bert, er Max som en Nemorino, en Rinaldo sor en Fra Diavolo — om det ock ej kan nekas, at hans skådespelaretalang icke förmår uppväga han förmåga såsom sångare. På denna väg har ha ock blifvit mästare i den svåra konsten att äfvel på nakna, ofruktbara klipphällar framtrolla poe siens grönska, och aflocka åhöraren tårar af rö relse genom sitt föredrag af tonverk, som på pap peret nästan väcka leda och afsmak. Den representation, hvarom vi nu tala, gaf her Gänther visserligen ej tillfälle att fullkomligen ut veckla sin talang, då de dramatiska föreställpin garne voro inskränkte till enskilda akter och sce ner. Detta fragmentariska arrangement kan imed lertid ej läggas recettagaren till last: vår sångscer är sjelf tyvärr numera endast ett fragment, oct herr Gäönther underlät ingenting: för att göra rui nerna så intressanta som möjligt. Ur Barbera ren, gåfvos, utom ouvertyren, 2:ne scenerur 2:dr: akten, hvari Rosinas aria och duett med Figarc förekomma. Fru Gelhaar — Rosina — var den na afton synnerligen vid röst och producerade sina lekande fioriturer såväl som de vådliga bravurruladerna med den största lätthet och precision. Visserligen skulle Maöstron här förgälves sett sig om efter mer än ett broderi, som nu blifvit utbytt mot ett annat, men skadan var ganska måttlig i sig sjelf, blott de nya grannlåterna i hågon mån hade förbättrat de gamla, hvilket dock ej var fallet. — Hr Gänther är egentligen ej bufto, och befann sig således såsom Figaro icke i sin egentliga sfer; dock ådagalade både hans sång och spel, att han äfven i denna genre förmår nog, för alt vinna rättvist bifall. — Äfven scenerna u Kärleksdrycken utfölto till stor belåtenhet. Ref. kan väl icke begripa, huru det är möjligt, att lära utantill en musik, hvaruti nästan hvarje fras är så främmande för sin granne; men det lemna vi derhän, ty utförandet var ej allenast oklanderligt, utan hvad mera är, verkligen con amore. Hr Gäönther och fru Gelhaar utmärkte sig här på det fördelaktigaste, och herr Wallin ådagalade att ban åter gjort ett raskt steg framåt på konstens bana. — Såsom Masaniello (den Stumma, 4:de akten) visade herr Gänther sin talang på det mest lysande sätt. Den råe, rabulistiske fiskaren, sådan Auber skildrat honom, bief här en poetisk uppenbarelse, utan att grundkarakteren dock förlorade något väsendtligt drag; tvertom ådagalade herr Gänther både uti sång och spel en öfverraskande energisk hållning, som dock aldrig öfverskred den gräns, utom hvilken konsten upphör att vara konst. Den egentliga glanspunkten i herr Gönthers sång utgjordes at den s. k. slummerarian, uti hvilken han utvecklade hela rikedomen af sin musikaliska förmåga, och vann ett bifall, som genom sin omisskänneliga hjertlighet säkerligen var glädjande för den förtjenstfulle konstnären. — Den unga, talangfulla m:ll Österberg hade öfvertagit Fenellas roll och gaf den med en ovanlig grad af natursanning och ett högst själfullt, karakteristiskt uttryck uti mimik och gester. Synnerligen bör man här loforda hennes spel, emedan hon aldrig lät förleda sig till effekt sökeri eller manår, hvartill denna roll dock gifver så många tillfällen vid handen. Äfven de öfriga medverkande fyllde sina platser ganska berömligt, och nämna vi deribland endast mill Fundin, som gaf Isabellas parti med ett uttrycksfullt föredrag, och derjemte ganska sällan felade emot intonationens renhet. Bland konsertnumren nämna vi i första rummet Mozarts oöfverträffliga ouvertyr till Trollflöjten, ehuru den, om man afser exekutionen, visserligen borde omtalas sist, emedan dess effekt helt och hållet förfelades genom det öfverilade, brådstörtande tempot. Desto bättre gick deremot Mendelsohns förträffliga pianokonsert i Gmoll, nemligen hvad -principalpartiet vidkommer. Hr Stein träffade karakteren i denna komposition ganska lyckligt, och gaf det hela en hållning, som förutsätter ett grundligt studium af pjesen; derjemte hade han den tekniska delen, som företer betydliga svårigheter, fullkomligt i sin makt. Ackompanjemanget felade deremot åtskilliga gånger i ensemblen. — Äfven herr Kellermann lät denna afton höra sitt intressanta violoncellspel. Hans båda nummer: romans ur Lucrezia Borgia af Donizetti och Chant dAdieux af Batta, voro väl i sig sjelfva temligen underhaltiga, dock höjdes de betydligt genom den friska och lifiiga kolorit, som herr Kellermann så väl förstår att gifva sitt föredrag. Aftonens nöje ökades ännu genom ett par företeelser, hemtade från dansoch målarkonsten. Dans-intermezzot, arrangeradt af m:ll Daguin, var rätt underhållande, och utfördes med mycken konstfärdighet af mamsellerna Norgren och Gillberg samt herr Dahlgren. En oegentlighet vilja vi imedlertid i förbigående anmärka: den lilla Amorns danssolo ackompanjerades nemligen af en!