H., hela verlden vet, att privatintresset är mycket behändigt i att upputsa sig med alla slags färger. Veten J väl hur det går till med frigifningarne? Jo, man befriar urbota sjuke, gubbar, orkelöse, sina egne barn, som man måste rodna öfver att qvarlemna i slafveri. Slutligen gilfver man stundom fribeten i dödsstunden, och sedan man varit så tyrannisk, så omensklig emot dem här i lifvet, vill man söka godtgöra det innan man öfvergår i ett annat lif. Men uppriktiga, oegennyttiga frigifvanden finnas ej till. Att man inplantar religion och moral i slafvarnes hjertan är visserligen mycket rigtigt, men jag är öfvertygad, att om det finnes någonting i verlden, som förevigar osedlighet och gudlöshet, så är det just slafveriet. Moral och slafveri utesluta hvarandra. Den förra sträfvar att rehabilitera slafvarne, då slafherrarnes intresse är att nedsätta dem till fänaden. Moralen vill fylla rummet mellan herrar och slafvar, och de förra skola således aldrig skåda den med gynnsamma blickar. Religionen lärer slafven, att ban är af samma natur, som hans herre, att han är dennes like, och hur ken en sådan lära förlikas med slafveri? Derföre skall man alltid söka att illintetgöra religion ns inflytelse. Det hörer till slafveriets väsende, icke endast att bortvisa religionens och moralens band, utan äfven familjbanden, giftermålet. Detta sistnämnde gifver lagliga barn, som staten tager under silt skydd, man föredrager parningar hvilka afkasta något, som blifver plantazens produkt, en förökning i lösegendomen, icke giftermål. Jag är icke mera angloman än ni andre, jag tror till och med att emellan de ivå nationerna är och måste finnas en verklig, kanske nödvändig, antagonism; men jag önskade att denna antagonism måtte bestå deri att öfverträffa hvarandra, icke att afsky hvarandra, att täfla i ära, mod, inflytelse, makt och industri, men ej förfölja hvarandra med ett gement, afundsamt, ofruktbart hat, som icke har annat medel att visa sig, än attgöra motsatsen af allt hvad våra grannar göra. Så säger man t. ex. att England endast af girighet vakar för slafvarnes frihet och att vi tjena dess intresse då vi gå i dess fotspår. Det vore verkligen en egen art af snålbet, som börjar med en utgift af 300 millioner? och jag kunde begripa den om dessa 500 millioner hade blifvit avvända för att i grund förstöra våra kolonier i stället för Englands egna! Men man invänder att England bakom allt detta har ett mål, som måste rikligen ersätta det, — nemligen Inadiens monopolium. Våra mo:ståndare veta nog bättre hvad Indien är. Dess eröfring är icke blott en af nyare tidens största tilldragelser, den är tillika europeiska civilisationens triumf öfver alla andra verldens delar. Att med några tusende man soldater hålla i beroende ett land med 460 millioner menniskor, det är ett underverk, men i financielt hänse:nde ingalunda. Indien är en förträfflig förvärfd — ort åt de enskilte. Man går dit liksom till Algerien, för att samla förmögenhet, vinna befordran, bekläda embeten, som medföra stora löneinkomster. Men det ostindiska kompaniet är icke endast ingen inkomstkälla för engelska skattkammaren. utan det har skuldsitt sig — och det är ej omöjligt att denna koloss, som erinrar om Alexanders eröfringar, slutar på det mest prosaiska sät i verlden — med :n bankrott. Kompaniet har ofta erbjudit staten att inköpa sin egendom, men regeringen har funnit detta arf alltför mycket belastadt, för att ens vilja emottaga det med kostnadsfritt inventarium. Och för en så oviss, ofruktsam ställning skulle England hafva uppoffrat sina kolonier på Antillerna? Dessutom — en annan sak måste betraktas — det inhemska sockret kommer sannolikt att draga lika afgifter som främmande socker, allstringen skall blifva obegränsad, och man vet att ettenda arrondissement kan förse hela Frankrike med sitt behof. Hela phantasmagorien med det indiska monopolet måste då försvinna. Nej! Englindernas intresse är, att våra kolon:er fö: blifva i samma tillstånd, som de äro; ty om vi i denna stund fingo den minsta strid med en sjömakt, så vore de genast i uppror, och just derföre är det Englands fördel, att slafveriet målte der fortfara. Fursten af Moskwa bedyrar att han önskade emancipationens ögonblick inne, men ansåg detta ej ännu vara förhållandet. Han ansåg att emanc pationen nu endast skulle vara en koncession åt England, och åberopade lord Palmerstons yttrande i underhuset den 24 Februari, att vis tationsrätten var alldeles oumbärlig, för att kunna undertrycka slafhandeln, o. s. v. teen Paris. Pe som ifra för fästningsverkens bestyckande ha funnit sina ifrigaste motståndare i le National, som yttrar sig deröfver på följande sätt: Knappt hade denna otroliga djerfnet blif-. 2 TT Pere oo om 11 PF PP RT oo a: at dk