AP BE TR RR Rn ran nanna äro ej mirdre än 248 nya jernvägs-projekter in!em-s nade, hvaribland 82 för alldeles nya linier och dels öfriga för utgreningseller förenings-vägar. MHan-lf delsministeren, i stället för att gynna dessa nya an-j! läggningar och derigenom hereda publiken fördelen !I af en fri täflan, arbetar deremot till monopoletss I 1 I I 1 J fromma, och gör sig på så sätt till tåliga slafvar af de varande jernvägs-associationernas. Hr Wallace framdrog flera statistiska notiser, i synnerhet rörande de skoitska jernvägarne, för att visa huru man numera kunde anlägga jernvägar till hälften mot hvad de kostade i början, och att transportkostnaden hade kunnat nedsättas med 30 å 50 procent. Han sluta-jij de med att föreslå inlemnandet af en bill för upp-l: häfvandet af sistlidne års jernvägslag. Hr Ewart understödde denna proposition. Grefve Howick yttf rade sig emot förslaget, men medgaf att allmänheten j. borde komma i åtnjutande af större fördelar af jernvägarne. I Frankrike följde man den regeln, att först fastställa de jernvägslinier, dem man ansåg nyttigast för allmänheten, och derefter inbjuda de hugade kapitalisterna att insända deras anbud. Modificeradt. kunde detta exempel med fördel följas i Eng-. land, för att derigenom undvika de stridiga projekter, hvarmed parlamentet formligen belägras. Detta vore ett ondt, hvilket än mera ökades genom aktiespekulationen på börsen, som i London, Manchester och på andra orter drefs till sin höjd och hade demoraliserande bedrägerier till följd. I början af den nya uppfinningens användande hade det naturligtvis varit nödvändigt att uppmuntra kapitalisterna genom medgifna orubbliga fördelar; men numera, då landet är betäckt med ett jernvägsnät, och angripet af en verklig spekulationsmani för sådane anläggningar, borde parlamentet å sin sida snarare använda hållhaken än piskan; likväl vore det cj rådligt att längre uppskjuta en omfattande lagstiftning för hela jernvägsväsendet. Öfverste Sipthorp, en fiende till allt nytt och således äfven till jernvägar, trodde att en parlamentssession vore otillräcklig för att besluta öfver 248 sådane projekter, äfven om den uteslutande skulle befatta sig dermed. Hr Gisborne försvarade förlidet års jernvägslag, och ansåg det oklokt och skadligt att störa dess verksamhet. Ehuru det nu torde vara svårt att förhindra kombinationer mellan de särskilda associationerna, skulle en konkurrens: likväl uppstå genom dessas tillvext, hvarvid allmänheten blefve den vinnande delen. Handelsministerens beslut öfver de projekt, som blifvit den förelagde, och hvilka blifvit kungjorde i regeringens. tidning,: vore endast ämnade att tjena parlamentet såsom väg-) ledare. För att bedöma den större eller mindre nyttan af konkurrerande jernvägslinier, erfordrades en stor lokalkännedom, och derföre ansåg han rådligt att! inrätta ett särskildt jernvägstribunal. Hrr Wortley. och Warburton förklarade sig emot lord Howicksa: hänvisning till det i Frankrike gällande bruket; ett så oengelskt steg i det franska centralsystemets anda. skulle alldeles omstörta det system, som hitintills va-: rit rådande i England, och de voro emot alla sådana regeringens obh parlamentets inskränkande inblandningar. Hr Banks kriticerade enskilda beslut, som; emanerat från handelsministtrens jernvägsdepartement. Sir Robert Peel: Jag hoppas att man ej nu vill förvandla denna debatt i en kontrovers öfver företrädet af den ena eller andra jernvägen. Denna fördömelsedom öfver handelsministerens beslut, hvilken fått sitt uppdrag af parlamentet och öfverlemnar det sitt beslut, synes mig vara något förhastad. Detsynes mig också ganska klokt. att the board of trade skyndat med offentliggörandet af sina beslut; att förhemliga 2350 projekter, skulle ej allenast falla sig svårt, utan hade äfven kunnat åstadkomma stora olägenheter. Man har fruktat att parlamentet ej skulle vara i stånd att behandla en sådan massa projekter; men jag anser cj dessa svårigheter vara oöfvervinneliga, och tror att det sku!le bringa oss större ära, om vi sjelfva gripa till verket, än öfverlemna det till ett särskildt oparlamentariskt tribunal. Behörigen bildade utskott, af fem till sju medlemmar, som med ifver sköta sina åligganden, och understödjas af en behörigen konstituerad allmän kommittt, skola säkert kunna lösa uppgiften. Hvad lord Howicks stora plan beträffar, så tror jag att England för närvarande cj skulle varit så rikligen försedt med jernvägar, som det är, om regeringen ifrån början gjort frågan till en statssak, i stället för att öfverlemna den åt den enskilda entreprisen; jag betviflar på det högsta nyttan af att regeringen inblandar sig i sådana saker,. Sir J. Graham försvarade sin nuvarande privatsekreterare, Hr OBrien, emot tidningen The Economists beskyllningar, att denne såsom medlem af handelsbyrån gjort sitt inflytande gällande för dessa jernvägsprojekter, af hvilka han vore intresserad och hvarpå Hr Wakley åberopat sig, och hvad sjelfva frågan angick, delade han den anmärkning, som blifvit gjord af hans kollega, Peel. Sedan några andra medlemmer yttrat sig i ämnet, återtog Hr Wallace sitt anförande tills Vidare. — Ert JAGTÄFVENTYR. Följande berättelse om ett jagtäfventyr är hemtad ur Taschenbuch fir Jäger und Naturfreunde, af Otto von Corvin-Wiersbitzki. Herr v. Br—d, tillhörande generalstaben i Illyrien har skildrat jagten i detta land, och på samma gång berättat ett äfventyr, som låter nästan fabelaktigt. En jigmästare, vid namn Neuman, i Moisiers, som höll på att bestiga Förnealp, fick sigte på två björnungar, hvilka flyktade upp i en tall,j så snart de blefvo honom varse. Då han förmodade björnhonan vara utgången på rof, och trädet var lätt att klättra upp uti, beslöt han begagna sig af det gynnande tillfället, för att fånga de båda ungarne. Han begaf sig således upp i trädet, men knappt hade han kommit dit, förrän björnhonan kom springande och skickade sig till att klättra upp, men studsade ett ögonblick, då han såg den objudne gästen hos sina ungar. Neuman fann sin belägenhet på intet sätt behaglig, men han var en behjertad man, och fattade snart sitt beslut. För att lättäre kunna klättra upp, hade han. lemnat sitt gevär på marken, och för att bättre kunna begagna hirschfängaren, det enda vapen han nu hade, nedsteg han till den understa grenen. Björnhonan kom nu upprättrande, men då hon utsträckte ena ramen emot honom, afhögg han den med ett kraftigt hugg af sin hirschfängare; härvid gled djuret något ned åt stammen, men med förökadt raseri klättrade det åter upp, öppnade sitt tandspäckade gap, för att gripa Neuman, men dänne stötte kallblodigt sitt vapen deri, och den ursinnige fienden föll till marken, der den tLtaf IliovaNnde Orörlig för näcra minnter. Till jäg