Utom Euryanthe-ouvertyren af Weber, gafs äfven Mendelssohns ouvertyr till Fingals grotta (Hebriderna). Hvem känner ej dunkla, romantiska föreställningar vakna hos sig vid blota nämnandei af Fingals-grottan? hvem längtar ej att skåda det storartade naturfenomenet? Ord skildra det ej, endast tonerna veta att förtälja om dess under — vid Mendelssohns hand blicka vi in i den hemlighetsfulla grottan, der hans mäktiga genius besvärjer opp de Ossianska hjeltarnes andar. Länge följer vårt öga, halft med bäfvan, halft med lust de fantastiska dimgestalterna, till d:ss de småningom försvinna mellan de kolossala granitpelarne, dem naturen sjelf upprest — och snart förnimma vi blott den melankoliska melodi, som framkallas genom va tendropparnes fall ned i hafvet. Äfven denna bortdör småningom — snart upphör den fullkomligt — allt är tyst. Den som tagit närmare kännedom om partituret till denna Mendelssohns tonmålning, inser lätt, att det utan ett serdeles grundligt instuderande ej finnes någon möjlighet för orkestern att gifva en någorlunda trogen bild af densamma. Då deremot arrangementerna vid konsertrepetitionerna endast lära medgifva en gångs genomgående, hvilket vi redan förut haft tillfälle anmärka, bör man erkänna, att kapellets exekution var all ära värd och uppfyllde hvarje fordran som man under sådane omständigheter egde rätt alt göra. —u— TTTETSEESEAT ENN