(ja, jag tror der fanns äfven litet af Sanskrit) att han ville veckla upp sina benkläder öfver knät och larfva omkring stadsmuren i vattnet vid sjökanten, för att på en annan väg komma in i staden och utverka guvernörens tillstånd att få porten öppnad. Och han larfvade af. Men guvernörn måtte hafva bott någonstädes i en ofantlig aflägsenhet, eller kanske höll han just på som bäst att nicka uti ett döfvande opiirus -nog af, porten var och förblef tillsluten. ImedLrtid hade vi godt tillfälle att betrakta den kejserliga vakten vid stadsporten, der den satt, på äkta österländskt manr, som skräddarne hemma i Sverige, och fästade uppmärksamma blickar på oss, liksom fruktade den att vi, hvarje ögonblick, skulle ämna bestorma murarna. Deras drägt var utsökt ful: en grårandig kappa — kallad Jelles — med ett stort huckle öfver hufvudet; bara ben och tofflor, se der våra fångvaktares uniform! De föreföllo oss mycket lika våra gamla fattigstugugummor i Sverige, när de sitta och sola sig framför fattigstugan någon vacker sommarafton. — Medan vi väntade att vår utskickade medlare skulle komma tillbaka med svar, slogo vi oss nor på några bomullsbalar och började sjunga duelter. Detta var något nytt för våra fångvaktare, fattigstugummorna; de spetsade sina långa öron och kommo omkring oss med en min af stor nyfikenhet. Vi voro redan litet förtrolige med hvarandra och denna vänskapliga stämning befrämjades synnerligen genom några cigarrer, som min medfånge gaf åt den som tycktes föra befälet bland gummorna. Slutligen öppnades porten. Det var vår chef, som kom ner ifrån korsuln, för att gå ombord. Fångenskapen var härmed