EGOISTEN. ) (2N HÄNDELSE UNDER NAPOLEONS FÄLTTÅG TILL oMOSKWA.) AF WILHELM BLUMENHAGEN. Den fasa och den djupa skakning, som följde härpå, höllo husets innevånare i yttersta själsspänning och orolig verksamhet. Laura var sysselsatt med den dödssjuka modren; generalen bade fullt upp att göra med den förtviflade ynglingen, som i sin ungdomliga känslosvallning ansåg sig sjelf och sitt inträngande i huset såsom en orsak till det ohyggliga som händt och som oupphörligt utstötte förbannelser öfver sig sjelf. Först emot morgonen lyckades det den omsorgsfulle gereralen att någorlunda återväcka förnuftet hos den djupt skakade unge mannen, och hna begagnade den derpå följande sinnesförslappningen kos den bedröfvade, för att, som trogen vän af familjen, underkasta den sin uppsig!. För att hafva någon att rådgöra med, skickade han ett bud till den gamle Pietro och bad honom komma; men — budet fann gubben liggande död i sin säng. Om naturen hade, i följd af de sista dagarnes fasansfulla intryck, utöfvat sin rätt på honom, eller om ban sjelf påskyndat sin lefnads slut, var och förblef en outredd gåta. Då herr von Reeks lik följande afton, tvättadt och anständigt klädt, var på en hvilobädd utstäldt i nedra salen, och Alessandro vid generalens hand ännu en gång besökte den döde, för alt vid den liflösa, för sent funne fadrens lik bedja en bön för hans själs frid och taga farväl a! hans jordiska qvarlefvor, inträdde trenne främmande gestalter genom den öpjna döiren: en allvarsam yngling, en smärt jungfru och en gammal prest. Alessandro vände missnöjd sitt ansigle mot de ovälkomne störarena af hans bön; men hvad ble hans förvåning då han igenkände dem ? — Viola! Carlo! utropade han och skyndade ——— ) Se Aftonbl. JM 60, 61, 62, 63, 65, 66, 70, 74, 73 74, 78, och 76. :