a SDU YIUSLEUDID SIRAVÄNISILE VIL Ulalllltli, nal Red, fått del af trenne sådana tryckta redovisningar för räkenskaperna af åren 1840, 48414 och 1842, och i hvilka såväl inkomster som utgifter under sina serskilda titlar summariskt upptagas. -JInsändarens önskan visar sig häraf på visst sätt redan vara uppfylld, ehuru man af berörde redovisningar icke i detalj kan följa medlens användande till de serskilda ändamålen. ry 2 4 L d Å TOM DEN SEDNASTE BYSÄTTNINGS-LAGEN. I Öfver denna fråga finne vi uti dagens AllehauIda en af Bondeståndets beslut om återgång till det gamla bysättningstvånget föranledd artikel, hvilken synes oss betrakta saken från en så riktig Isynpunkt, att vi anse den förtjena återgifvas. Den lyder sålunda: För att komma till reda med begreppet öfver detta ämne, är det nödvändigt att ställa saken på en rent ratiorel grund. Hvad är alltså kredä? etymolegiskt ett latinskt ord, som i ren öfversättning betyder: han tror (han tfrer att jag vill betala honom). Detta antyder redan, att all kredit ytterst kör vara hvilande på förtroende — icke tvång. Bekräftelse härpå finner man i motbegreppet till kredit — debet. Det betyder: han bör — icke han skall, han måste. Urbegreppet är alltså det af en moralisk förbindelse, sedan har detta begrepp efter hand åklädt sig juridisk form, och kreditlagarne hafva i olika länder och i olika tider varit mer eller mindre stränga, allt efter som folken och uderna varit mer och mindre upplysta. Och med en sapp upplysning är det oförenligt, att den ene individen kan vara herre öfver den andres frihet. Det bänder också ganska ofta, att personer, hvilka begagna sig.af denna mekt öfver sin nästa, äre i moraliskt hänseende vida underlägsne sina offer, ja, man -kan nästan säga att aldrig.en verkligt hederlig karl sätter en annan på gäldstugan. Deremot händer det ganska ofta, att personer, hvilka för bedräglig konkurs blifvit gömde af med äran, hålla personer på gäldstugan, och att de, som detta göra, i allmänhet måste sjelfva finna någonting skamligt deri, visar sig deraf, att de aldrig visa sig sjelfva, utan skjuta framför sig kommissionärer. Bysättningstvånget är således i sjelfva verket endast ett stöd för procenteriet. Ockraren öfversätter icke credo med: jag tror att han har vilja (och förmåga) att betala mig, utan han öfversätter det så: om han icke betalar mig, så sätter jag honom på gäldstugan. Den redlige affärsmannen gör doremot icke en sådan beräkning. Den, som han ieke tror gör rätt för sig, utan tvång, med den ingår bam icke i någon affär. Sjelf finner han sin räkning vid att vara ordentlig, och uppfylla sina förbindelser, ty annars skulle han sjelf icke ega någon kredit, intet allmänt anseende. Det är således hvar och ens egen fördel att göra II rätt för sig. Det är på denna grund, som verl-: dens kreditsystem hvilar, och vore icke den, så! vore verldshandeln omöjlig. Man kan följakteligen betrakta bysättningstvånsel endast som en qvarlefva af barbari, ett stöd ör vingleriet, eu medel för sjelfhämnden. SåL om ett bevis härför, må blott anföras ett enda g xempel. För ett antal år sedan hölls på Stoek-)n völms gäldstuga inspärrad en person, som då va-s it der instängd i nitton år. De bysatte hade cke då, såsom nu lärer vara fallet, tillstånd att! )egagna hela lokalen, och vistas i en trädgård. — t De höllos instängda på sitt rum, och den Person varom är fråga, hade icke en enda gång fått h ara utom sitt rum. Slutligen kallade fordringsg garen (en slägtinge) honom till sig, men närlti an, som var förtärd af ett långvarigt lidande, om uti fria luften, så dog han på gatan, inar han hann till sin fordringsegare, som dock al j bodde långt bort. Nu frågas: när man till stab n kan med viss tids fängelse aftjena en skuld, y;j sall då en enskild hafva rättighet, för kanske s ka summa, hålla en inspärrad hela lifstiden? ve ch missförhållandet kan vara ännu mera skäranel 2: en uppbördsman, t. ex., har kommit på bans på 20,089 Rdr. Han ådömes derföre, i brist fo 1 tillgång att ersätta beloppet, fängelse på viss I. En enskild är skyldig en annan femtio Rdr, h kan icke betala; hans fordringsegare skulle, ri n den gamla lagen återställes, hafva rättighet! Ki t för hela lifstiden beröfva honom sin frihet,l34 mt tillintetgöra medborgares verksamhet — och rd ck är denna verksamhet ylterst statens cgen-) 85 m, hvari han således gör ingrepp. Det steg till mildring, som togs vid förra riksgen, var ostridigt ett steg framåt. Nu vill in åler gå ett steg tillbaka. Det är icke allest den framålskridande humaniteten, som måste a härpå, det är kreditförhålianderne i allmänbor t. Att helt och hållet taga bort gäldstugan, igt re att beröfva ockret silt sista stöd, åtminstone lik: sälta det ur stånd att drifvas så oförsynt. Attjerk irpa bysättningstvånget, vore åler att gynna den sraren på den redlige medborgarens bekostnad. Pe! n sednare tillvägagår icke med sådan stränghet, och n den förre. Ockraren passar på att göra hva betald, då den hederlige fordringsegaren, hvars ken vete icke tillåter honom att göra en menniska sås er familj olycklig, blir utan. vap Så är förhållandet i allmänhet, och vore det!sig mycket besynnerligare, om Sverge, genom ett iv2p rpende af bysättningslagarne, skulle visa etta bakagående i humanitet, som andra länder geen n ett efter hand skeende uppbäfvande eller) ! : ; Å n etlana dring af detta tvång, ådagalägga ett framåt-l.e.. Pei