selska auktorer och den historiska paralellism, EF med
vilken han trott sig kunna stödja sin satts cm
guldutströmningens härledande ifrån räntenedsätt-
ningen å statsskulden — en paralellism, den Ins.
torde hafva skäl att vända sig till godo.
Såsom bekant är, var det under kriget, hvilket
slutade med freden i Utrecht, som ett vidsträcktare
bruk af pappersmynt egentligen kom i gång. Kri-
get, uti hvilket England tog en hufvudsaklig och
afgörande del, så väl genom direkt uppträdande mcd
armeer i fremmande länder och flottor i alla haf,
som genom meddelande af subsidier till sina allie-
rade, ledde naturligen det klingande myntet till stri-
dens skådeplatser, och detta rörelsemedel ersattes i
hemlandet genom papper. Men freden återkom och
med densamma återvände inom några år, genom öf-
verlägsenheten uti Englands handel och industri, en
stor del af de ädla metaller, hvilka under kriget
utgått; och då deras supplement, pappersmyntet, ej
blott qvarblef i rörelsen utan jemväl förökades,
uppkom hastigt ett kapitalöfverflöd, som ovilkorligen
måste medföra sina förut angifna verkningar: ned-
sättning i penningrräntan, spekulationssvindel och
guldutströmning. Den kris, som blef slutet härpå,
den af författaren omtalade Söderhafsbubblans var
oundviklig, i samma stund detta kapitalöfverflöd upp-
stod; och om, hvilket Ins. på förut anförda skäl icke
kan antaga, Robert Walpoles åtgärd, att i samman-
hang med den allmänna penningeräntans fall, ned-
sätta räntan å statsskulden, ägde i allo någon in-
verkan på spekulationsfebern, är det likväl föga rim-
ig, att den kunnat sträcka sina verkningar så långt
som till uppkomsten af den så kallade Söderhafs-
bubblan. England var dessutom icke det enda land,
som erfor dessa omstörtningar. Afven dess med-
täflare, Frankrike, genomgick samtidigt en kanske
ännu mera förstörande kris, och Söderhafsbubblan
har sitt fullkom!iga motstycke uti Mississippi Com-
pagniet samt följderne af sedelutgifningen ifrån
Laws bank, hvilkens inrättande år 147146, eller just
vid samma tid som bankväsendet kom rätt en vogue
i England, bevisar både huru spekulationsraseriet är
epidemiskt och hvarifrån sjukdomen härleder sig.
Krisen år 1825 har verkligen, såsom författaren
anmärkt, en träffande likhet med den af år 1720—
91. Också säger Mac Culloch, som torde tillerkän-
nas något vitsord i denna fråga, att så väl förstö-
relsen 1825—26, som svårigheterne 1836—537 här-
rörde helt och hållet ifrån provinsbankernes täflan
och deras sätt att gå tillvägå, samt voro i intet
hänseende att tillskrifoa något annat förhållande
2nom eller utom riket. Spekulationssvindeln sträckte,
såsom bekant är, får 1825 sin verkan äfven hit till
oss. Den kända steppshandeln stod i sammanhang
dermed, och skulle man döma af detta enstaka fak-
tum, så har suppositionen, att räntenedsättningen
å statskulden inkastade på spekulationsfält derstädes
alldeles fremmande personer, icke någon grund, ty
huset Goldschmidt, genom hvilket spekulationen på
de sydamerikanska republikerne förnämligast gick.
om det ock möjligen ägde kapitaler i fonderne, kan
likväl icke anses på spekulationens fält allde 2; frem-
mande.
