(ja, jag tror der fanns äfven litet af Sanskrit) att
han ville veckla upp sina benkläder öfver knät
och larfva omkring stadsmuren i vattnet vid sjö-
kanten, för att på en annan väg komma in i sta-
den och utverka guvernörens tillstånd att få por-
ten öppnad. Och han larfvade af. Men guver-
nörn måtte hafva bott någonstädes i en ofantlig
aflägsenhet, eller kanske höll han just på som
bäst att nicka uti ett döfvande opiirus -- nog af,
porten var och förblef tillsluten. ImedLrtid
hade vi godt tillfälle att betrakta den kejserliga
vakten vid stadsporten, der den satt, på äkta
österländskt manr, som skräddarne hemma i
Sverige, och fästade uppmärksamma blickar på
oss, liksom fruktade den att vi, hvarje ögonblick,
skulle ämna bestorma murarna. Deras drägt var
utsökt ful: en grårandig kappa — kallad Jelles —
med ett stort huckle öfver hufvudet; bara ben
och tofflor, se der våra fångvaktares uniform!
De föreföllo oss mycket lika våra gamla fattig-
stugugummor i Sverige, när de sitta och sola sig
framför fattigstugan någon vacker sommarafton.
— Medan vi väntade att vår utskickade medlare
skulle komma tillbaka med svar, slogo vi oss nor
på några bomullsbalar och började sjunga duel-
ter. Detta var något nytt för våra fångvaktare,
fattigstugummorna; de spetsade sina långa öron
och kommo omkring oss med en min af stor
nyfikenhet. Vi voro redan litet förtrolige med
hvarandra och denna vänskapliga stämning be-
främjades synnerligen genom några cigarrer, som
min medfånge gaf åt den som tycktes föra befä-
let bland gummorna. Slutligen öppnades porten.
Det var vår chef, som kom ner ifrån korsuln,
för att gå ombord. Fångenskapen var härmed