ditt verk! Sedan slöt han ännu mera innerligt
den bäfvande intill sig och tryckte en kyss på
hennes lågande kinder.
— Hvad än du erfarit, förlita derpå, att få
höra sanningen från min mun. Ja, dyra flicka,
jag är icke den, som du trott; men hvad bör det
oroa dig? Såsom furste eller bonde kan jag icke
blifva något annat och högre än din vän. Du
känner ännu icke verlden, det vore förgäfves att
för dig förklara dess förhållanden, nämna namn
och titlar, som för dig icke kunna hafva någon
betydelse. Nog, att vi känna och älska hvarandra.
Skolastika darrade vid detta ord.
— Alska? ropade hon. Jag älska dig och du
mig! — jag, en nunna! O, Gud! Hon utbrast
ånyo i en ström al tårar.
— Vår lott är en gång kastad! ropade Dimi-
tri. Vid din första anblick svor jag, att du skulle
blifva min. Endast för din skull har jag iklädt
mig denna låga drägt och inträngt inom dessa
heliga murar, hvilka jag aldrig lemnar utan dig.
Skolastika såg på honom förvånad och med
vidt öppnade ögon.
— Så är det! ropade han; jag befriar dig ur
den trånga cell, der din ungdom och skönhet
dväljes, såsom i en graf; jag förer dig ut i den
verld, som jag så ofta skildrat för din fantasi
Vid min hand skall du beträda den, kärleken skall
för dig öppna konstens salar. O, min Skolastika
i denna förhoppningsfulla dröm har jag länge rör!
mig, jag väntade endast på ett gynnsamt ögon
blick, för att meddela dig mina planer. Min vän:
oförsiglighet har frambragt denna tidpunkt, fört
än min omtanka föresatt sig. Nu känner du hela
mitt bjerta; besluta öfver min lycka, mitt lif!