mom ä I
LA SA
ska Aeropag, som, granskande, är ställd densamm
vid sidan; blifvit befriad från sådana i ögat grof
fallande lyten, som t. ex. den osmakliga scenen
andra akten, då Ternoi drömmer sig kyssa Suzon
hand och Vivant framräcker sin, hvilken äfver
vederbörligen emottager detta hyllningsbevis. U
tan skada skulle derjemte det starka snusande
emellan domstolens ledamöter kunna utdömas
älvensom den i libretton tydligen påpekade tea
tereffekten af den vid herrar domares nysningai
uppvaknade rältsbetjentens omkuilfallande på golf.
vet, hvilken egentligen väl mera tillhör någon a
dIhberr Kasortis pantomimer, än en operett, gilver
TI ee AF me
)
på Kongl. svenska teatern. Vi hoppas, att man
just icke med fog skall kunna tllvita oss något
öfverdrifvet klanderbegär i de omdömen vi tillåtit
oss öfver Stockholmska teatrarne och deras pre-
stalioner — vi anse, ur många skäl, en hård kri-
tik för den olämpligaste af alla. Men då vi sc
vårt älskade modersmål så missbandladt framträda
(på tiljan, kunna vi icke annat än på det lifligaste
reservera oss mot den vittra barbarism, som icke
Ihar försyn alt lägga detsamma på sträckbänk, att
ge svenska allmänheten en libretto, som är ell
hån på allt hvad svensk vers heter. Sådana till-
tag måste allvarsamt bemötas, ty de gälla ett all-
varligare intresse, än genast måhända vill synas
I— språkets helgd och ära. Det är icke från
Isjelfva konservatoiren för ett lands dramatiska
flitteratur, som dylika falska profeter få missive-
ras. En libretto kan i många fall vara ett gan-
Iska mekaniskt göromål; man fordrar icke af en
tdylik några snilledrag
3 men ett godt, ärligt, dug-
ligt arbete. Sådant har förut hos oss åstadkom-
mits och bör ännu kunna åstadkommas, utan att
man behöfver sätta på exposition produkter af så
fruktansvärd underhaltighet, som texten till Mod-
handlerskan.
För huru mycket har icke verlden boktrycka-
rekonsten att tacka? Hvar stode vi utan denna
konst? Nästan, så tillsägandes, i mörkret. Hade
den ej funnits, hade till och med ej heller på
Nya teatern funnits en liten glad, qvick och tref-
lig komedi, benämnd Coliche, ty Colieche, värdaste
läsare, är icke mera eller mindre, än en sättare,
och sättarne äro alla barn af boktryckarkonsten.
En älskvärd familj! alla mörklagda handtlangare
åt upplysningen! Ingen vet bältre, än de, att o-
dödligheten ursprungiigen byggs med bokstäfver,
och att dess vagga, så hazarderadt det än tåter,
heter — kasten. Liksom fångna kungar drogo de
romerska triumfatorernes segervagnar, är det sät-
tarne, som dra fram våra moderna triumfatorer.
Utan dem skulle litterära och vetenskapliga ryk-
ten dö hoptals, som flugor eller barnhusbarn; sät-
taren representerar snillets fortplantningskraft,
och när vapnet krossas öfver den siste af denna
slägt, står bestämdt dagarnes skymning för dörren.
Coliche gör sin lycka genom ett paskill, som
han dock icke förlägger, utan endast trycker.
Han iakttar nemiigen dervid den försigtigheten,
att, genom utryckandet af ett blad ur manuskrip-
tet, förse sig med något, liknande hvad vår Tryck-
frihetsförordning kallar namasedel. Man gör eu
förfärligt väsen, för att komma författaren på spå
ren. Josef H:s politik är i paskillet ang
ett högst eftertänkligt sätt, och, det vi af allt,
österrikiske ministern 1 Paris har der blifvit hem-
sökt med åtskilliga slående personligheter, hvilka
således, för egen räkning, sätta honom i harnesk
mot den dolda smädeskrifvare, som vågat angripa
hans suverän. Nu bir så illa till, att sjelfve fran-
ske ministern, herr de Maurejas, en, såsom bo-
kant, ytterst skrifklådig berre, hvilken redan en
gång förut, under Ludvig XV, fått stryka på fo-
ten för en liten versifierad artighet till madame
— Pomradour, omöjligen kunnat hejda sin salti-
riska åder, utan, ganska riktigt, i det nu föreva-
rande paskillet, låtit densamma spela mot Josef
II och hans något enfaldige minister. Vidare har
herr de Maurepas, med den brinnande åtrå att
lyckligen se sina snillefoster i dagen, som vanli-
gen är ett karaktersdrag hos det lilla författar-
skapet, icke ens gifvit sig tid att låta renskrif-
va sitt paskill, utan i högsteget koncept skickat
det på tryckeriet. IHäraf det inflytande, som Co-
liehe utöfvar red sitt lösryckta blad ur manu-
skriptet, hvilket, som en talisman, beskyddar ho-
nom från åtskilliga hotande missöden, och slutli-)
gen förskaftar honom en fästmö och tjugutusen ,
livres i hemgift.
Sens-moralen af det hela tyckes vara en helso-
såm varning till ministrar att-licke befatta sig!
med snillebragder af så tvetydig natur, som pa-s:
skiller, jemte en vänlig vink till herrar boktryc-
kare, alt ingenting, ger bättre reel behållning, än
tryckningen af en dylik, förstulen smädeskrift.
Intrigen är invecklad med den fyndighet, den
kännedom af scenens ressurser, som utgör ett ka-
rakteristiskt drag hos de fransyska komediförfat-
tarne. Mot dialogen skulle man kunna anmärka,
att den någon gång alltför mycket hänger upp
sig på specialiteter. Så begagnas, sedan Coliche ;
gifvit sin fästmö rådet att gömma det dyrbara (
bladet ur manuskriptet, såsom orden falla, i bar-
men, denna omständighet till en kedja af icke
de finaste qui pro quo, hvilka återkomma med
en ihärdighet, som om författaren under intet
vilkor ville släppa detta sitt rof.
Måhända finnes för en skådespelare ingen svå-
rare uppgift, än all värdigt uppträda i den på
kostymspråket så kallade habit-habillsen. Selfva
Fransosen, bland nationerna urtypen för smidig-
het och elegans i rörelser, bir den ej sällan, än-
nu på tiljorna af Theatre Francais, med en omiss-
kännelig tvungenhet. Denna drägt, oändligt myc-
ket vackrare och renare i form, än den tillkaonst-
1m1s:eftfstTt11n1(t1OO—nr