VA RR UT VR MA AVR MeV, FT nationen skulle obesedt antaga hvarje grundlag, som I! kunde bjudas den som en nåd; och skulle det, förr eller sednare, verkligen hos oss komma till förverkligandet af en grundlagsstiftning, så blir nyssnämnda fråga — huruvida folket må på förhand granska den eller bör emottaga den sådan som den bjudes — ofelbart en ibland de kinkigaste och äfventyrligaste att lösa. Så mycket vet hvar och en, att man endast erbjuder någonting till följd af omständigheternas tvång, och så klent som man någonsin kan; men ju längre man dröjer, ju mer vexa motstånd och anspråk; och derföre önskar mången alt man ej måtte brådska, utan nationen få ännu något litet tid på sig att moget öfverväga hvad den behöfver. Om provincialständerna berättigas att granska anslagspropositionerna: om dem tillerkännes befogenhet att rådslå och yttra sig öfver statsutgilterna: om 1 offentligbet vid lagskipningen införes, och, framför allt: om tryckfrihet medgifves, — då skalll mängden finna sig belåten och ganska många betrakta detta såsom någonting vida mer, än en! gemensam statsförfattning, utgången från den moderna medeltidsromantismen. Men vår absoluta : monarki kan redan icke dölja för sig längre, huru mycket des förhållande till nationen har förändrat sig. Allt hvad som vid provincialständernas : införande förespåddes af Wilhelm von Humboldt, . den Läste och mest skarpsynte statsman som Preussen egt sedan lång tid tillbaka, har inträffat: man har skaffat sig åtta parlamenter, af hvilka småningom alla tidens politiska och religiösa frågor debatteras med stigande värma, och med hvart nytt möte blir detta slags verksamhet mer och mer äfventyrlig för centra!styrelser, som ej längre kan besvärja den med hvarken skrapor, vreda kabinettsorder eller hotfulla landtdagsafsked. Oppositionen, som ända till år 1840 smög: skygg omkring bland folket, och sökte sig efter hand en röst genom skriftställare, jurnalister, universitetslärare och någon liten del af embetsmänrnen, har nu bemäktigat sig städernas och byarnes magistrater och styresmän, industriidkarne, köpmännen, ja till och med en del ibland adeln, och med dem inträdt inom landtdagsmännens leder. Dessa fordom så stilla landtdagars försagda tystnad har gifvit plats åt högljudda for-! dringar, och styrelsen ser sig öfvergifven af dej flesta bland dem, som nu göra gemensam sak i: med nationen och pressen. Det är — för att anföra ett bestämdt prof — någonting högst betydelsefullt att provinsen Schlesien, statens största och folkrikaste provins, med mer än tre millioner innevånare, och dertill den provins, hvars furstestånd och adel ärv Ut nAktigaste arch rikaste,! kar för några dagar sedan med stor pluralitet! beslutat hos Konungen yrka på tryckfrihet ochl upphäfvande af alla särskilda tidnings-privile-! gier; landtdagen beslöt derjemte att dess underdåniga petition bärom skulle tryckas och utdelas inom provinsen, på det hvar och en måtte kunna öfvertyga sig alt landtdagen drager försorg om intelligensens tidsenliga framsteg och att det således icke beror på den, om hinder läggas deremot. Detta är uppenbarligen ett rättfärdigande l: inför folket i regeringens åsyn, och en åtgärd afl: stor vigt; ty då man förut hörde landtständerna klandras äfven i denna punkt, så hänvisas nu hela klandret på styrelsen allena. Rhenprovinsens landtdag bar deputerat sin provincialmarskalk, fursten af Solms-Liech, att personligen föredraga inför H. M. provinsens bemställningar om konstitution och tryckfrihet, emedan, som man öppet förklarade vid beslutet om deputationen, sanningen ej når konungen genom ministerens öron. De hufvudsakliga besvären äro derjemte rigtadel mot ministern för inrikes ärenderna och polisen, grefve von Arnim. Grefve Arnim har i två år innehaft polisministerportfölen efter Hr von Rochow, hvilken måst gifva vika för allmänna röstens förkastelsedom, som fann understöd äfven i de högsta kretsar. Imedlertid har icke blott allt förblifvitj oafhjelpt under efterträdaren, utan klagomålen hafva till och med ökat sig, ty Hr von Arnim följer samma inskränkningssystem och är personligen en långt mera afgjord ultraaristokrat. I sin egenskap af en bland landets rikaste privatpersoner och störste godsägare re-l presenterar han i alla rigtningar adeln och rikedomsaristokratien och är en ibland de mest förklarade vederdelomännen mot alla konstitutionella ramsteg. Hvad man här sedan lång tid tillbaka hunnit förgäta — adelns afsöndring inom sällskapslifvet från den ofrelse byråkratien och den så kallade snillearistokratien — har han åter sökt införa: det väcker allmänt uppseende att han till sin societ blott inbjuder adliga personer, och att till och med de ofrelse geheimeråden inom hans departement icke visa sig der i sällskap med sina fruar, när ministern någon gång öppnar sina salonger för deras män. En så sträng och myndig förfäktare af bördsprerogativerna måste snart ådraga sig den bittraste ovilja, i ett land, der lagar, sedvanor och bildning oupphörligt sträfva att utplåna allal: kastskillnader. Såsom minister för inrikes ärenderna och polisen står honom ett oerhördt fält öppet för genomdrifvandet af sina åsigter, ty vid polisuppsigten, der så mycket är godtyckligt och beror af embetsmyndigheternas godtfinnande, ankommer allt på den synpunkt, hvarur chefen betraktar saken. Grefve Arnims vedervilja mot tidens liberala idter har också öfverallt låtit förspörja sig, och i synnerhet har tryckfriheten i honom funnit en mäktig fiende, Censuren, som står under hans uppsi handhafves nu strängare än på många år; förbud emot böcker och tidninman kära ill dagaArdninrmran MM... 18 oo nn