; var min läkare, fö
andra gången min räddare!
Gubben betraktade henne med smärt:am rö
relse och sade sedan:
— Nå tala då, älskade Adele!
— Icke detta namn! kalla mig Skolastika, mi
far. Jag bar detta namn, då jag ännu var lyck
lig och skuldfri. Så kallades jag, då ännu de
svala, hvita slöjan betäckte mitt brännande huf
vud. Ack, under denna benämning måste ja
anropa kärk k och barmhertighet, om deras väl
signande röster skola ljuda till mitt bjerta.
— Nå då, Skolastikal sade gubben.
— O, detta ljufva, beliga namn! suckade me
förklaradt leende den unga, sköna qvinnan, ec
Se ÅA. B. Ja 114, 115, 146, 147, 149 120, oc