STOCKHOILNI. — Hufvudstadens publik hade i går afton det efterlängtade nöjet, att återse sin älskling JENNY LIND, på den kungliga teatern, der hon uppträdde i Normas roll. Att huset var öfverfullt och nyfikenheten på det högsta spänd, att se den utmärkta konstnärinnan framträda i hela den ökade glansen af den europeiska ryktbarhet, hon under den förflutna vintern eröfrat, och att hon nu skulle vara, om möjligt, ännu mera välkommen, emedan konstens triumfer äfven kunna vara smickrande för känslan hos den nation, som ser sig på ett sådant sätt värdigt representerad och hyllad i andra länder — detta allt behöfve vi ej säga, likasom att hon emottogs med en enthusiasm, svarande mot denna känsla. Någon närmare analys af hennes spel och sång tillåter icke tiden och utrymmet för i dag, och dessutom har det flera gånger tillförene blifvit bemärkt, att konstkritiken i afseende på Jenny Lind lätt kommer till korta, emedan hon har en sådan förmåga att hänföra, att man alltid tycker hon är bäst den gången, då man sednast hört eller sett henne. Detta oaktadt — vi vete ej om orsaken var att hon icke härstädes på så lång tid uppträdt — ville det förekomma oss, som om hennes röst vunnit ännu mera i klarhet och säkerhet, och i synnerhet, att mimik, gester och attityder under spelet hade erhållit en plastisk fulländning, mer än förut.