-Iprelaters föresyn, ett mål för allmänna uppmärk Isamheten genom de, för att så säga, oförsigtig galenskaper, hvaruti han eller den af honom styr da kyrkan tid efter annan uppenbarar sig. Här ltill hör otvifvelaktigt i första rummet det skan dalösa spektaklet med den Trierska rockens till bedjande, hvilket haft den följd, att en stor mängt Iförsamlingar, efter Ronges föresyn, skiljt sig frå sitt katholska öfverhufvud. Då Ronge och han efterföljare, i de artiklar, som innefatta dera christliga trosbekännelse, gått på lärofrihetens om råde i de flesta fall fullt ut så långt som Luthei och i några ännu längre, så blir detta säkert et exempel, ej blott för hela det ännu katholsk: Tyskland, utan äfven för länder och folk, som till namnet begåfvade med evangelisk lärofrihet dock ännu sucka under mörkrets och hierarkiens bojor. Men, näst efter den Trierska historien, är följande händelse i Baiern högligen egnad, att för allmänhetens ögon afslöja prelaternes på en gång svaghet och tillika ihärdighet i det befängda. Den gamla enkedrottningen af Baiern, hvilken ej var af katholska bekännelsen, afled 4844. Nu uppstod genast en mängd stridsfrågor, huru hon skulle rätteligen begrafvas. Hade hon varit en undersåte, en obetydlig enskild, så hade hon i det rätttrogna Baiern naturligtvis kort och godt kunnat affärdas såsom en annan kätterska. Men nu hade hon varit drottning; det gick således icke an. Det värsta var, att sorgefesten skulle firas öfver hela riket, böner borde läsas öfver henne i alla kyrkor. Konungen af Baiern utfärdade sina skrifvelser till biskoparne inom sitt rikes landamären, om sättet huru han önskade saken skött, så att den döda drottningen med all katholsk kyrklighet måtte komma till heders. Men de katholske biskoparne stå, som man vet, med sin kyrklighet egentligen under påfven och ingen annan. Flere af dem undveko således konungens reskripter, enär de ansågo oriktigt att läsa heliga begrafningsmessor och rättrogna böner öfver en kättersk person, som i alla fall nödvändigtvis skulle till helvetet och troligen var der redan. Andre biskopar, och bland dem Hans Högvördighet af Augsburg, funno dock rådligt att arrangera saken efter konungens önskan. Tvisterna om en så vigtig sak kunde, helst i ett så grundligt och djupsinnigt land som Tyskland, ej undvika att blifva både invecklade och långvariga. De fortfara, efter fyra år, ännu. Pressen har slutligen blandat sig deruti och offentliggjort handlingar, utvexlade de stridande makterna emellan, som svårligen kunna läsas utan rörelse af ett visst slag. Den stackars biskopen af Augsburg får i synnerhet sitta emellan. Påfve Gregorius XVI beklagade sig i en skrifvelse till. honom af d. 43 Febr. 4842. För att visa den romerska Curians skrifoch tänkesätt, anföra vi ett utdrag af hans helighets bref: Till vår ärevördige broder Peter, biskop i Augsburg. Gregorius P. P. XVI. Helsning och apostolisk välsignelse öfver dig, ärevördige broder! Vi hafve med stor förnöjelse emoltagit den skyldiga lyckönskan, som ditt bref, i anledning af Frälsarens heliga födelsefest och det nya årets begynnelse, bragt oss. Vi äro tacksamme för dina fromma önskningar 0. 5. V. — — — Men knappt kunna vi med ord uttrycka hvilken smärta vi känt, då vi läst och förnummit, att du för en furstinna, som icke blott på det uppenbaraste lefvat, utan slutat sitt lif i kätteri, låtit läsa de offentliga böner, hvilka af kyrkan äro förordnade för alla, de der dö kristligt och katolskt. Också har detta intet afseende på, om hon (den okatholska drottningen) i sitt lifs sista ögonblick genom den barmhertige Gudens förborgade nåd tilläfventyrs blifvit upplyst och förd till ånger. Ty dessa den gudomliga nådens inre hemligheter hafva intet inflytande på den kyrkliga maktens yttre afgörande och domslut (!); och derföre är det så väl enligt den äldre som nyare kyrkodisciplinen förbjudet, att med katholska bruk hedra dem, som dött i fremmande och i kättarnes bekanta tro. Men du har icke inskränkt dig blott härtill — — — du har i början af ditt bref :cirkulärbrefvet till församlingarne) icke skytt, att tala om den döda så, som skulle hon ur det timliga hafva af Gud blifvit kallad till det eviga lifvet! Vi begripa sannerligen icke, huru detta al dig så oförsigtigt och utan all vidare förklaring uttalade kan stå att förena med den katholska dogmen om den sanna katholska trons nödvändighet, med den dogm, säge vi, hvilken blifvit upptagen bland hufvudartiklarne i vär trosbekännelse (Nulla salus extra ecclesiam, scil. catholicam). Vi hafva derföre också i ett cirkulär till Baierns andlige anbefallt just denna dogm, såsom det i vår tid angelägnaste molgift emot indifferentismens tilltagande pest. --Vi hoppas att våra läsare skola, mutatis mutandis, kunna draga många goda och nyttiga lärdomar af denna påfliga skrifvelse. : RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER.