STOCKHOILNI.
— Hufvudstadens publik hade i går afton det
efterlängtade nöjet, att återse sin älskling JENNY
LIND, på den kungliga teatern, der hon upp-
trädde i Normas roll. Att huset var öfverfullt
och nyfikenheten på det högsta spänd, att se den
utmärkta konstnärinnan framträda i hela den ökade
glansen af den europeiska ryktbarhet, hon under
den förflutna vintern eröfrat, och att hon nu
skulle vara, om möjligt, ännu mera välkommen,
emedan konstens triumfer äfven kunna vara smic-
krande för känslan hos den nation, som ser sig
på ett sådant sätt värdigt representerad och hyl-
lad i andra länder — detta allt behöfve vi ej säga,
likasom att hon emottogs med en enthusiasm,
svarande mot denna känsla. Någon närmare ana-
lys af hennes spel och sång tillåter icke tiden och
utrymmet för i dag, och dessutom har det flera
gånger tillförene blifvit bemärkt, att konstkritiken
i afseende på Jenny Lind lätt kommer till korta,
emedan hon har en sådan förmåga att hänföra,
att man alltid tycker hon är bäst den gången,
då man sednast hört eller sett henne. Detta oak-
tadt — vi vete ej om orsaken var att hon icke
härstädes på så lång tid uppträdt — ville det
förekomma oss, som om hennes röst vunnit ännu
mera i klarhet och säkerhet, och i synnerhet, att
mimik, gester och attityder under spelet hade
erhållit en plastisk fulländning, mer än förut.