BLICK TILLBAKA.
Mod-handlerskan! — ett väl valdt namn fö
en fin, glad, Hiflig operett, som småkoketterai
litet för allmänheten, som svurit att omkring sig
dra en krets af beundrare! Hvem tänker icke
då man läser denna titel och ser skådeplatsen för-
lagd i Paris, på en af dessa elegant gängliga va-
relser, hälften qvinnor, hälten sylfider, som, i en
rikt utstyrd butik, med så mycket behag, med så
mycken aplomb sväfva den äfventyrligt höga bod-
stegen uppföre, och på denna svindlande stånd-
punkt ännu ha hufvud och sans nog, för att veta
kokettera med en liten saffiansklädd fot, för att
säga kalembourger tjugo fot högt öfver det jordi-
ska, i detsamma hon omkring sig, som en lätt
molnsky, utrullar ett stycke gas eller fladdrar
med en slöja af blonder.
Ungefär i sådana tankar vaggade sig vår fan-
tasi, då vi läste affischen till den nya, länge om-
talade operetten. En fin, fyndigt anlagd intrig,
ell lifligt, skrattlystet skämt, muntra, hvarannan
korsande äfventyr, qvinnligt qvicka espieglerier,
fransyskt träffande repliker — se der en del af
de brokigt om hvarannan blandade bilder, som
läsningen af titeln: Mode-handlerskan, hos oss
kallade till Hf. Men de dogo alla, den ena efter
den andra, vid representationen. Det var, som
om en grymt härjande epidemi gått fram bland
dessa våra stackars illusioner. oe
Då ridån går upp, ser åskådaren det inre af
en parisisk modbutik. Modisterna sitta uppradade
vid tvenne-bord och posera. Ingen gnista af
fransysk liflighet och arbetsglädje! Det är säkert
en måndag och först sent har man i en skakande
coucole passerat barricren efter glada lekar i det
gröna. Vid Passy eller Suresnes, eller möjligen
också med sista jernvagns-trängen litet utschasad
anländt från Versailles. Serdeles: röjer sig detta
förhållande i en säflig, sömnaktigt flegmatisk vals,
som de snilla meodisterna i sin bjertans glädje
företaga sig, och hvilken bär de mest omisskänn-
liga spår af djup innerlig trötthet. Denna scen
saknar ända till den ringaste anstrykning aflokal-
färg, och är i öfrigt, liksom hela stycket, affat-
tad i verser, hvilka af en teaterdirektion, som
något ömmar för svenska språkets helgd, icke ens
1 libretton till en opera bordt tolereras. Det är
ett uppenbart åsidosättande af den aktning man
är skyldig publiken, af den samvetsgrannhet man
som vårdare af en fosterländsk estetisk inrättning,
städse är skyldig iakttaga — att sålunda låta ett
dylikt sammelsurium passera en tilja, som bär
namnet: kunglig, och som vindicerat skylten:
Patriis musisp. Ar det med sådan svenska, så-
dan versbyggnad, i gestalt af så komplett er-
barmlighet, som Patrie muse hädanefter skola
göra sin stämma hörd på den bana man åt dem
helgat, måtte de då heldre tystna för alltid och
vårt ärliga modersmål icke vidare degraderas att
utgöra stoff för produktioner, sådane som texten
till Mod-handlerskan. Saken får till och med en
ännu betänkligare anstrykning, då man härvid tar
i betraktande det litterära jongleri, som drifvits
medelst den äfven i tryck offentliggjorda före-
speglingen, att herr Sätherberg skulle vara för
fattare till denna text, hvars grofva underhaltig-
het tillräckligt vittnar, att den om vår litteralur
förtjente skalden är för Mod-handlerskan och dess
vittra vidunderligheter tillräckligt fremmande, att
deri kunna förneka allt författareskap. Skulle
ban verkligen — hvilket äfven starkt torde kunna
betviflas — lagt en närmare granskande hand
vid libretton, är det endast att beklaga, det denna
hand varit alltför eftergifvande, alltför litet nagel-
farande,
Pjesens sceniska utrustning är mera, än :
klen. Dit räkna vi, att; ehuru stycket uttryckli-
gen spelar i förra århundradet, kostymen icke det
ringaste blifvit iakttagen: herr Gänther, som S:t
Clair, skulle kunna, som han står på scenen, visa
58 1 hvilket sällskap som heldst, och erkännas
för en elegant af dagen: samtlige sömmerskorna
äro åtminstone, hvad toiletterna angår, utan un-
dantag af 1845: herr Ternoi, ehuru försedd med
silkesstrumpor och skor, är dock iklädd frack och