Men frågan om stiftande af ny strafflag bör ock såsom en fråga af stor vetenskaplig betydelse, betraktas från vetenskapens synpunkt. — Visserligen hafva både lagkommitten och lagberedningen ahålli! sig från uppgifvande af nägon viss theori, hvarifrån de skulle hafva utgått vid utarbetandet af den föreslagna strafflagen, säkerligen för att ej göra denna lags antagande eller förkastande beroende af theoretiska strider; äfvensom d2 synas hafva sökt så afpassa lagens stadganden, att desse skulle kunna efter olika theorier godkännas, — och detta förfarande synes mig i alla hänseenden vara att mycket gilla; — men jag har iikväl trott min pligt vara, att från synpunktun af det vetenskapliga system, jag omfattar, ingå i granskning af principerna för denna lag, För att likväl i ett ämne af sådan vidd och vigt, som detta fatta mig kort, får la8 här endast yttra, att jog så mycket hellrz hyllar den så kallade absoluta stratttheorien, som jag anser denna, rätt förstådd, under sig såsom subordinater eller konsequenser innefatta de strafftheorier, dem man benämner de relativa. Ty då den absoluta strafftheorien utgår från rättvisans id, från en genom denna gifven nödvändig förnuftsfordran, enligt hvilken hvarje violation af denna idt framkallar en motsvarande reaktion, etter hvarje brott (malum actionis) ett detsamma motsvarande strafi (malum passionis), så bestämmes straitet härigenom såsom något, som undef förutsättning af ett brott absolute eller i och för sig sjelf är rätt och rörnuftsenligt. Men då deremot de relativa stra Ttheorierne mera betrakta straffet i förhållande (re!ation) till et visst yttre ändamål, såsom att askräcka från brott, att förekomma dylika, att förbättra den brottslige. 0. S. V., så torde man vid jemföreisen litt finna, så väl att den absoluta strafitheorien utgår från en högre princip och har ett högre samt mera omfattande syftemål, som ock att ge ofvannämnde yttre ändamålen vinnas bäst och-säkrast, i samma mån straffet så fullkomligt, som i menniskoförmåga står, efter rättvisans id bestämmes så, att det motsvarar brottet; ty derigenom blifver det i rätt förhållande till brottet både afskräckande, varnande, preventivt, o. s. v., och på detta sätt undviker man ock den ensidighet, till hvilken hvarje relativ strafftbeori lätt kan leda, såsom t. ex. afskräckelse-theorien, äfvensom preventionsiheorien till för stor härdhet, och deremot förbättringstheorien till för stor mildhet. Hvad den sistnämnda särskildt beträffar, hvilken man ofta och icke alitid utan skäl, beskyllt för en falsk filantropi, och om hvilken i detta hänseende mycket blifvit tvistadt, medgifver jag dess rigtighet endast så till vida, som den upfattas till sitt negativa moment, nemligen med afseende på den staten åliggande ovilkorliga pligt att ej använda sådane straff eller straffarter, som medföra moralisk depravation. Delta är en nödvändig följd af rättvisans idt, mot hvilken staten i annat fall skulle bryta och tillika äfven begå en rättskränkning mot den person, som straffas; ty det finnes intet brott, som förtjenar att straffas med moralisk förnedring, ett straff, som af alla skulle vara det grymmaste och förfärligaste, vida värre än sjelfva dödsstraffet. Men det är ock min öfvertygelse, att straff är ett, och förbättring något annat, samt att båda dessa begrepp icke få sammanblandas, utan böra noga åtskiljas. Straffet är här att betrakta såsom ett förutgäende, som väl i sin högstå betydelse åsyftar att bereda väckelse, ånger, förkrosseise; förbättringen åter är ett efterföljande, som mäste verkas genom andra medel, än blotta straffet, som ensamt eller i och för sig lätt kan leda till förtvifian. Men hvilka dessa medel äro, derom fär jag längre fram yttra mig. Här vill jag endast nämna, att jag af dessa skäl ej erkänner det positiva moment, man stundom velat inlägga i förbättringstheorien på det sätt, att straff och straffart skulle i och för sig anses kunna verka förbättring och: Yara förbättringsmedel; hvaremot dock straffarten Skulle kunna vara sådan, att den i högst betydlig mån motverkar och förhindrar brottslingens förbättring. Dock i alla dessa hänseenden har jag ej funnit något att mot den föreslagna strafflagen anmärka. I den visar sig tydligt och öfverallt det sorgfälligaste bemödande att lämpa hvarje straffbestämning efter lagöfverträdelsens beskaffenhet, och straffen äro visserligen tillräckligt afskräckande, oaktadt allt det deri gjorda tillbörliga afseende på förhindrandet af ytterligare demoralisation, och i samband dermed äfven på beredandet af de rätta medlen för brottslingens förbättring. Detta sistnämnda får ock icke förbises eller försummas; ty då staten utöfvar sin straffrätt, måste den utöfyvas i enlighet med statens id, hvilken, huru den än må på olika sätt bestämmas, alltid måste såsom vigtigt moment innefatta realiserandet af sedlighetens ide, och det i anseende till alla statens medlemmar, således äfven i anseende till brottslingarne. Af älder har denna grundsats varit äfven hos oss erkänd, och finnes redan af reformatorn Olaus Petri upptagen i 23 Domareregeln, som innehåller, att allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig, m. Mm. — Huru den här angifna strafitheorien är förenlig med Christendomen, behöfver jag icke inför detta högv. Stånd utveckla. Den stränga vedergällningsrätten (jus talionis), som uttalades i Mosaismen, der det heter: själ för själ, öga för öga, tand för tand, m. m. (2 Mos. 214: 23, 24, .3 Mos. 24: 20. 5 Mos. 49: 24) är af Frälsaren uttryckligen upphäfven (Matth. 5: 38, 39); hvarje återgång dertill, under hvilken modifikation som helst, skulle vara en legismus, en återgång till Mosaismens ståndpunkt. Christendomen lärer, att Guds rättfärdighet är en och oföränderlig, och att hvarje brott medförer sitt strafi; men den uttalar ock sin djupaste lärosats i förlikande af Guds eviga rättfärdighet med Hans lika eviga nåd. Genom allt hvad menniskan må göra och lida kan visserligen ej en enda öfverträdelse försonas; men försoningen är i Christo gifven, och delaktighet i denna vinnes genom ånger och tro. Endast öfver obotfärdigheten uttalar den eviga rättfärdigheten sitt oäterkalleliga domslut. Så har jag uppfattat värt lärobegrepp och tror det derföre i sin djupaste grund icke stå i strid med den strafftheori, jag ofvan sökt angifva, samt med det straffsystem, som utgör grundvalen för den föreslagna strafflagen och om hvilket jag fär tillfälle att längre fram mera i detalj yttra mig. (Forts. fö!jer.) — av