nens antal, disponera !V,, ;, till och med 7, af si)
egendom efter behag (se Code Civil, art. 9453) hvilke
del oftast lemnas den äldste sonen.
Detta är den oförskräcktaste af hr grefvens upp
gifter. Hr grefven, som vanligen citerar en hel lag
stiftning eller en författares hela arbete, har här ci
terat en bestämd artikel af en viss lag. Sådant vi
sar sig straxt vara en vådlig afvikelse. Den ifråga
varande 943:e artikeln lyder nemligen ordagrannt så
lunda: .
Les liberalites, soit par acte entre-vifs, sot pa
testament, ne pourront exceder la moitit des bien:
du disposant, sil ne laisse å son dects quun enfan
legitime; le tiers, sil laisse deux enfants; le quart
sil en laisse trois ou un plus grand nombre. (St
Les Codes Franqais, Paris 4843, p. 283).
Häraf finnes, att enligt nämnde artikel, när flera
än ett barn finnas, då fråga om olika arfsrätt mel-
lan barn först kan uppkomma, aldrig mera än V2 a
förmögenheten kan disponeras genom testamente. Ern
så stor andel (V.) kan också blott i ett fall dispone-
ras, nemligen dä endast 2 barn finnas. Så snart å-
ter 3 celler flera barn äro till, kan icke mera än !,
af förmögenheten genom testamente bortgifvas.
Genom att på sådant sätt citera, synes hr gref-
ven stadna i följande dilemma: antingen har hr gref-
ven icke läst och förstått fransyska testamentslagar-
ne, och då borde väl ,blygsamheten hafva förbjudit
honom att börja sin så kallade bevisning (pag. 12).
med ordande om sina motståndares okunnighet, eller
ock har han läst och förstått dessa lagar, och då ...
Hvad herr grefven på det anmärkta och åtskilliga
andra ställen nämner angående testamentsfriheten,
kunde väl anses vara af föga vigt i fråga om före-
varande ämne, derest icke hr grefven, genom någon
besynnerlig egenhet i föreställningssättet, syntes an-
taga, alt, så snart testamentsfrihet finnes, skall den
användas till fördel för sönerne. Detta föreställnings-
sätt synes hos herr grefyen slutligen hafva växt till
tro. Atminstone kan Ins. icke annorlunda förklara
hvarifrån herr grefyen hemtat ofvyannämnde uppgift
derom, att i Frankrike omförmälde V.. V, eller V, af
sförmögenheten, som han inbillat sig utgöra den dis-
ponibla andelen (la quotite disponible) oftast lem-
nas den äldste sonen,. Denna uppgift är nemligen
lika naken på bevis, som stridande emot allt hvad
fns. härom både läst och hört. Ins. kan dock icke
hafva anspråk att blifva trodd på sitt ipse dixit.
Han vågar blott uppmana herr grefye BD. att styrka
sin utsago, och vill Ins. imedlertid, såsom stöd för
egen öfvertygelse om origtigheten af berörde uppgift,
anföra, att, när år 4826 förslaget till Majoraters in-
förande i Frankrike var under öfverläggning, yttrade
herr Decazes d. 3 April biand annat:
Årfyejordens lika delning är der den vanligaste
och allmännaste regeln; der, liksom i största delen
af Frankrikes öfriga arrondissementer, göra förmög-
na personer sällan några serskilda förfoganden om
den del, som de kunna förfoga öfver. Exemplen
derpå äro så sällsynta, att jag icke känner ett enda!
omkring mig, inom någon samhällsklass, med undan-
tag af bönderne; och hvad dem beträffar, är det icke
hela äzovidden de testamentera, då de göra detta!
utan det ena eiler andra jordstycket, den ena elleri
andra delen af deras efterlemnade egendom; icke af
sedvana till det äldsta barnets fördel, utan oftast af
erkänsla mot det af deras barn, som stannat hemmai
hos dem, som har delat deras arbeten, som har vår
dat doras ålderdom.
Nå väl! långt ifrån att under de sednast förflutna
tolf åren någon klyfning cgt rum, har jorden samlats
i större lotter. (5e eng. ministern i Madrid, H. L.
Bulwes France p. 15353.)
Grefve B. har i ofvannimnde anförande, och så-
dant icke för första gången, lemnat sina landsmän en
afskröckande mälning utaf den lika arfsrättens och
jorddeiningens verkningar i Frankrike. Bland annat
påstår herr grefven, p. 8: att folket lefver äfven us-
lare pu, än före revolutionen,. Detta förtjenar sitt
eget kapitel, och Insänd. skall måhända snart vidare
komna til! tals med herr grefyen härom. Imedlertid
vill Ins. i denna fråga tills vidare emot herr grefvens
auktori!et ställa den af cen engelsk diplomat, som
länge varit tjenstgörande vid missionen i Paris, he-
mälde herr H. L. Bulwer. Denne säger: The spirit
of a law, which diffuses property, is to give a desire
to increase and to retain propertyn; p. 4291. c. (An-
dan af en lag, som sprider egendom, är att bi-
bringa ett begär till förökande och bibehållande af
egendom.)
The division of the soil in France has advanced
the art of cultivation; p. 4358. (Jordens delning i
Frankrike har befrämjat odlingskunskapen )
I tros af många författningar, som döma den
mindre jordegaren till ökad fattigdom, sträfvar han
efter ökad förmögenhet; hans jord, som skulle vara
illa od!2d. är väl odlad, emedan den odlas med kär-
lek. Fastän dessa författningar berde sätta honom
ur stånd att bruka den, brukar han den, emedan han
drömmer, att han lefyer, han andas för den; emedan
han hapsamlar hvarje smula spillning och vänder
hvarje liten benbit sig till nytta. Wan stiger upp
klockan fyra om morgonen för att bruka sin egen
jordremsa, hvaremot han icke skulle stiga upp förrän
klockan sex för att bruka en husbondes jord. Han
använder all sin själskraft på ett däligt åkerbruks-
system, och på detta sätt blir systemet godt. (p. 139).
Hans (den mindre jordegarens) lifstid har under det
sednast förfiutna halfva seklet i medeltal ökats med
åtrainstone sju är; (p. 1928).
Den stora massan af dess (Frankrikes) inbyggare
lefva, minst sagdt, lika godt och beqvämt, som vära
egna (Englands) arbetare — och i det hela taget är
deras belägenhet bättre; (p. 157).
Ett land, bebodt af sjelfegande jordbrukare, kan
erfara många omflyttningar, men inga skakningar
(convuisions); och olikheten mellan revolutionen af
4830 och den af år 4789 härledde sig derifrån, att
den ena gjordes af pro!etärer — den andra af jord-
egaro; Ip. 157).
(Insändt.)
Några, för allmänna säkerheten, vigtiga
lagfrågor.
Uti ett märkvärdigt klander af jordafång, som för
Jat
taununrn da a andar afartunnanda 2: 17 BrA Can n
AR on AA p- rr Jm