nens antal, disponera !V,, ;, till och med 7, af si) egendom efter behag (se Code Civil, art. 9453) hvilke del oftast lemnas den äldste sonen. Detta är den oförskräcktaste af hr grefvens upp gifter. Hr grefven, som vanligen citerar en hel lag stiftning eller en författares hela arbete, har här ci terat en bestämd artikel af en viss lag. Sådant vi sar sig straxt vara en vådlig afvikelse. Den ifråga varande 943:e artikeln lyder nemligen ordagrannt så lunda: . Les liberalites, soit par acte entre-vifs, sot pa testament, ne pourront exceder la moitit des bien: du disposant, sil ne laisse å son dects quun enfan legitime; le tiers, sil laisse deux enfants; le quart sil en laisse trois ou un plus grand nombre. (St Les Codes Franqais, Paris 4843, p. 283). Häraf finnes, att enligt nämnde artikel, när flera än ett barn finnas, då fråga om olika arfsrätt mellan barn först kan uppkomma, aldrig mera än V2 a förmögenheten kan disponeras genom testamente. Ern så stor andel (V.) kan också blott i ett fall disponeras, nemligen dä endast 2 barn finnas. Så snart åter 3 celler flera barn äro till, kan icke mera än !, af förmögenheten genom testamente bortgifvas. Genom att på sådant sätt citera, synes hr grefven stadna i följande dilemma: antingen har hr grefven icke läst och förstått fransyska testamentslagarne, och då borde väl ,blygsamheten hafva förbjudit honom att börja sin så kallade bevisning (pag. 12). med ordande om sina motståndares okunnighet, eller ock har han läst och förstått dessa lagar, och då ... Hvad herr grefven på det anmärkta och åtskilliga andra ställen nämner angående testamentsfriheten, kunde väl anses vara af föga vigt i fråga om förevarande ämne, derest icke hr grefven, genom någon besynnerlig egenhet i föreställningssättet, syntes antaga, alt, så snart testamentsfrihet finnes, skall den användas till fördel för sönerne. Detta föreställningssätt synes hos herr grefyen slutligen hafva växt till tro. Atminstone kan Ins. icke annorlunda förklara hvarifrån herr grefyen hemtat ofvyannämnde uppgift derom, att i Frankrike omförmälde V.. V, eller V, af sförmögenheten, som han inbillat sig utgöra den disponibla andelen (la quotite disponible) oftast lemnas den äldste sonen,. Denna uppgift är nemligen lika naken på bevis, som stridande emot allt hvad fns. härom både läst och hört. Ins. kan dock icke hafva anspråk att blifva trodd på sitt ipse dixit. Han vågar blott uppmana herr grefye BD. att styrka sin utsago, och vill Ins. imedlertid, såsom stöd för egen öfvertygelse om origtigheten af berörde uppgift, anföra, att, när år 4826 förslaget till Majoraters införande i Frankrike var under öfverläggning, yttrade herr Decazes d. 3 April biand annat: Årfyejordens lika delning är der den vanligaste och allmännaste regeln; der, liksom i största delen af Frankrikes öfriga arrondissementer, göra förmögna personer sällan några serskilda förfoganden om den del, som de kunna förfoga öfver. Exemplen derpå äro så sällsynta, att jag icke känner ett enda! omkring mig, inom någon samhällsklass, med undantag af bönderne; och hvad dem beträffar, är det icke hela äzovidden de testamentera, då de göra detta! utan det ena eiler andra jordstycket, den ena elleri andra delen af deras efterlemnade egendom; icke af sedvana till det äldsta barnets fördel, utan oftast af erkänsla mot det af deras barn, som stannat hemmai hos dem, som har delat deras arbeten, som har vår dat doras ålderdom. Nå väl! långt ifrån att under de sednast förflutna tolf åren någon klyfning cgt rum, har jorden samlats i större lotter. (5e eng. ministern i Madrid, H. L. Bulwes France p. 15353.) Grefve B. har i ofvannimnde anförande, och sådant icke för första gången, lemnat sina landsmän en afskröckande mälning utaf den lika arfsrättens och jorddeiningens verkningar i Frankrike. Bland annat påstår herr grefven, p. 8: att folket lefver äfven uslare pu, än före revolutionen,. Detta förtjenar sitt eget kapitel, och Insänd. skall måhända snart vidare komna til! tals med herr grefyen härom. Imedlertid vill Ins. i denna fråga tills vidare emot herr grefvens auktori!et ställa den af cen engelsk diplomat, som länge varit tjenstgörande vid missionen i Paris, hemälde herr H. L. Bulwer. Denne säger: The spirit of a law, which diffuses property, is to give a desire to increase and to retain propertyn; p. 4291. c. (Andan af en lag, som sprider egendom, är att bibringa ett begär till förökande och bibehållande af egendom.) The division of the soil in France has advanced the art of cultivation; p. 4358. (Jordens delning i Frankrike har befrämjat odlingskunskapen ) I tros af många författningar, som döma den mindre jordegaren till ökad fattigdom, sträfvar han efter ökad förmögenhet; hans jord, som skulle vara illa od!2d. är väl odlad, emedan den odlas med kärlek. Fastän dessa författningar berde sätta honom ur stånd att bruka den, brukar han den, emedan han drömmer, att han lefyer, han andas för den; emedan han hapsamlar hvarje smula spillning och vänder hvarje liten benbit sig till nytta. Wan stiger upp klockan fyra om morgonen för att bruka sin egen jordremsa, hvaremot han icke skulle stiga upp förrän klockan sex för att bruka en husbondes jord. Han använder all sin själskraft på ett däligt åkerbrukssystem, och på detta sätt blir systemet godt. (p. 139). Hans (den mindre jordegarens) lifstid har under det sednast förfiutna halfva seklet i medeltal ökats med åtrainstone sju är; (p. 1928). Den stora massan af dess (Frankrikes) inbyggare lefva, minst sagdt, lika godt och beqvämt, som vära egna (Englands) arbetare — och i det hela taget är deras belägenhet bättre; (p. 157). Ett land, bebodt af sjelfegande jordbrukare, kan erfara många omflyttningar, men inga skakningar (convuisions); och olikheten mellan revolutionen af 4830 och den af år 4789 härledde sig derifrån, att den ena gjordes af pro!etärer — den andra af jordegaro; Ip. 157). (Insändt.) Några, för allmänna säkerheten, vigtiga lagfrågor. Uti ett märkvärdigt klander af jordafång, som för Jat taununrn da a andar afartunnanda 2: 17 BrA Can n AR on AA prr Jm