FJ UAVTLL,y OVIIE IULVAL ILAGA IV OUITTITIIRTTN UVI RUPVE DE TA
den, yttersta grunden för menniskans och hela det
menskliga samfundets frid och lugn — den rörer
religionsvården. Religionsvård kallas vanligen pa-
storalvård, och skulle egentligen tiilhöra pastorerna.
Men äfven dem möta svårigheter, under pastoratens
närvarande indelning. Af en man, med hvad förmå-
ga som helst, kan religionsvården omöjligt bestridas
uti mer än en församling. Om det kan vara möj-
ligt i de rikets provinser, der socknarnas vidd är
inskränkt och kyrkorna hvarandra närbelägna, känna
vi mindre. I Carlstads stift är det icke alltid möj-
ligt, der församlingarne äro stora och vidsträckta,
med en omkrets af många mil, med en folkmängd
af 2, 5, 4, till och med 9 tusende, och der kyrkorna
äro sällan under eller blott 4, allmännast 2, till och
med 3 mil åtskiljda. Likväl bestå här pastoraten af
ofta 4, 5, till och med någon gång 6 socknar. Detta
är onekligen för mycket. Af pastoratens oformliga
storhet är en gifven följd, att de äfven äro för få,
så att de lemna oss och det yngre presterskapet in-
gen utsigt till befordran. I Carlstads stift äro 130
församlingar, men endast 42 pastorat. Af dessa 42
bestå 8 af blott en församling hvardera, de öfriga 34
af 422 församlingar; således hvarje pastorat per me-
dium af mer än 3!, socken. Fyra pastorat äro pre-
benden — 22 innehafvas och 3 vacanta hafya sed-
nast varit innehafda af pastorer, som vunnit befor-
dran genom dubbel årsberäkning — endast 13, dessa
de minsta af pastorer, som förut egnat sin tid ät
kyrkans tjenst. 43 pastorat således för 126 kommi-
nistrar och adjunkter att aspirera!!
fEDe dubbla åren äro väl nu i nåder nedsatte med
25 procent, men liktidigt dermed 6 lärarebeställnin-
gar vid 2:ne nya skolor i Filipstad och Amåäl försäk-
rade om förhöjd årsberäkning, till och med dubbel
beviljad deras närvarande innehafvare, på samma
gång som de dubbla åren af Rikets Ständer enhälligt
ogillades och af regeringen nedsattes, så att, oberäk-
nade flera äldre innehafvare af den gamla årsförhöj-
ningen, 20 beställningar vid stiftets läroverk nu och
framgent skola öppna lika många genvägar utom
församlingen till stiftets 29 konsistoriella pastorat!!!
Pastoraten äro här i stiftet merendels för stora och
för få; men deremot de små komministers-, kapell-
predikants-, pastorats- och sockenadjunkts-tjensterna
lika onekligt för många. — I början af Lutherska
tidehvarfvet funnos inga sådane. Kyrkoherdarnes
hjelpeprester, med välvilja af församlingarne :mfat-
tade, blefvo efter hand ständige, likväl med bibehål-
len förbindelse för kyrkoherdarne att dem försörjan.
Då Konung Carl den XI 41689 tilldelte dessa pasto-
rernas hjelpeprester eller kapellanerna, som de äfven
kallades, särskilda boställen, skedde det med sträng
föreskrift, att kyrkoherdarne derigenom icke skulle
anse sig det ringaste befriade från förenämnde
förbindelse. Derifrån hafva de icke eller blifvit be-
friade genom de ordinarie löner till komministrarne,
som församlingarne sig ätagit. De många påbuden,
att kapellanerne icke skulle gifvas för mycket af
socknarne, syfta tydligen på denna kyrkoherdarnes
förbindelse att fylla det bristande i deras underhåll.
Deremot se vi öfverallt i gamla författningar, der det
talas om presterskap och presträttigheter, att dermed
åsyftas endast kyrkoherdarne, äfvensom att benäm-
ningen pastorat och församling begagnas om hvart-
annat i samma betydelse. Då likväl flera församlin-
gar sedermera uppkommo i hvarje pastorat, och flere
prester sålunda måste antagas, uppkom derigenom
detta märkliga förhåilande, att pastoralvård och pa-
storalier blefvo till stor del åtskiljda. Landets till-
tagande odling och ökade folkmängd, som gjorde nya
kyrkor behöfliga, ökade äfven pastoralierna. Vid dem
blefvo likväl kyrkoherdarne bibehållne, fastän de ö-
kade göromålen öfverflyttades på nya, derföre antag-
ne phjelpeprester, kyrkoherdarnes ombudsmän äf-
ven kallade. Om häruti med skäl kan anses vara
någon orätt, något oformligt, till föga både båtnad
och belåtenhet för de församlingar i synnerhet, som
med sin kyrkoherde hafva sin mesta beröring i pa-
storalierna, torde det äfven kunna anses vara lika
mycket skä! att återgå till den gamla ursprungliga.
och visserligen äfven den bästa: den för församlin-
gen och pastoralvårdens rätta handhafvande mest gag-
nande idten af en kyrkoherde i hvarje församling.
Härvid skall troligen anmärkas, att pastoraten blif-
va för små för en kyrkoherdes utkomst eller till upp-
muntran för lärdomen. De stora moderförsamlingar-
ne, med sina betydliga prestebohl, blifva likväl icke
så små, att de icke synas oss kunna vara uppmun-
tran nog, äfven för den utmärktare förtjensten. I
de mindre församlingarne skulle väl en kyrkoherdes
vilkor blifva mindre, men genom föreningen af både
pastoralier och kapellansskäppa alltid vida bättre än
komministerns derstädes för närvarande. Detta tor-
de dock böra närmare pröfvas efter olika lokala för-
hållanden, och då i öfrigt hinder skola möta på de
ställen i Wermland och Dahl, der en församling ic-
ke har särskildt presteboställe, icke ständig prest och
gudstjenst, lärer något för riket allmänt stadgande
härom icke kunna begäras, utan denna reglering
lämpligast företagas af en i hvarje stift derför tillsatt
kommittÅ. Men der en församling icke kan med e-
gen pastor förses, der borde då i stället beloppet af
kyrkoherdens lön till kapellanen hbringas i öfverens-
stämmelse med den författningarnas tydliga mening
och syftemål, som vi förut antydt deröfver, enligt
4681 års förordning, biskoparne med consistoriis
hafva att jemka dem emellan och bereda en viss för-
ordning, sådan som de å begge sidor kunna vara nå-
gorlunda behållna med. En sådan viss förordning
känna vi icke vara utkommen i något stift. Vore
det då icke skäl, att dessa frågor afgjordes allmänt
och i ett sammanhang för hvarje stift, derigenom alla
enskilda obehag bäst undanböjdes, och kunde icke!
detta lämpligast ske i förening med frågan om pa-:
storatens delning, så att den ena presten icke fingel
för mycket och den andra för litet, då de hafva lika
arbeten och mödor. — Vi hemställe och föreslå der-
före vördsammast, att en kommittå eller kommission,
liksom skedde på Dahlsland 4687, måtte förordnas i
hvarje stift, bestående af landshöfding och biskop,
tre af kyrkoherdarne, tre af komministrarne och äf-:
ven valda ledamöter från pastoraten, biträdd af lands-
kamreraren och konsistorii-notarien, med uppdrag:
4:0 Att upprätta förslag till pastoratens delning,
vid närvarande innehafvares afgång, i möjligaste måtto
så, att hvarje församling, som åstundar, får sin sär-
skilda kyrkoherde.
- Åsa Ann kön dan mn sgaA FÖ Am AL JAAA