Ssvav lndh Arden hd end AS EMIILITA AA UIIILILIUUL SILLÄ TJA BAMASV fulla energiska ton, som äfven (hvilket hos violoncellister är så sällsynt) i hastiga passager bibehåller sin sonoritet. Hans intonation är 1 de flesta fall utmärkt ren; i detta hänseende nämna vi de svåra oktavoch kromatiska terzpassagerna, hvilka i renhet och precision ej lemna något öfFist alt önska. I capriccioartade satser händer deremot någon gång, att han ej iakttager nog Precision, hvilket dock måhända egentligast bör tillskrifvas hans eldiga fantasi, som vid sådane tillfällen icke alltid tyckes vilja subordinera under förståndet. Capriecion af Servais — hr Kellermanns första nummer — är en mosaik, hvars beståndsdelar i sig sjelfva icke äro ointressanta, men deremot så främmande som möjligt för hvarandra, och dertill hopsatte på ett sätt, som förråder föga skicklighet i sådane bestyr. Denna pjes gaf br K. rikligt tillfälle att utveckla såväl ljussom skuggsidorna af sin talang, och de nästan oerhörda svårigheterna gjorde en desto mera lysande effekt, som de ej besegrades, utan utfördes med en lekande lätthet. Detta kan ock i allmänhet sägas om Servais bravurvariationer öfver den bekanta Schubertska valsen, hvilket nummer emedlertid ej tycktes anslå åbörarhe i lika grad som det första, hvilket emottogs med serde!es lifliga applåder. Alven fantasin öfver Schweizermelodier — af; Merk, om vi ej bedraga oss — är en temligen medelmåttig komposition, ehuru vittnande om en stor kännedom om instrumentets effekter. Hr K, å sin sida underlät ej att gifva de briljanta partierna med en högst sällsynt färdighet och bravur, fastän ej utan att någon gång öfverskrida konstskönhetens gräns. Den Rombergska Adagion — en svår probersten för en nyromantisk trosbekännare — gaf hr Kellermann med den kärnfulla gedigna ton, som här erfordrades, och äfvenså med en varm och lefvande känsla, men deremot lyckades han icke fullkomligt att gifva sitt spel denna värdighet, detta allvar, som ej bör saknas i återgifvandet af Rombergs Adagiosatser. Den enkla rörande skönhet, som i så hög grad utmärker Spohrs romans Törnrosen,, återfunno vi ej uti hr Kellermanns utförande deraf. Här var det vibrerande och släpande maneret på orätt ställe och vanprydde den herrliga sången: lugn och klarbet karakterisera denna komposition; ej den passionerade oro, som br K. inlade i nästan hvarje period deraf. — Men om hr Kellermann ej lyckades aflocka ,törnrosen dess ljufva doft, så uppfattade han La Romanesca, så mycket lyckligare. Denna sång, en normandisk folkvisa från 46:de seklet, har en starkt markerad tidsoch nationell prägel, men är derjemte nog lång och lider af monotoni. Här var det, som hr Kellermann på det mest lysande sätt utvecklade sina rika resurser: den friska och lifliga kolorit, som han lade i sitt spel, gjorde monotonien omvexlingsrik och longörerne omärkbara. Den geniale konstnären firade här en verklig triumf och La Romanesca gafs da capo till följd af åhörarnes under lifliga applåder uttalade önskan. Bland aftonens öfriga företeelser anmärkes äfven hr Löwegrens uppträdande. Denna gång gick den . Thalbergska fantasien på Moses-motiver. Dennal Thalbergianism är en verklig hydra: knapt harl; man hos Lacroix expedierat ett vidunder, så upp-! skjuter ett nytt hufvud på kongl. teatern, och: innan man hunnit repa sig från förskräckelsen, så tittar måhända ett annat fram på börsen, 0. s. Vv. — Hr Löwegren borde imedlertid vara betänkt på att använda sitt betydliga välde öfver instrumentet på ctt värdigare sätt, och desto mindre egna sig uteslutande åt det Thalbergska kramet, somli detta med stora steg går glömskan till mötes; han har gjort mer än nog för att visa hvad han kan uträtta i denna väg, om han än vid dettaln tillfälle icke alltid ådagalade sin vanliga precision. Dessutom egnar sig en salongspjes (dennas klena beskaffenhet oberäknad) icke till producerande vid en stor konsert på teatern och då orkesterackomå panjemang var att tillgå, hade det varit honom uy lesto lättare att träffa ett med lokalen och öfrige ti omständigheter mera öfverensstämmande val. ; Den så kallade slummerarian urDen stummav r en af dessa komposi ioner, som, ehuru i sig k jelfva obetydliga, likväl medgifva en artistisk n ångare tillfälle till ett gediget och själfullt förelrag. Det ligger deri en negativ poesi, en möjighet att förvandla denna till en positiv, indiviluell; och högst betydliga fördelar kan en sånare skörda af den frihet, som härigenom lemnas onom att låta sin poctiska individualitet framräda i dess rikaste glans, så framt han förstår sy tt begagna sig deraf. Huruvida hr Giänther för-st tår det, kan en hvar bevittna, som besökte hr in tellermanns konsert: hr Gänthers sång utmär-of er sig alltid genom värma och sanning; men jit ällan har den andats en så ren idealitet, en såh nnerlig religiositet, sällan uppnått en så fullänad helgjutenhet. — De mest entusiastiska bifallsttringar förmådde sångaren att gifva arian da capo. ,i. Qvintetten ur Spohrs Zemire och Azor, sjun-in en af fruarna Gelhaar och Liedberg, mille Funsti in samt hrr Gänther och Wallin, är densamma, om nyligen gafs af samma artister på hr Strandergs soirce. Denna ypperliga komposition utky ördes af de sjungande äfven nu med mycken I ne ;rtjenst, och serskildt bör man med loford nämlär a, alt m:lle Fund:n denna gång uteslöt de min-för -—— — OK