H., hela verlden vet, att privatintresset är myc-
ket behändigt i att upputsa sig med alla slags
färger. Veten J väl hur det går till med frigif-
ningarne? Jo, man befriar urbota sjuke, gubbar,
orkelöse, sina egne barn, som man måste rodna
öfver att qvarlemna i slafveri. Slutligen gilfver
man stundom fribeten i dödsstunden, och sedan
man varit så tyrannisk, så omensklig emot dem
här i lifvet, vill man söka godtgöra det innan
man öfvergår i ett annat lif. Men uppriktiga,
oegennyttiga frigifvanden finnas ej till. Att man
inplantar religion och moral i slafvarnes hjertan
är visserligen mycket rigtigt, men jag är öfver-
tygad, att om det finnes någonting i verlden, som
förevigar osedlighet och gudlöshet, så är det just
slafveriet. Moral och slafveri utesluta hvarandra.
Den förra sträfvar att rehabilitera slafvarne, då
slafherrarnes intresse är att nedsätta dem till fä-
naden. Moralen vill fylla rummet mellan herrar
och slafvar, och de förra skola således aldrig
skåda den med gynnsamma blickar. Religio-
nen lärer slafven, att ban är af samma natur,
som hans herre, att han är dennes like, och
hur ken en sådan lära förlikas med slafveri?
Derföre skall man alltid söka att illintetgöra
religion ns inflytelse. Det hörer till slafveriets vä-
sende, icke endast att bortvisa religionens och
moralens band, utan äfven familjbanden, gifter-
målet. Detta sistnämnde gifver lagliga barn, som
staten tager under silt skydd, man föredrager
parningar hvilka afkasta något, som blifver plan-
tazens produkt, en förökning i lösegendomen,
icke giftermål. Jag är icke mera angloman än
ni andre, jag tror till och med att emellan de
ivå nationerna är och måste finnas en verklig,
kanske nödvändig, antagonism; men jag önskade
att denna antagonism måtte bestå deri att öfver-
träffa hvarandra, icke att afsky hvarandra, att
täfla i ära, mod, inflytelse, makt och industri,
men ej förfölja hvarandra med ett gement, af-
undsamt, ofruktbart hat, som icke har annat me-
del att visa sig, än attgöra motsatsen af allt hvad
våra grannar göra. Så säger man t. ex. att Eng-
land endast af girighet vakar för slafvarnes fri-
het och att vi tjena dess intresse då vi gå i dess
fotspår. Det vore verkligen en egen art af snål-
bet, som börjar med en utgift af 300 millioner?
och jag kunde begripa den om dessa 500 millio-
ner hade blifvit avvända för att i grund förstöra
våra kolonier i stället för Englands egna! Men
man invänder att England bakom allt detta har
ett mål, som måste rikligen ersätta det, — nem-
ligen Inadiens monopolium. Våra mo:ståndare
veta nog bättre hvad Indien är. Dess eröfring
är icke blott en af nyare tidens största tilldra-
gelser, den är tillika europeiska civilisationens
triumf öfver alla andra verldens delar. Att med
några tusende man soldater hålla i beroende ett
land med 460 millioner menniskor, det är ett
underverk, men i financielt hänse:nde ingalunda.
Indien är en förträfflig förvärfd — ort åt de en-
skilte. Man går dit liksom till Algerien, för att
samla förmögenhet, vinna befordran, bekläda em-
beten, som medföra stora löneinkomster. Men
det ostindiska kompaniet är icke endast ingen
inkomstkälla för engelska skattkammaren. utan
det har skuldsitt sig — och det är ej omöjligt
att denna koloss, som erinrar om Alexanders er-
öfringar, slutar på det mest prosaiska sät i verl-
den — med :n bankrott. Kompaniet har ofta
erbjudit staten att inköpa sin egendom, men re-
geringen har funnit detta arf alltför mycket be-
lastadt, för att ens vilja emottaga det med kost-
nadsfritt inventarium. Och för en så oviss, ofrukt-
sam ställning skulle England hafva uppoffrat sina
kolonier på Antillerna? Dessutom — en annan
sak måste betraktas — det inhemska sockret kom-
mer sannolikt att draga lika afgifter som främ-
mande socker, allstringen skall blifva obegrän-
sad, och man vet att ettenda arrondissement kan
förse hela Frankrike med sitt behof. Hela phan-
tasmagorien med det indiska monopolet måste då
försvinna. Nej! Englindernas intresse är, att våra
kolon:er fö: blifva i samma tillstånd, som de äro;
ty om vi i denna stund fingo den minsta strid
med en sjömakt, så vore de genast i uppror, och
just derföre är det Englands fördel, att slafveriet
målte der fortfara. Fursten af Moskwa bedyrar
att han önskade emancipationens ögonblick inne,
men ansåg detta ej ännu vara förhållandet. Han
ansåg att emanc pationen nu endast skulle vara
en koncession åt England, och åberopade lord
Palmerstons yttrande i underhuset den 24 Fe-
bruari, att vis tationsrätten var alldeles oumbär-
lig, för att kunna undertrycka slafhandeln, o. s. v.
teen
Paris. Pe som ifra för fästningsverkens be-
styckande ha funnit sina ifrigaste motståndare i
le National, som yttrar sig deröfver på följande
sätt: Knappt hade denna otroliga djerfnet blif-
-. 2 TT Pere oo om 11 PF
PP RT oo a: at dk