Uldil illlililtllilsna CIIalcnltctisSsUViEY:S dillaBReh. I UUCla UCkidad
fråga har U. befunnit sig på fremmande grund; det
har haft att antingen tro på — elier icke tro på —
äberopade auktoriteter, men det har saknat aila ele-
monter för egen och sannskyldig pröfning. Den er-
farenhet man här kunnat samla, angående ensamhets-
fängelsets verkningar, har visserligen varit ofullkom-
lig, då den inskränker sig till de så kallade bekän-
nelsefångarne. Jag medgifver inflstelsen af olikhe-
ten i behandling, i cellernas inrättning, i tillgången
på sysselsättning eller dess saknad och i bebandlin-
gens slutändamäl. Men den öfverensstämmelse finnes
dock, att bekännelsefångarne äro fullkomligt afsön-
drade från andra fångar, alt de i fängelset emottaga
religiös undervisning, och att dem icke förnekas an-
delig läsning. Alla bekännelsefängar äro i det när-
maste förvunne om mord e!ler dråp, de hållas i sträng
enslighet, öfverlemnade ät deras med blodskulder be-
lastade samveten, och de biifva flitigt förmanade till
änger och bekännelse. Icke destomindre skall den
förbättring ensligheten och sjelfbetraktelsen borde
medföra, sällan visa sig. Några bekänna inom de
första åren, — om af ledsnad eller liknöjdhet, är
svärt att säga; andra uthärda denna förskräckliga
tillvarelse i tio ceiler tolf år, men, så vidt mig är
veterligt, har ensligheten vanligen icke frambragt den
undergifna, ängerfulla och förkrossade sinnesstämning,
som utgör vilkoret för en verklig och varaktig mo-
ralisk förbättring. Brottslingarne tillhöra i värt land
gemenligen samhällets lägsta, mest försummade klass.
Den tröghet, som tillhör det nordiska lynnet, är hos
denna klass af menniskor sällan bruten genom in-
flytandet af uppfostran cller undervisning. Iettfän-
geise, der man sörjt för fångens alla kroppsliga be-
hof, och han icke är i saknad af sysselsättning, är
det att befara, att känslan ef förlorad frihet skall
gifva vika för lynnets tröghet och att fången snart
skall vänja sig vid en belägenhet, som i afseende på
husrum, kläder och föda troligen är vida bättre, än
den han 1 fria tillståndet ätnjutit. Om detta skulle
inträffa med flertalet af de i enrum förvarade fån-
gar, om således det enda resultat, som kan rättfär-
diga de omätliga uppoffringar, detta fängelsesystem
fordrar, nemligen den moraliska förbättringen skulle
uteblifva, då hade man på ett misslyckadt försök
bortkastat summor, med hvilka oändligt mera godt
för samhället och menskligheten kunnat åstadkom-
mas, om man derm2d t. ex. beredt vård och uppfo-
strån åt vanvårdade eller vilseförda barn och således
afledt den fruktansvärdaste källan för brottslighetens
tillvext. Men jag drager ej i betänkande att påstå,
det ingen kan framträda och med öfvertygelse eller
visshet förneka, att ju icke hvad jag här såsom möj-
ligt förutsatt kan komma att ega rum, så länge icke
försök med verkningarne af detta system blifvit gjorda
inom vårt eget land, försök anställde, icke med be-
räkning att vinna bekräftelse för det ena eller andra
af de främmande systemerne, utan helt enkelt för att
uppdaga det hos oss praktiskt rätta, sanna och gag-
neliga. Med en sådan äsigt af detta vigtiga ämne
har jag, åsidosättande tankan på det obehag, som
plägar åtfölja yttrandet af en egen mening, i strid
med antagna samt af utmärkta och fullt behöriga
män understödda föreställningssätt, trott min skyl-
dighet såsom representant kräfva utsägandet af min
tanka, att Rikets höglofl. Ständer nu icke böra goå-
känna eller antaga ensamhetsfängelset såsom allmän
grund för det blifeande nya straäffsystemet. Huru-
ledes försök med detta slag af fängelsestraT kunna
och böra göras, derom kommer jag här nedan att
vidare yttra mig.
Lagberedningens förs!ag till straMag förutsätter ej,
hvarken allmän eller partie! tillämpning af ensom-
hetsfängelset, utan antager blott, ait de i lagförsla-
get bestämda straff skola undergås i allmän straff-
inrättning. I Norrige, der en ny brottmå!stag, bygd
på ungefär samma grunder, som den här föreslagna,
är antagen och redan några år varit i verksamhet,
Har man, rådfrågande statens tillgångar, och sanno-
likt jemväl med afseende på den stora frågans ännu
helt problematiska skick, åtnöjt sig med att låta
striffen verkställas i de fästningsfängelser och andra
allmänna strafinrätltningar, som varit för handen.
Om man vill i Sverige införa det nya straffsystemet,
torde det i första rummet vara angeläget, att fån-
garnes behandling och straffens verkställighet blifva
sädane, att, genom en visserligen orätt uppfattad,
men icke destomindre temligen naturlig jemnförelse,
fångarnes belägenhet icke synes afundsvärd för deras
oförvunne, med nöd och brist kämpande samhällsli-
kar. Det vore en stor olycka för allmänna säker-
heten, om äfven för en kortare tiderymd straffen i
dessas mening skulle förlora det afskräckande, de
alltid böra och måste äga, om de skola lända till
stöd för samhällsordningen, Andamålet att genom
straffen förbättra den brottsliga fär ej sättas i första,
utan i andra rummet. Det är ett mäl, som väl ej
bör förgätas eller lemnas ur sigte, men som miste
stå tillbaka för fordringarne på allmän säkerhet. Att
för ett jemnförelsevis litet antal lagbrytares möjliga
förbättring staten skulle göra uppoffringar, vida öf-
verstigande hvad den kan egnaät högre, allmännare
och angelägnare syften, vore hvarken med förnuft
eller med rättvisa förenligt; än mindre kunde det
försvaras, att för uppnående af detta ovissa ända-
mål, tryggheten och säkerheten inom samhället skulle
äfventyras, derigenom att strairen för det obildade,
fn peh skadelystna sinnet icke mora voro afskräc-
kande.
En annan svårighet framstår ock vid skärskådande
af möjligheten att här införa ett allmännare bruk af
ensamhetsfängelset såsom straff. Det är svårigheten
att utfinna tjenlig sssselsättning för fångarne. In-
neslutre i celler, dem dessa fångar ej få lemna utan
för att emellanåt erhålla någon kroppsrörelso i fria
luten, inskränkte till sådana arbetsföremål, som ej
kräfva flero personers handläggning eller biträde,
skulle ensamhetsfångarne cj kunna sysselsättas med
annat, än handtyerksarbeten, eller andra sådana hand-
teringar, som ej fordra stort utrymme. Men i ett
land, der behofyct af dylika tillverkningar redan nu
knappast motsvarar antalet af dem, som för sin herg-
ning sjelfve behöfva arbeta, der lifvets förnödenheter
äro dyra samt den frie arbetaren och ännu mera
handtverkaren mäste vidkännas många och tunga
skyldigheter emot det allmänna, der skulle en tällan
emellan det fria arbetet och en långt utsträckt ar-
betsilit inom de på statens bekostnad underhållna
fängelserna i längden blifva förderflig fö det fö
OT stmä behof. det vi g ör et förra.
För ailmänna behof, det vill säsa, för fängelsernas
och armeens beklädnad kunna ej tusenta!s ensam-
hatsfängar hållac fill joma oc. ren