och som adra5it sig sardeles uUppmatssalUdet, IUSddela vi här nedanför ett stycke, afhandlande en fråga, som just är en af de vigtigaste för dagen, nemligen: Bildningens amspråk på röst bland folkombuden. Författaren, som erkänner sig tillhöra dem, hvilka gilla dessa anspråk — med vilkor att man på ett förnuftigt sätt reder frågan, definierar hvad slags bildning det menas och icke sträcker anspråken utöfver rimlighetens och rättvisans gräns — betraktar denna fråga under följande synpunkter: i:o Hvar och en medlem af staten, äfven på den ringaste odlingsgrad (eller med den art af bildning, som t. ex. i Sverge kan antagas vara den minsta hos hvarje myndig person), har icke destomindre vissa oafytterliga rättigheter, hvilka ej kunna honom betagas; såsom, att rå om sin egendom och ej utan eget begilvande kunna någon del deraf beröfvas: att bevaka sin juridiska rätt vid domstol eller annat forum, der denna rätt ifrågakommer, och göra det med hvilket ombud han sjelf finner bäst, o. s. v. Kan väl någon bestrida detta? Faller det väl någon in, att säga: N. N. brister på kunskaper, är en person utan bildning (hvarmed likväl ej förstås, att N. N. är från vettet, men han kan icke det och det): ergo skall jag eller någon annan, som tagit studentexamen eller dylikt, inträda i N. N:s egendom, disponera den och deraf taga hvad af oss för godt synes till ändamål, hvilkas förträfflighet vi, men icke N. N. sjelf, ega att pröfva? Ett slikt yrkande skulle säkert hvar och en finna ursinnigt. Nå väl! hvad är väl nu riksdagen, om ej ett forum, hvarest i anslagsväg och många andra vägar alla sambällsmedlemmars egendom i hela riket till mer eller mindre grad tages i anspråk? När dessa samtlige sambällsmedlemmar skola, under namn af utskylder och skatter, betala hvad riksdagen af deras egendom beviljat, d. v. s. disponerat, då frågas det icke, om dessa personer samtligen äro bildade; utan den okunnigaste, ja, den råaste, får erlägga sin penning,! lika väl som den mest odlade. År det då icke lika ovedersägligen med rättvisa, billighet och rimlighet öfverensstämmande, att hvar och en, han må vara huru obildad som helst, måste få genom ombud, som han åt sig utser, bevaka sin egendom vid riksdagen, så att ingenting deraf emot hans vilia bortgifves? Om detta icke kan nekas, så inses ur selfva eganderättens princip, hvars helgd man alltid framhåller, det rättioheten att välja riksdagsman icke kan med skäl någon bestridas, till hvad odlingshöjd ban än må höra. 2:o Ibland ombuden sjelfve bör man otvifvel-I aktigt endast önska personer af bildning. Men här uppstår just den stora frågan: Hvad menar man för bildning ? Själsbildning, natur-. ligtvis. Men af denna finnes många slag. Somliga af dessa slag tjena den svenske riksdagsl mannen verkligen till alldeles intet (såsom: gre-l kiska, latin, kasuistik, heraldik, otillämpad historia, osmält romantik, 0. S. v.) Andra bildningsslag kunna till och med, då man, såsom man måste, alser riksdagens nytta för landet och samhället i det hela, vara honom skadliga (såsom: förbildning, antibumana isigter, falsk mystik och dylikt, insupet genom en half, skef, ytlig, så kallad lärdom). För att mer inse, hvilken bildning det egentligen erfordras för ett godt och gagneligt riksdagsombud, bör man påminna sig, att, enär själen icke blott består af Vetande (den rationella funktionen), utan derjemte, och i första rummet, af de moraliska egenskaper, som hufvudsakligen bero af Viljans godhet (den autonomiska funktionen), nitet, driften, karaktersfastheten, den orubbliga känslan för det rätta, kärleken till sanning, ljus och allas väl; så måste en menniskas bildning icke uteslutande räknas efter omfånget af hennes vetande och kunskapernas vidd, utan i ännu högre grad efter hennes karakters ädelhet, rena vilja, kärlek till sanning och rätt, hvarmed ock gemenligen följer hvad man kallar ett sundt omdöme, älven i fall, der personen icke besitter egentliga specialkunskaper. När man enligt denna måttstock uppskaltar bildningen, så kan man ej annat än gifva sitt fullkomliga bifall till den fordran, som derpå göres i och för riksdagsombuden. Men då stå också bildningens anspråk på en helt annan linie, än den mängden af våra riddarhustalare och åtskillige inom presterskapet mena. Såsom hvad de orda om nödvändigheten af kultur, till sin innersta tanke endast innebär, att få dem sjelfve och deras likar, så vidt möjligt är, uteslutande eller dock öfvervägande, till representanter, så skrika de på bildning! bildning! — och dermed skall nu förstås blott en sådan, som de besitta. Likväl — hvad ega de för en bildning? På vetandets område har mången af dem ett förråd glosor; men ofta nog utan särdeles sammanhang och -konseqvens sinsemellan eller i och för sig sjelfve, samt ännu mindre af användbarhet för rikdagsmannakallet. Och huru förhåller det sig med dessa personers goda vilja? deras fosterlandskärlek? humanitet? nit för allas, äfven de ringastes, väl? kärlek till sanning? karaktersfasthet? ett sundt, klart, oförvilladt omdöme? Denna moraliska sida, hvilken är den vigtigaste, utgör beklagligtvis den svaga sidan hos flertalet bland dem, som föra. odlingens anspråk så högt till tals. — De skola härvid utropa: den goda viljan i all ära, men hvadhjelper den en riksdagsman, hvilken måste egakunskäper, för att bedöma de ämnan sam föralamma till hanc afoeäranda!ln —— V:A