Men frågan om stiftande af ny strafflag bör ock
såsom en fråga af stor vetenskaplig betydelse, be-
traktas från vetenskapens synpunkt. — Visserligen
hafva både lagkommitten och lagberedningen ahålli!
sig från uppgifvande af nägon viss theori, hvarifrån
de skulle hafva utgått vid utarbetandet af den före-
slagna strafflagen, säkerligen för att ej göra denna
lags antagande eller förkastande beroende af theore-
tiska strider; äfvensom d2 synas hafva sökt så afpassa
lagens stadganden, att desse skulle kunna efter olika
theorier godkännas, — och detta förfarande synes mig
i alla hänseenden vara att mycket gilla; — men jag
har iikväl trott min pligt vara, att från synpunktun
af det vetenskapliga system, jag omfattar, ingå i
granskning af principerna för denna lag, För att
likväl i ett ämne af sådan vidd och vigt, som detta
fatta mig kort, får la8 här endast yttra, att jog så
mycket hellrz hyllar den så kallade absoluta stratt-
theorien, som jag anser denna, rätt förstådd, under
sig såsom subordinater eller konsequenser innefatta
de strafftheorier, dem man benämner de relativa. Ty
då den absoluta strafftheorien utgår från rättvisans
id, från en genom denna gifven nödvändig förnufts-
fordran, enligt hvilken hvarje violation af denna idt
framkallar en motsvarande reaktion, etter hvarje brott
(malum actionis) ett detsamma motsvarande strafi
(malum passionis), så bestämmes straitet härigenom
såsom något, som undef förutsättning af ett brott
absolute eller i och för sig sjelf är rätt och rörnufts-
enligt. Men då deremot de relativa stra Ttheorierne
mera betrakta straffet i förhållande (re!ation) till et
visst yttre ändamål, såsom att askräcka från brott,
att förekomma dylika, att förbättra den brottslige.
0. S. V., så torde man vid jemföreisen litt finna, så
väl att den absoluta strafitheorien utgår från en
högre princip och har ett högre samt mera omfat-
tande syftemål, som ock att ge ofvannämnde yttre
ändamålen vinnas bäst och-säkrast, i samma mån
straffet så fullkomligt, som i menniskoförmåga står,
efter rättvisans id bestämmes så, att det motsvarar
brottet; ty derigenom blifver det i rätt förhållande
till brottet både afskräckande, varnande, preventivt,
o. s. v., och på detta sätt undviker man ock den
ensidighet, till hvilken hvarje relativ strafftbeori lätt
kan leda, såsom t. ex. afskräckelse-theorien, äfven-
som preventionsiheorien till för stor härdhet, och
deremot förbättringstheorien till för stor mildhet.
Hvad den sistnämnda särskildt beträffar, hvilken man
ofta och icke alitid utan skäl, beskyllt för en falsk
filantropi, och om hvilken i detta hänseende mycket
blifvit tvistadt, medgifver jag dess rigtighet endast
så till vida, som den upfattas till sitt negativa mo-
ment, nemligen med afseende på den staten åliggan-
de ovilkorliga pligt att ej använda sådane straff eller
straffarter, som medföra moralisk depravation. Delta
är en nödvändig följd af rättvisans idt, mot hvilken
staten i annat fall skulle bryta och tillika äfven be-
gå en rättskränkning mot den person, som straffas;
ty det finnes intet brott, som förtjenar att straffas
med moralisk förnedring, ett straff, som af alla skulle
vara det grymmaste och förfärligaste, vida värre än
sjelfva dödsstraffet. Men det är ock min öfvertygel-
se, att straff är ett, och förbättring något annat,
samt att båda dessa begrepp icke få sammanblandas,
utan böra noga åtskiljas. Straffet är här att betrakta
såsom ett förutgäende, som väl i sin högstå betydelse
åsyftar att bereda väckelse, ånger, förkrosseise; för-
bättringen åter är ett efterföljande, som mäste ver-
kas genom andra medel, än blotta straffet, som en-
samt eller i och för sig lätt kan leda till förtvifian.
Men hvilka dessa medel äro, derom fär jag längre
fram yttra mig. Här vill jag endast nämna, att jag
af dessa skäl ej erkänner det positiva moment, man
stundom velat inlägga i förbättringstheorien på det
sätt, att straff och straffart skulle i och för sig an-
ses kunna verka förbättring och: Yara förbättrings-
medel; hvaremot dock straffarten Skulle kunna vara
sådan, att den i högst betydlig mån motverkar och
förhindrar brottslingens förbättring. Dock i alla
dessa hänseenden har jag ej funnit något att mot den
föreslagna strafflagen anmärka. I den visar sig tyd-
ligt och öfverallt det sorgfälligaste bemödande att
lämpa hvarje straffbestämning efter lagöfverträdelsens
beskaffenhet, och straffen äro visserligen tillräckligt
afskräckande, oaktadt allt det deri gjorda tillbörliga
afseende på förhindrandet af ytterligare demoralisa-
tion, och i samband dermed äfven på beredandet af
de rätta medlen för brottslingens förbättring. Detta
sistnämnda får ock icke förbises eller försummas; ty
då staten utöfvar sin straffrätt, måste den utöfyvas i
enlighet med statens id, hvilken, huru den än må
på olika sätt bestämmas, alltid måste såsom vigtigt
moment innefatta realiserandet af sedlighetens ide,
och det i anseende till alla statens medlemmar, såle-
des äfven i anseende till brottslingarne. Af älder
har denna grundsats varit äfven hos oss erkänd, och
finnes redan af reformatorn Olaus Petri upptagen i
23 Domareregeln, som innehåller, att allt straff bör
vara till förbättring, och straffet bör vara sådant,
om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som
straffad varder, till att bättra sig, m. Mm. — Huru
den här angifna strafitheorien är förenlig med Chri-
stendomen, behöfver jag icke inför detta högv. Stånd
utveckla. Den stränga vedergällningsrätten (jus ta-
lionis), som uttalades i Mosaismen, der det heter:
själ för själ, öga för öga, tand för tand, m. m. (2
Mos. 214: 23, 24, .3 Mos. 24: 20. 5 Mos. 49: 24) är
af Frälsaren uttryckligen upphäfven (Matth. 5: 38, 39);
hvarje återgång dertill, under hvilken modifikation
som helst, skulle vara en legismus, en återgång till
Mosaismens ståndpunkt. Christendomen lärer, att
Guds rättfärdighet är en och oföränderlig, och att
hvarje brott medförer sitt strafi; men den uttalar
ock sin djupaste lärosats i förlikande af Guds eviga
rättfärdighet med Hans lika eviga nåd. Genom allt
hvad menniskan må göra och lida kan visserligen ej
en enda öfverträdelse försonas; men försoningen är
i Christo gifven, och delaktighet i denna vinnes ge-
nom ånger och tro. Endast öfver obotfärdigheten
uttalar den eviga rättfärdigheten sitt oäterkalleliga
domslut. Så har jag uppfattat värt lärobegrepp och
tror det derföre i sin djupaste grund icke stå i strid
med den strafftheori, jag ofvan sökt angifva, samt
med det straffsystem, som utgör grundvalen för den
föreslagna strafflagen och om hvilket jag fär tillfälle
att längre fram mera i detalj yttra mig.
(Forts. fö!jer.)
— av