väpnade församling aldrig hafva uppstått., FE JESUITERSAMFUNDET I FRANKRIKE. Memorial de Vaueluse berättar följande i Avignon timade händelser, hvilkas upphof utan tvifvel bör sökas i ofvannämnde sällskaps hemliga verksamhet: Inspektörerne öfver stadens välgörenhetsinrättningar hade slitsedan 4839 fästat uppmärksamheten på de oordningar, som herrskade i allmänna sjukhusct, äfyebsom på de olägenheter, hvilka följde af reglorna för systrarna i St. Josephs kloster. Dessa föreskrifter tvungo systrarna att om aftnarna ätervända till det af deras kongregation bebodda klostret, i följd hvaraf de sjuka hela natten saknade vård och uppsigt. Dessa ofta upprepade klagomål hafva föranledt inrikes ministern att fästa hospitalsdirektionens uppmärkssmhet på dessa olägenheter och föreställa den nödvändigheten att, iställetför klostersystrarna, antaga sådana, som icke tillhörde något kloster. Ministerns föreställningar blefvo länge fåfänga. Sedermera fick den nuvarande förvaltningskommissionen tillfälle att öfvertyga sig om huru grundade de voro, men tvekade, det oaktadt, tills allvarsamma händelser påskyndade dess beslut. Tre eldsvådor utbröto efter hvarandra i de hus, St. Josephssystrarna bebodde, och satte det närbelägna hospitalet istor fara, oberäknadt att detta derigenom led en förlust af mer än 40.000 francs. Den dag, då den andra eldsvådan hade brustit ut, upptäckte autoriteterna i eu af kiostrels hemliga rum en syster, som utgafs för vansinnig. Den olyckliga, hvars fölter voro med jernkedjor fastsmidda vid muren, hade i flera år legat i ett fullkomligt medvetslöst tillständ. Sedan detta kommit i dagen, dröjde hospitalets förvaltningsutskott ickelängre att vidtaga en åtgärd, hvars nödvändighet det redan hade insett, men af konsiderationer för St. Josephssystrarn2s samfund uppskjutit. Med prefektens och inrikes ministerns medgifvande beslöt det att för hospitalets tjenst antaga en icke klosterlig Orden, iställetför St. Josephssystrarna. De sednare vädjade häremot till statsrådet, som utlät sig till hospitaldirestionens förmån. Till annan domstol kunde saken icke komma, men regeringen beviljade St. Josephssystrarna ännu ett uppskof, som endast stegrade deras hårdnackade motstånd. Om morgonen den 45 April kom en poliskommissarie och tillkännagaf för abbedissan, att uppskofstermincen för husets utrymmande var tilländalupen, att detsamma skulle öfverlemnas åt St. Paulssystrarna och att han, på autoriteternas vägnar, ville ställa nödiga vagnar tillsystrarnas förfogande. Abbedissan svarade derpå, att ingen, ej ens konungen, egde rätt att fördri:va St. Josephssystrarna ur deras kloster, att de dessutom ännu icke hade fått tillständ af erkebiskopen i Avignon att lemna det, och, slutligen, att hon räknade på det deltagande, som befolkningen icke skulle vägra henne. Derjemte tillade hon, att hon vore öfvertygad, det erkebiskopen skulle neka henne den nödiga tillätelsen, om hon begärde den. Om aftonen den 435 April upprepades anmaningen på samma sält. Abbedissan återkallade då, genom sitt juridiska ombud,som hade varit frånvarande på morgonen, sina opassande vYttranden, förklarade sig beredvillig att efterkomma lagarna, men vidhöll icke desto mindre sin vägran att utrymma klostret, under den förevändning, att ordensreglorna förbjöde systrarna att taga detta steg utan erkebiskopens medgifvande. Denna fredliga för,klaring var dock långt ifrån att öfverensstämma med yttre tecken, dem man hade sett sedan morgonen. Talrika grupper af folk samlade sig på den öppna platsen utanför klostret, och tilltalades samt uppeldades ofta af legitimister. Då poliskommissarierna gingo ur klostret, öfverhopades de med skällsord. Den 46 April voro legitimisterne i rörelse redan kl. A på morgonen, hvarföre autoriteterna också voro på sin vakt. Folksamlingen växte i hvarje ögonblick, så att man kl. 4 på middagen icke kunde komma fram till hospitalet, eller ens till de kringliggande gatorna. Ett sådant tillstånd kunde icke få vara längre, och dessutom måste den lagligen anbefallda åtgärden verkställos. Offent!iga makten blandade sig således i saken, skingrad2 hopen och banade väg för fredsdomaren och poliskommissarien till klosterporten. Desse embetsmän upprepade den förra anmaningen till abbedis8an. Sedan denna lätit bevittna, att hon endast gaf vika för öfvermakten, begaf hon sig, jemte klostersystrarna, till ett närbeläget hus. Härifrån afhemtades de i vagnar, tillhöriga legitimistiska notabiliteter, och fördes till erkebiskopens palats. Tre dagar derefter, den 49 April, skref prefekten till den sednare ett bref, hvari han underrättade honom om hvad som händt: att, sedan klostersystrarne inflyttat i palatset, upproriska demonstrationer: der blifvit hållna; de mot regeringen hätskast sinnade personer varit samlade; gärden varit kringgärdad af folk och smädelsor blifvit utösta mot myndigheterna; samt at han, om detta fortfore, skuile med fasthet och utan