-Iprelaters föresyn, ett mål för allmänna uppmärk
Isamheten genom de, för att så säga, oförsigtig
galenskaper, hvaruti han eller den af honom styr
da kyrkan tid efter annan uppenbarar sig. Här
ltill hör otvifvelaktigt i första rummet det skan
dalösa spektaklet med den Trierska rockens till
bedjande, hvilket haft den följd, att en stor mängt
Iförsamlingar, efter Ronges föresyn, skiljt sig frå
sitt katholska öfverhufvud. Då Ronge och han
efterföljare, i de artiklar, som innefatta dera
christliga trosbekännelse, gått på lärofrihetens om
råde i de flesta fall fullt ut så långt som Luthei
och i några ännu längre, så blir detta säkert et
exempel, ej blott för hela det ännu katholsk:
Tyskland, utan äfven för länder och folk, som
till namnet begåfvade med evangelisk lärofrihet
dock ännu sucka under mörkrets och hierarkiens
bojor. Men, näst efter den Trierska historien, är
följande händelse i Baiern högligen egnad, att för
allmänhetens ögon afslöja prelaternes på en gång
svaghet och tillika ihärdighet i det befängda. Den
gamla enkedrottningen af Baiern, hvilken ej var
af katholska bekännelsen, afled 4844. Nu upp-
stod genast en mängd stridsfrågor, huru hon skulle
rätteligen begrafvas. Hade hon varit en under-
såte, en obetydlig enskild, så hade hon i det rätt-
trogna Baiern naturligtvis kort och godt kunnat
affärdas såsom en annan kätterska. Men nu hade
hon varit drottning; det gick således icke an. Det
värsta var, att sorgefesten skulle firas öfver hela
riket, böner borde läsas öfver henne i alla kyr-
kor. Konungen af Baiern utfärdade sina skrifvel-
ser till biskoparne inom sitt rikes landamären,
om sättet huru han önskade saken skött, så att
den döda drottningen med all katholsk kyrklighet
måtte komma till heders. Men de katholske bi-
skoparne stå, som man vet, med sin kyrklighet
egentligen under påfven och ingen annan. Flere
af dem undveko således konungens reskripter, e-
när de ansågo oriktigt att läsa heliga begrafnings-
messor och rättrogna böner öfver en kättersk per-
son, som i alla fall nödvändigtvis skulle till hel-
vetet och troligen var der redan. Andre bisko-
par, och bland dem Hans Högvördighet af Augs-
burg, funno dock rådligt att arrangera saken ef-
ter konungens önskan. Tvisterna om en så vig-
tig sak kunde, helst i ett så grundligt och djup-
sinnigt land som Tyskland, ej undvika att blifva
både invecklade och långvariga. De fortfara, efter
fyra år, ännu. Pressen har slutligen blandat sig
deruti och offentliggjort handlingar, utvexlade de
stridande makterna emellan, som svårligen kunna
läsas utan rörelse af ett visst slag. Den stackars
biskopen af Augsburg får i synnerhet sitta emel-
lan. Påfve Gregorius XVI beklagade sig i en
skrifvelse till. honom af d. 43 Febr. 4842. För
att visa den romerska Curians skrif- och tänke-
sätt, anföra vi ett utdrag af hans helighets bref:
Till vår ärevördige broder Peter, biskop i Augs-
burg. Gregorius P. P. XVI. Helsning och aposto-
lisk välsignelse öfver dig, ärevördige broder! Vi haf-
ve med stor förnöjelse emoltagit den skyldiga lyck-
önskan, som ditt bref, i anledning af Frälsarens he-
liga födelsefest och det nya årets begynnelse, bragt
oss. Vi äro tacksamme för dina fromma önskningar
0. 5. V. — — — Men knappt kunna vi med ord ut-
trycka hvilken smärta vi känt, då vi läst och för-
nummit, att du för en furstinna, som icke blott på
det uppenbaraste lefvat, utan slutat sitt lif i kätteri,
låtit läsa de offentliga böner, hvilka af kyrkan äro
förordnade för alla, de der dö kristligt och katolskt.
Också har detta intet afseende på, om hon (den oka-
tholska drottningen) i sitt lifs sista ögonblick ge-
nom den barmhertige Gudens förborgade nåd tilläf-
ventyrs blifvit upplyst och förd till ånger. Ty dessa
den gudomliga nådens inre hemligheter hafva intet
inflytande på den kyrkliga maktens yttre afgörande
och domslut (!); och derföre är det så väl enligt den
äldre som nyare kyrkodisciplinen förbjudet, att med
katholska bruk hedra dem, som dött i fremmande
och i kättarnes bekanta tro. Men du har icke in-
skränkt dig blott härtill — — — du har i början
af ditt bref :cirkulärbrefvet till församlingarne) icke
skytt, att tala om den döda så, som skulle hon ur
det timliga hafva af Gud blifvit kallad till det evi-
ga lifvet! Vi begripa sannerligen icke, huru detta
al dig så oförsigtigt och utan all vidare förklaring
uttalade kan stå att förena med den katholska dog-
men om den sanna katholska trons nödvändighet,
med den dogm, säge vi, hvilken blifvit upptagen bland
hufvudartiklarne i vär trosbekännelse (Nulla salus
extra ecclesiam, scil. catholicam). Vi hafva derföre
också i ett cirkulär till Baierns andlige anbefallt
just denna dogm, såsom det i vår tid angelägnaste
molgift emot indifferentismens tilltagande pest. ---
Vi hoppas att våra läsare skola, mutatis mutandis,
kunna draga många goda och nyttiga lärdomar af
denna påfliga skrifvelse. :
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.