bert, er Max som en Nemorino, en Rinaldo sor
en Fra Diavolo — om det ock ej kan nekas, at
hans skådespelaretalang icke förmår uppväga han
förmåga såsom sångare. På denna väg har ha
ock blifvit mästare i den svåra konsten att äfvel
på nakna, ofruktbara klipphällar framtrolla poe
siens grönska, och aflocka åhöraren tårar af rö
relse genom sitt föredrag af tonverk, som på pap
peret nästan väcka leda och afsmak.
Den representation, hvarom vi nu tala, gaf her
Gänther visserligen ej tillfälle att fullkomligen ut
veckla sin talang, då de dramatiska föreställpin
garne voro inskränkte till enskilda akter och sce
ner. Detta fragmentariska arrangement kan imed
lertid ej läggas recettagaren till last: vår sångscer
är sjelf tyvärr numera endast ett fragment, oct
herr Gäönther underlät ingenting: för att göra rui
nerna så intressanta som möjligt. Ur Barbera
ren, gåfvos, utom ouvertyren, 2:ne scenerur 2:dr:
akten, hvari Rosinas aria och duett med Figarc
förekomma. Fru Gelhaar — Rosina — var den
na afton synnerligen vid röst och producerade
sina lekande fioriturer såväl som de vådliga bra-
vurruladerna med den största lätthet och preci-
- sion. Visserligen skulle Maöstron här förgälves
sett sig om efter mer än ett broderi, som nu
blifvit utbytt mot ett annat, men skadan var gan-
ska måttlig i sig sjelf, blott de nya grannlåterna
i hågon mån hade förbättrat de gamla, hvilket
dock ej var fallet. — Hr Gänther är egentligen
ej bufto, och befann sig således såsom Figaro icke
i sin egentliga sfer; dock ådagalade både hans sång
och spel, att han äfven i denna genre förmår nog,
för alt vinna rättvist bifall. — Äfven scenerna u
Kärleksdrycken utfölto till stor belåtenhet. Ref.
kan väl icke begripa, huru det är möjligt, att lära
utantill en musik, hvaruti nästan hvarje fras är
så främmande för sin granne; men det lemna
vi derhän, ty utförandet var ej allenast o-
klanderligt, utan hvad mera är, verkligen con
amore. Hr Gäönther och fru Gelhaar utmärkte
sig här på det fördelaktigaste, och herr Wallin
ådagalade att ban åter gjort ett raskt steg framåt
på konstens bana. — Såsom Masaniello (den Stum-
ma, 4:de akten) visade herr Gänther sin talang
på det mest lysande sätt. Den råe, rabulistiske
fiskaren, sådan Auber skildrat honom, bief här en
poetisk uppenbarelse, utan att grundkarakteren
dock förlorade något väsendtligt drag; tvertom å-
dagalade herr Gänther både uti sång och spel en
öfverraskande energisk hållning, som dock aldrig
öfverskred den gräns, utom hvilken konsten upp-
hör att vara konst. Den egentliga glanspunkten i
herr Gönthers sång utgjordes at den s. k. slum-
merarian, uti hvilken han utvecklade hela rike-
domen af sin musikaliska förmåga, och vann ett
bifall, som genom sin omisskänneliga hjertlighet
säkerligen var glädjande för den förtjenstfulle
konstnären. — Den unga, talangfulla m:ll Öster-
berg hade öfvertagit Fenellas roll och gaf den
med en ovanlig grad af natursanning och ett högst
själfullt, karakteristiskt uttryck uti mimik och ge-
ster. Synnerligen bör man här loforda hennes
spel, emedan hon aldrig lät förleda sig till effekt
sökeri eller manår, hvartill denna roll dock gif-
ver så många tillfällen vid handen. Äfven de öf-
riga medverkande fyllde sina platser ganska be-
römligt, och nämna vi deribland endast mill Fun-
din, som gaf Isabellas parti med ett uttrycksfullt
föredrag, och derjemte ganska sällan felade emot
intonationens renhet.
Bland konsertnumren nämna vi i första rum-
met Mozarts oöfverträffliga ouvertyr till Trollflöj-
ten, ehuru den, om man afser exekutionen, vis-
serligen borde omtalas sist, emedan dess effekt
helt och hållet förfelades genom det öfverilade,
brådstörtande tempot. Desto bättre gick deremot
Mendelsohns förträffliga pianokonsert i Gmoll,
nemligen hvad -principalpartiet vidkommer. Hr
Stein träffade karakteren i denna komposition gan-
ska lyckligt, och gaf det hela en hållning, som
förutsätter ett grundligt studium af pjesen; der-
jemte hade han den tekniska delen, som företer
betydliga svårigheter, fullkomligt i sin makt. Ac-
kompanjemanget felade deremot åtskilliga gånger
i ensemblen. — Äfven herr Kellermann lät denna
afton höra sitt intressanta violoncellspel. Hans
båda nummer: romans ur Lucrezia Borgia af Do-
nizetti och Chant dAdieux af Batta, voro väl i
sig sjelfva temligen underhaltiga, dock höjdes de
betydligt genom den friska och lifiiga kolorit, som
herr Kellermann så väl förstår att gifva sitt fö-
redrag.
Aftonens nöje ökades ännu genom ett par fö-
reteelser, hemtade från dans- och målarkonsten.
Dans-intermezzot, arrangeradt af m:ll Daguin, var
rätt underhållande, och utfördes med mycken
konstfärdighet af mamsellerna Norgren och Gill-
berg samt herr Dahlgren. En oegentlighet vilja
vi imedlertid i förbigående anmärka: den lilla
Amorns danssolo ackompanjerades nemligen af en!