VA RR UT VR MA AVR MeV, FT
nationen skulle obesedt antaga hvarje grundlag, som I!
kunde bjudas den som en nåd; och skulle det,
förr eller sednare, verkligen hos oss komma till
förverkligandet af en grundlagsstiftning, så blir
nyssnämnda fråga — huruvida folket må på för-
hand granska den eller bör emottaga den sådan
som den bjudes — ofelbart en ibland de kinki-
gaste och äfventyrligaste att lösa. Så mycket vet
hvar och en, att man endast erbjuder någonting
till följd af omständigheternas tvång, och så klent
som man någonsin kan; men ju längre man drö-
jer, ju mer vexa motstånd och anspråk; och der-
före önskar mången alt man ej måtte brådska,
utan nationen få ännu något litet tid på sig att
moget öfverväga hvad den behöfver. Om pro-
vincialständerna berättigas att granska anslags-
propositionerna: om dem tillerkännes befogenhet
att rådslå och yttra sig öfver statsutgilterna: om 1
offentligbet vid lagskipningen införes, och, fram-
för allt: om tryckfrihet medgifves, — då skalll
mängden finna sig belåten och ganska många be-
trakta detta såsom någonting vida mer, än en!
gemensam statsförfattning, utgången från den mo-
derna medeltidsromantismen. Men vår absoluta :
monarki kan redan icke dölja för sig längre, huru
mycket des förhållande till nationen har förän-
drat sig. Allt hvad som vid provincialständernas :
införande förespåddes af Wilhelm von Humboldt, .
den Läste och mest skarpsynte statsman som
Preussen egt sedan lång tid tillbaka, har inträf-
fat: man har skaffat sig åtta parlamenter, af
hvilka småningom alla tidens politiska och reli-
giösa frågor debatteras med stigande värma, och
med hvart nytt möte blir detta slags verksam-
het mer och mer äfventyrlig för centra!styrelser,
som ej längre kan besvärja den med hvarken skra-
por, vreda kabinettsorder eller hotfulla landtdags-
afsked. Oppositionen, som ända till år 1840 smög:
skygg omkring bland folket, och sökte sig efter
hand en röst genom skriftställare, jurnalister, uni-
versitetslärare och någon liten del af embetsmänr-
nen, har nu bemäktigat sig städernas och byar-
nes magistrater och styresmän, industriidkar-
ne, köpmännen, ja till och med en del ibland
adeln, och med dem inträdt inom landtdagsmän-
nens leder. Dessa fordom så stilla landtdagars
försagda tystnad har gifvit plats åt högljudda for-!
dringar, och styrelsen ser sig öfvergifven af dej
flesta bland dem, som nu göra gemensam sak i:
med nationen och pressen. Det är — för att an-
föra ett bestämdt prof — någonting högst betydelse-
fullt att provinsen Schlesien, statens största och
folkrikaste provins, med mer än tre millioner in-
nevånare, och dertill den provins, hvars furste-
stånd och adel ärv Ut nAktigaste arch rikaste,!
kar för några dagar sedan med stor pluralitet!
beslutat hos Konungen yrka på tryckfrihet ochl
upphäfvande af alla särskilda tidnings-privile-!
gier; landtdagen beslöt derjemte att dess under-
dåniga petition bärom skulle tryckas och utdelas
inom provinsen, på det hvar och en måtte kunna
öfvertyga sig alt landtdagen drager försorg om
intelligensens tidsenliga framsteg och att det så-
ledes icke beror på den, om hinder läggas dere-
mot. Detta är uppenbarligen ett rättfärdigande l:
inför folket i regeringens åsyn, och en åtgärd afl:
stor vigt; ty då man förut hörde landtständer-
na klandras äfven i denna punkt, så hänvisas nu
hela klandret på styrelsen allena. Rhenprovinsens
landtdag bar deputerat sin provincialmarskalk,
fursten af Solms-Liech, att personligen föredraga
inför H. M. provinsens bemställningar om kon-
stitution och tryckfrihet, emedan, som man öp-
pet förklarade vid beslutet om deputationen, san-
ningen ej når konungen genom ministerens öron.
De hufvudsakliga besvären äro derjemte rigtadel
mot ministern för inrikes ärenderna och polisen,
grefve von Arnim. Grefve Arnim har i två år
innehaft polisministerportfölen efter Hr von Ro-
chow, hvilken måst gifva vika för allmänna
röstens förkastelsedom, som fann understöd äfven
i de högsta kretsar. Imedlertid har icke blott
allt förblifvitj oafhjelpt under efterträdaren, u-
tan klagomålen hafva till och med ökat sig, ty
Hr von Arnim följer samma inskränkningssystem
och är personligen en långt mera afgjord ultra-
aristokrat. I sin egenskap af en bland landets
rikaste privatpersoner och störste godsägare re-l
presenterar han i alla rigtningar adeln och rike-
domsaristokratien och är en ibland de mest för-
klarade vederdelomännen mot alla konstitutionella
ramsteg. Hvad man här sedan lång tid tillbaka
hunnit förgäta — adelns afsöndring inom sällskaps-
lifvet från den ofrelse byråkratien och den så
kallade snillearistokratien — har han åter sökt in-
föra: det väcker allmänt uppseende att han till
sin societ blott inbjuder adliga personer, och att
till och med de ofrelse geheimeråden inom hans
departement icke visa sig der i sällskap med sina fruar,
när ministern någon gång öppnar sina salonger för
deras män. En så sträng och myndig förfäktare
af bördsprerogativerna måste snart ådraga sig den
bittraste ovilja, i ett land, der lagar, sedvanor
och bildning oupphörligt sträfva att utplåna allal:
kastskillnader. Såsom minister för inrikes ären-
derna och polisen står honom ett oerhördt fält
öppet för genomdrifvandet af sina åsigter, ty vid
polisuppsigten, der så mycket är godtyckligt och
beror af embetsmyndigheternas godtfinnande, an-
kommer allt på den synpunkt, hvarur chefen
betraktar saken. Grefve Arnims vedervilja mot
tidens liberala idter har också öfverallt låtit för-
spörja sig, och i synnerhet har tryckfriheten i
honom funnit en mäktig fiende, Censuren, som
står under hans uppsi handhafves nu strängare
än på många år; förbud emot böcker och tidnin-
man kära ill dagaArdninrmran MM... 18 oo nn