hel session debatterat om den frågan, i hvad mår det vore jesuiternes motståndare tillåtet alt yttra sina tankar. Och när talarne afoppositionen skrika ministern för allmänna undervisningen i öronen, att jesuiterne måste fördrifvas ur Frankrike der de vore en stötesten, när man yrkar att han skall sätta de lagar i verkställighet, till hvilkas väktare han vore satt, svarar han, att lagliga åtgärder icke synas honom rådliga, utan för mycket vågade, att jesuitern hade för mycket inflytande inom kyrkan ochallmänna opinionen för sig, att lagarne måste tystna, då upproriska röster uttala sig emot dem. Detta regeringens förhållande härleder sig icke från fruktan för kkresiet, ulan från ett formligt förbund och införlifvande med jesuiterne. Regeringen vet väl, hvad den gör, I dess ögon finnas nemligen i Frankrike två katholska kyrkor, den goda och den onda. Den onda är den, hvars invigda representanter förblifvit den traditionella religionen trogna. Dessa begripa icke, alt staten låter folket bedja och sjunga efter egen öfvertygelse, och vilja derföre icke veta någonting om en regering, som tillstädjer dyrkan af alla gudar och lönar prester af alla bekännelser; de tro (och denna tro är fullkomligt grundad), att katholska kyrkan icke är i stånd att utöfva det henne lagligen tillkommande berravälde! öfver allas samvete, om icke den verldsliga öfverhetens arm skyddande och beskärmande bistår henne; och tronens och altarets samtidiga upprättelse är det mål, hvartill de sträfva, eller rättare, den händeise, som de med längtan motse. Jesuilerne och deras anhängare äro den goda kyrkan. Jesuiterne hafva ingen politisk opinion: de äro alltid och på hvad vilkor som helst fö det bestående, och deras historia lärer, att de ömsom tagit konungarnes parti emot folken, fol kens parti emot konungarne, och utländningar parti mot utlefvade nationaliteter. De passa alla roller; visserligen spela de ingen för intet utan låta dyrt betala sit biträde; men åtmin stone vägra de aldrig sin bjelp, så snart mar räcker dem handen, och erbjuder ett förbund som länder tili deras fördel. När icke de hafva några skrupler, huru skulle man då kunna vänte sådana hos den nuvarande fransyska ministeren Då nu jesuiterne, enligt herr Martin du Nord: högst naiva förklaring, utöfva elt ansenligt infiytande inom kyrkan, så tror man sig, med dera: bistånd, kunna åstadkomma oenighet och söndring inom legitimisternes redan mycket glesnade leder och har derföre låtit bringa å bane petitionern: mot allmänna undervisningen. Denna intrig ä icke illa uttänkt. Det finnes många opålitliga obeslutsamma menniskor, som sväfva fram och tillbaka mellan partierna. Dessa, de fromma, upp viglar man mot det revolutionära partiet, der igenom att man för dem utmålar detta parti så som gudlöst och högst farligt för katholska kyr: kans välförstådda intresse; och det har visat sig att denna taktik gjort sin verkan på många hvilka, pådrifna af jesuiterne, löpa i fällan och sluta sig-till regeringen. Derefter vänder mar sig till de andra, fritänkare och Voltairianerne samt låter genom Journal des Dcbats säga dem Jesuiterne äro arga bofvar, de der, förenade mer legitimisterne, syfta till Julimonarkiens förderf och se nu på de afskyvärda republikaner, son skicka legitimister i kamrarna eHer låta insmuggl: sig af dem. Undviken dem och hållen med oss monarkiens och religionens verkliga stöd! Denn: komedi uppföres pu här. Och ibland dem, son öfvertagit hufvudrollerna deri, finnas personer hos hvilka, enligt deras egen utsago, restauralio nen väckt vämjelse.n