drade stilla öfver mig, såsom en vän, hvilken ej
vill utur slumren väcka den älskade. Jag betrak-
tade den och, tryckande mig djupare i den mju-
ka bädden, log jag så saligt och var befriad från
all smärta, all plåga. Då jag efter en kort slum-
mer vaknade, uppflögo morgonrodnadens purpur-
portar, och en oräknelig skara af hvitklädda eng
lar utgingo derigenom; basunljud och sång hördes
öfver vida himlen. Nu framkom utur lusets
fulihet, såsom en blomma ur knoppen, en helig
från den öppnade porten. Det var Anna, vår
skyddsengel. Hon helsade mig med ett så saligt
leende, att glädjetårar öfverströmmade mitt an-
sigte. Hvad hon sade, förmår min tunga icke
återgilva. Som då, här nere, blomvippan fläktar
i den svala vårlunden, foglarnes sång höjer sig
och en ailägsen aftonklocka ljuder, så voro de
ord , fridsälla och välklingande, som flöto från
hennes läppar. Då hon i fladdrande silfverskir
framskred genom himlarymden, låg jag på knä
och insög den glans, som utgick från hennes till-
bakaskådande blick. Den herrliga! hon anvisade
mig nu alt återvända till jorden. Två englar fat-
tade mig, och hastigt, som en blixt, fördes jag
ned åt djupet. Jag kände och såg jordens töc-
ken uppstiga och möta mig. Så beträdde jag ånyo
jorden, och då bindeln togs från mina ögon, låg
jag åter här på min säng. Nu säger mig en inre
aning, alt jag icke länge skail dröja här. Jag
ropade efter dig Skolastika; mitt hjerta är be-
kymradt för dig och dina kommande dagar. Lofva
mig, att aldrig öfvergifva dessa heiiga murar, att
aldrig utträda i en verld, der din själ kunde taga
skada. Gil mig din hand derpå.
Skolastika kastade sig darrande ned inför den