Utom Euryanthe-ouvertyren af Weber, gafs äf-
ven Mendelssohns ouvertyr till Fingals grotta
(Hebriderna). Hvem känner ej dunkla, roman-
tiska föreställningar vakna hos sig vid blota näm-
nandei af Fingals-grottan? hvem längtar ej att
skåda det storartade naturfenomenet? Ord skildra
det ej, endast tonerna veta att förtälja om dess
under — vid Mendelssohns hand blicka vi in i
den hemlighetsfulla grottan, der hans mäktiga ge-
nius besvärjer opp de Ossianska hjeltarnes andar.
Länge följer vårt öga, halft med bäfvan, halft med
lust de fantastiska dimgestalterna, till d:ss de
småningom försvinna mellan de kolossala granit-
pelarne, dem naturen sjelf upprest — och snart
förnimma vi blott den melankoliska melodi, som
framkallas genom va tendropparnes fall ned i haf-
vet. Äfven denna bortdör småningom — snart
upphör den fullkomligt — allt är tyst.
Den som tagit närmare kännedom om parti-
turet till denna Mendelssohns tonmålning, inser
lätt, att det utan ett serdeles grundligt instuderande
ej finnes någon möjlighet för orkestern att gifva en
någorlunda trogen bild af densamma. Då dere-
mot arrangementerna vid konsertrepetitionerna
endast lära medgifva en gångs genomgående, hvil-
ket vi redan förut haft tillfälle anmärka, bör man
erkänna, att kapellets exekution var all ära värd
och uppfyllde hvarje fordran som man under så-
dane omständigheter egde rätt alt göra. —u—
TTTETSEESEAT ENN