junder mom. Litt. D innefattade tillstyrkande, ha
jag dock vid nyssomförmälde förhållande ej kunna
underlåta söka fästa uppmärksamheten på angelägen
heten deraf, att, om Rikets Ständer skulle finna fö
godt bifalla hvad Utskottet uti det omnämnda mo
mentet tillstyrkt, beslut: sä ställes,- att: det ej m.
kunna utsträckas öfver momentets ordalydelse.
För. mitt tillstyrkande af ensamhetsfängelses an
vändande i de omnämnde 6:te och 7:de graderna, ha
jag, utom den hos mig fasta öfvertygelse, att fö
den kortare tid, som här är i fråga, detta straff skal
blifva mera verksamt, och bättre leda till förekom.
mande af brottslingens moraliska försämring, än han
insättande uti elt så kalladt gemensamhets-fängelse
jemväl hemtat anledning af Rikets Ständers vid sist
lidne riksdag under A2-366 aflåtna underdåniga skrif.
velse, deruti Rikets Ständer tillkännagifvit sig mec
den föreslagna förändringen af länshäktena hafva
åsyftat, att dessa häkten skulle mera vidsträckt, är
hittills skett, blifva använda till straff-fängelser, och
tillika förmält sig tro det böra, genom serskild För-
ordning, stadgas, att brottslingar, hvilka blifvit döm-
da till fästningsstraff eller arbete ä fästning på högst
två år, måtte, sedan länsfängelserna blifvit till fän-
gelser med celler förändrade, der undergå sådant
straff, så vidt utrymmet det medgaf. Med tillämp-
ning af dessa utaf Rikets Ständer uitryckta åsigter
borde, enligt min tanka, några scrskilda straffanstal-
ter för verkställighet af ensamhetsfängelse, då det ej
utsträckes utöfver 7:de och 6:te graderna i Straff-
lagen, icke behöfya uppföras, utan en inhemsk erfa-
renhet om straffets lämplighet och verksamhet och om
beloppet af de dermed förenade kostnader kunna vin-
nas genom straffets verkställande uti länshäktena.
Om äfven förvattningskostnaden vid stora straffanstal-
ter kan blifva något billigare, än vid de mindre sådane.
så hafva dock de förstnämnde stora reservoirerne för
brottslingar så många andra olägenheter med sig, att
det säkerligen är värdt ett noggranni eftersinnand
innan man gifver dem företrädet. Hos oss bör svå-
righeten att på en och samma ort kunna finna sys-
selsättning för en mängd fångar, som skola arbeta
uti cell, hvar och en för sig, icke eller Iemnas utan
afseende. Då cen del af den till länshäkte uppförda
byggnad kan afsättas till straffinrättning, ser jag cj
eller att ordalagen uti 2 kap. 7 8 Strafflagen, celler 4
kap. 1 Fängelselagen innefatta något hinder för vid-
tagande af den utväg, jag här ofvan antydt, derest
densamma i öfrigt finnes lämplig.
Vid den uti lagförslaget gjorda tillämpning af bö-
tesstraffet har jag icke kunnat godkänna utvä att
fastställa ett generelt maximum och minimum och blott
undantagsvis nedlåta sig att något mera specificera bötes-
beloppen. Or det icke kan förnekas, att uppgörandet af
en noggrann bötesska!la medförer cj obetydliga svå-
righeter för lagstiftaren, så torde dock, å den andra
sidan, böra medgifvas, att uti många — kanske till
och med de flesta — fall en noggrannare begränsning
bör vara möj!ig, än den, som inneattas uti lagför-
slagets bestämmelse af ett lägsta belopp utaf 4 Rdr
i silfver och ett högsta utaf 400 Rdr. Förslaget att
alla böter skola tilifaila Kronan, torde äfven, ehuru
teoretiskt rätt, befinnas i praktiskt hänseende mindre
tjenligt. Det är nemligen fara värdt, att vid sådant
förhållande icke allenast enskilde målsägare skola, i
de flesta fall, utan domstols anlitande, genom förlik-
ningar bidraga till att undandraga lagbrytaren sin
välförtjenta näpst, utan äfyen åtskillige mindre väl
lönade allmänna äklagare se sig nära nog nödsakade att
för sin utkemsts skull tillgripa samma utväg. Utskottet
antyder visserligen, att det omförmälta stadgandet icke
skulle lägga hinder i vägen för statsmakterne att
serskildt besluta om böternes fördelning, men detta
skulle ju vara avt i det ena ögonblicket stifta en lag,
för alt i det andra upphäfva densamma.
Ifrån de serskilda påföljder, som kunna drabba
:mbets- och tjenstemän, har utskottet, med godkän-
rande af lagförslaget, uteslutit suspensionsstraff, un-
ler yttrande, att det nedsatte embetsmannens anseen-
le och att förödmjukelsen snarare mnedtryckte, än
räckte håg och nit för embetsgöromålen För min
lel skulle jag tro, alt det ej är suspensionsstraffet,
itan den gerning, hvarför det ådömdes, som nedsät-
er embetsmannens anseende, derest: denna följd för
wonom inträffar: men otaliga exempel från den för-
lutna tiden torde kunna framvisas, då någon sådan
äföljd icke egt rum, utan detta straff tvärtom visat
ig både ändamålsenligt och verksamt, såsom t. ex. då
ronofogde dröjt utöfver tiden att redovisa för upp-
örd; hvarförutan detsammar, användt såsom äfventyr
tt förmå försumlig tjensteman till sina skyldigheters
ullgörande, verkat både hastigare och fullständigare
n penningeviten., — Jag tillstyrker suspensionsstraf-
ets bibehällande.
Beträffande slutligen i allmänhet det så kallade la-
itudssystemet vid straffmätningen, äberopar jag huf-
udsakligen den förträflligt skrifna reservation, som
err kammarrådet Theorell till Lagberedningens pro-
okoll afgifvit (se de tryckta reservationerna pag. 78
ch följande).
dess
POSTA MNTET CURTTT Tf EUTTRT