och som adra5it sig sardeles uUppmatssalUdet, IUSd-
dela vi här nedanför ett stycke, afhandlande en
fråga, som just är en af de vigtigaste för dagen,
nemligen:
Bildningens amspråk på röst bland folkom-
buden.
Författaren, som erkänner sig tillhöra dem,
hvilka gilla dessa anspråk — med vilkor att man
på ett förnuftigt sätt reder frågan, definierar hvad
slags bildning det menas och icke sträcker an-
språken utöfver rimlighetens och rättvisans gräns
— betraktar denna fråga under följande syn-
punkter:
i:o Hvar och en medlem af staten, äfven på
den ringaste odlingsgrad (eller med den art af
bildning, som t. ex. i Sverge kan antagas vara
den minsta hos hvarje myndig person), har icke
destomindre vissa oafytterliga rättigheter, hvilka
ej kunna honom betagas; såsom, att rå om sin
egendom och ej utan eget begilvande kunna nå-
gon del deraf beröfvas: att bevaka sin juridiska
rätt vid domstol eller annat forum, der denna
rätt ifrågakommer, och göra det med hvilket om-
bud han sjelf finner bäst, o. s. v. Kan väl nå-
gon bestrida detta? Faller det väl någon in, att
säga: N. N. brister på kunskaper, är en person
utan bildning (hvarmed likväl ej förstås, att N.
N. är från vettet, men han kan icke det och det):
ergo skall jag eller någon annan, som tagit stu-
dentexamen eller dylikt, inträda i N. N:s egen-
dom, disponera den och deraf taga hvad af oss
för godt synes till ändamål, hvilkas förträfflighet
vi, men icke N. N. sjelf, ega att pröfva? Ett
slikt yrkande skulle säkert hvar och en finna ur-
sinnigt. Nå väl! hvad är väl nu riksdagen, om
ej ett forum, hvarest i anslagsväg och många
andra vägar alla sambällsmedlemmars egendom i
hela riket till mer eller mindre grad tages i an-
språk? När dessa samtlige sambällsmedlemmar
skola, under namn af utskylder och skatter, be-
tala hvad riksdagen af deras egendom beviljat,
d. v. s. disponerat, då frågas det icke, om dessa
personer samtligen äro bildade; utan den okun-
nigaste, ja, den råaste, får erlägga sin penning,!
lika väl som den mest odlade. År det då ic-
ke lika ovedersägligen med rättvisa, billighet och
rimlighet öfverensstämmande, att hvar och en,
han må vara huru obildad som helst, måste få
genom ombud, som han åt sig utser, bevaka sin
egendom vid riksdagen, så att ingenting deraf e-
mot hans vilia bortgifves? Om detta icke kan
nekas, så inses ur selfva eganderättens princip,
hvars helgd man alltid framhåller, det rättiohe-
ten att välja riksdagsman icke kan med skäl
någon bestridas, till hvad odlingshöjd ban än
må höra.
2:o Ibland ombuden sjelfve bör man otvifvel-I
aktigt endast önska personer af bildning.
Men här uppstår just den stora frågan: Hvad
menar man för bildning ? Själsbildning, natur-.
ligtvis. Men af denna finnes många slag. Som-
liga af dessa slag tjena den svenske riksdags-
l
mannen verkligen till alldeles intet (såsom: gre-l
kiska, latin, kasuistik, heraldik, otillämpad hi-
storia, osmält romantik, 0. S. v.) Andra bild-
ningsslag kunna till och med, då man, såsom
man måste, alser riksdagens nytta för landet och
samhället i det hela, vara honom skadliga (så-
som: förbildning, antibumana isigter, falsk my-
stik och dylikt, insupet genom en half, skef, yt-
lig, så kallad lärdom). För att mer inse, hvil-
ken bildning det egentligen erfordras för ett godt
och gagneligt riksdagsombud, bör man påminna
sig, att, enär själen icke blott består af Vetande
(den rationella funktionen), utan derjemte, och i
första rummet, af de moraliska egenskaper, som
hufvudsakligen bero af Viljans godhet (den auto-
nomiska funktionen), nitet, driften, karaktersfast-
heten, den orubbliga känslan för det rätta, kär-
leken till sanning, ljus och allas väl; så måste
en menniskas bildning icke uteslutande räknas
efter omfånget af hennes vetande och kunska-
pernas vidd, utan i ännu högre grad efter hen-
nes karakters ädelhet, rena vilja, kärlek till san-
ning och rätt, hvarmed ock gemenligen följer
hvad man kallar ett sundt omdöme, älven i fall,
der personen icke besitter egentliga specialkun-
skaper. När man enligt denna måttstock upp-
skaltar bildningen, så kan man ej annat än gifva
sitt fullkomliga bifall till den fordran, som derpå
göres i och för riksdagsombuden. Men då stå
också bildningens anspråk på en helt annan linie,
än den mängden af våra riddarhustalare och åt-
skillige inom presterskapet mena. Såsom hvad
de orda om nödvändigheten af kultur, till sin
innersta tanke endast innebär, att få dem sjelfve
och deras likar, så vidt möjligt är, uteslutande
eller dock öfvervägande, till representanter, så
skrika de på bildning! bildning! — och dermed
skall nu förstås blott en sådan, som de besitta.
Likväl — hvad ega de för en bildning? På ve-
tandets område har mången af dem ett förråd
glosor; men ofta nog utan särdeles sammanhang
och -konseqvens sinsemellan eller i och för sig
sjelfve, samt ännu mindre af användbarhet för
rikdagsmannakallet. Och huru förhåller det sig
med dessa personers goda vilja? deras fosterlands-
kärlek? humanitet? nit för allas, äfven de ringa-
stes, väl? kärlek till sanning? karaktersfasthet? ett
sundt, klart, oförvilladt omdöme? Denna mora-
liska sida, hvilken är den vigtigaste, utgör beklag-
ligtvis den svaga sidan hos flertalet bland dem,
som föra. odlingens anspråk så högt till tals. —
De skola härvid utropa: den goda viljan i all
ära, men hvadhjelper den en riksdagsman, hvil-
ken måste ega- kunskäper, för att bedöma de äm-
nan sam föralamma till hanc afoeäranda!ln —— V:A