Ssvav lndh Arden hd end AS EMIILITA AA UIIILILIUUL SILLÄ TJA BAMASV
fulla energiska ton, som äfven (hvilket hos vio-
loncellister är så sällsynt) i hastiga passager bibe-
håller sin sonoritet. Hans intonation är 1 de fle-
sta fall utmärkt ren; i detta hänseende nämna vi
de svåra oktav- och kromatiska terzpassagerna,
hvilka i renhet och precision ej lemna något öf-
Fist alt önska. I capriccioartade satser händer
deremot någon gång, att han ej iakttager nog
Precision, hvilket dock måhända egentligast bör
tillskrifvas hans eldiga fantasi, som vid sådane till-
fällen icke alltid tyckes vilja subordinera under
förståndet. -
Capriecion af Servais — hr Kellermanns första
nummer — är en mosaik, hvars beståndsdelar i
sig sjelfva icke äro ointressanta, men deremot så
främmande som möjligt för hvarandra, och der-
till hopsatte på ett sätt, som förråder föga skick-
lighet i sådane bestyr. Denna pjes gaf br K.
rikligt tillfälle att utveckla såväl ljus- som skugg-
sidorna af sin talang, och de nästan oerhörda
svårigheterna gjorde en desto mera lysande effekt,
som de ej besegrades, utan utfördes med en le-
kande lätthet. Detta kan ock i allmänhet sägas
om Servais bravurvariationer öfver den bekanta
Schubertska valsen, hvilket nummer emedlertid
ej tycktes anslå åbörarhe i lika grad som det
första, hvilket emottogs med serde!es lifliga ap-
plåder.
Alven fantasin öfver Schweizermelodier — af;
Merk, om vi ej bedraga oss — är en temligen
medelmåttig komposition, ehuru vittnande om
en stor kännedom om instrumentets effekter. Hr
K, å sin sida underlät ej att gifva de briljanta
partierna med en högst sällsynt färdighet och bra-
vur, fastän ej utan att någon gång öfverskrida
konstskönhetens gräns.
Den Rombergska Adagion — en svår prober-
sten för en nyromantisk trosbekännare — gaf hr
Kellermann med den kärnfulla gedigna ton, som
här erfordrades, och äfvenså med en varm och
lefvande känsla, men deremot lyckades han icke
fullkomligt att gifva sitt spel denna värdighet,
detta allvar, som ej bör saknas i återgifvandet af
Rombergs Adagiosatser.
Den enkla rörande skönhet, som i så hög grad
utmärker Spohrs romans Törnrosen,, återfunno
vi ej uti hr Kellermanns utförande deraf. Här var
det vibrerande och släpande maneret på orätt
ställe och vanprydde den herrliga sången: lugn
och klarbet karakterisera denna komposition; ej
den passionerade oro, som br K. inlade i nästan
hvarje period deraf. — Men om hr Kellermann
ej lyckades aflocka ,törnrosen dess ljufva doft,
så uppfattade han La Romanesca, så mycket
lyckligare. Denna sång, en normandisk folkvisa
från 46:de seklet, har en starkt markerad tids-
och nationell prägel, men är derjemte nog lång
och lider af monotoni. Här var det, som hr
Kellermann på det mest lysande sätt utvecklade
sina rika resurser: den friska och lifliga kolorit,
som han lade i sitt spel, gjorde monotonien om-
vexlingsrik och longörerne omärkbara. Den ge-
niale konstnären firade här en verklig triumf
och La Romanesca gafs da capo till följd af åhö-
rarnes under lifliga applåder uttalade önskan.
Bland aftonens öfriga företeelser anmärkes äfven
hr Löwegrens uppträdande. Denna gång gick den .
Thalbergska fantasien på Moses-motiver. Dennal
Thalbergianism är en verklig hydra: knapt harl;
man hos Lacroix expedierat ett vidunder, så upp-!
skjuter ett nytt hufvud på kongl. teatern, och:
innan man hunnit repa sig från förskräckelsen, så
tittar måhända ett annat fram på börsen, 0. s. Vv. —
Hr Löwegren borde imedlertid vara betänkt på
att använda sitt betydliga välde öfver instrumen-
tet på ctt värdigare sätt, och desto mindre egna
sig uteslutande åt det Thalbergska kramet, somli
detta med stora steg går glömskan till mötes;
han har gjort mer än nog för att visa hvad han
kan uträtta i denna väg, om han än vid dettaln
tillfälle icke alltid ådagalade sin vanliga precision.
Dessutom egnar sig en salongspjes (dennas klena be-
skaffenhet oberäknad) icke till producerande vid
en stor konsert på teatern och då orkesterackom- å
panjemang var att tillgå, hade det varit honom uy
lesto lättare att träffa ett med lokalen och öfrige ti
omständigheter mera öfverensstämmande val. ;
Den så kallade slummerarian urDen stummav
r en af dessa komposi ioner, som, ehuru i sig k
jelfva obetydliga, likväl medgifva en artistisk n
ångare tillfälle till ett gediget och själfullt före-
lrag. Det ligger deri en negativ poesi, en möj-
ighet att förvandla denna till en positiv, indivi-
luell; och högst betydliga fördelar kan en sån-
are skörda af den frihet, som härigenom lemnas
onom att låta sin poctiska individualitet fram-
räda i dess rikaste glans, så framt han förstår sy
tt begagna sig deraf. Huruvida hr Giänther för-st
tår det, kan en hvar bevittna, som besökte hr in
tellermanns konsert: hr Gänthers sång utmär-of
er sig alltid genom värma och sanning; men jit
ällan har den andats en så ren idealitet, en såh
nnerlig religiositet, sällan uppnått en så fullän-
ad helgjutenhet. — De mest entusiastiska bifalls-
ttringar förmådde sångaren att gifva arian da capo. ,i.
Qvintetten ur Spohrs Zemire och Azor, sjun-in
en af fruarna Gelhaar och Liedberg, mille Fun- sti
in samt hrr Gänther och Wallin, är densamma,
om nyligen gafs af samma artister på hr Strand-
ergs soirce. Denna ypperliga komposition ut- ky
ördes af de sjungande äfven nu med mycken I ne
;rtjenst, och serskildt bör man med loford näm- lär
a, alt m:lle Fund:n denna gång uteslöt de min-för
-—— — OK