AP BE TR RR Rn ran nanna
äro ej mirdre än 248 nya jernvägs-projekter in!em-s
nade, hvaribland 82 för alldeles nya linier och dels
öfriga för utgrenings- eller förenings-vägar. MHan-lf
delsministeren, i stället för att gynna dessa nya an-j!
läggningar och derigenom hereda publiken fördelen !I
af en fri täflan, arbetar deremot till monopoletss
I
1
I
I
1
J
-
fromma, och gör sig på så sätt till tåliga slafvar af
de varande jernvägs-associationernas. Hr Wallace
framdrog flera statistiska notiser, i synnerhet röran-
de de skoitska jernvägarne, för att visa huru man
numera kunde anlägga jernvägar till hälften mot hvad
de kostade i början, och att transportkostnaden hade
kunnat nedsättas med 30 å 50 procent. Han sluta-jij
de med att föreslå inlemnandet af en bill för upp-l:
häfvandet af sistlidne års jernvägslag. Hr Ewart
understödde denna proposition. Grefve Howick ytt- f
rade sig emot förslaget, men medgaf att allmänheten j.
borde komma i åtnjutande af större fördelar af jern-
vägarne. I Frankrike följde man den regeln, att
först fastställa de jernvägslinier, dem man ansåg nyt-
tigast för allmänheten, och derefter inbjuda de huga-
de kapitalisterna att insända deras anbud. Modifi-
ceradt. kunde detta exempel med fördel följas i Eng-.
land, för att derigenom undvika de stridiga projek-
ter, hvarmed parlamentet formligen belägras. Detta
vore ett ondt, hvilket än mera ökades genom aktie-
spekulationen på börsen, som i London, Manchester
och på andra orter drefs till sin höjd och hade de-
moraliserande bedrägerier till följd. I början af den
nya uppfinningens användande hade det naturligtvis
varit nödvändigt att uppmuntra kapitalisterna genom
medgifna orubbliga fördelar; men numera, då lan-
det är betäckt med ett jernvägsnät, och angripet af
en verklig spekulationsmani för sådane anläggningar,
borde parlamentet å sin sida snarare använda håll-
haken än piskan; likväl vore det cj rådligt att längre
uppskjuta en omfattande lagstiftning för hela jern-
vägsväsendet. Öfverste Sipthorp, en fiende till allt
nytt och således äfven till jernvägar, trodde att en
parlamentssession vore otillräcklig för att besluta öf-
ver 248 sådane projekter, äfven om den uteslutande
skulle befatta sig dermed. Hr Gisborne försvarade
förlidet års jernvägslag, och ansåg det oklokt och
skadligt att störa dess verksamhet. Ehuru det nu
torde vara svårt att förhindra kombinationer mellan
de särskilda associationerna, skulle en konkurrens:
likväl uppstå genom dessas tillvext, hvarvid allmän-
heten blefve den vinnande delen. Handelsministerens
beslut öfver de projekt, som blifvit den förelagde,
och hvilka blifvit kungjorde i regeringens. tidning,:
vore endast ämnade att tjena parlamentet såsom väg-)
ledare. För att bedöma den större eller mindre nyt-
tan af konkurrerande jernvägslinier, erfordrades en
stor lokalkännedom, och derföre ansåg han rådligt att!
inrätta ett särskildt jernvägstribunal. Hrr Wortley.
och Warburton förklarade sig emot lord Howicksa:
hänvisning till det i Frankrike gällande bruket; ett
så oengelskt steg i det franska centralsystemets anda.
skulle alldeles omstörta det system, som hitintills va-:
rit rådande i England, och de voro emot alla sådana
regeringens obh parlamentets inskränkande inbland-
ningar. Hr Banks kriticerade enskilda beslut, som;
emanerat från handelsministtrens jernvägsdepartement.
Sir Robert Peel: Jag hoppas att man ej nu vill för-
vandla denna debatt i en kontrovers öfver företrädet
af den ena eller andra jernvägen. Denna fördömelse-
dom öfver handelsministerens beslut, hvilken fått sitt
uppdrag af parlamentet och öfverlemnar det sitt be-
slut, synes mig vara något förhastad. Detsynes mig
också ganska klokt. att the board of trade skyndat
med offentliggörandet af sina beslut; att förhemliga
2350 projekter, skulle ej allenast falla sig svårt, utan
hade äfven kunnat åstadkomma stora olägenheter.
Man har fruktat att parlamentet ej skulle vara i
stånd att behandla en sådan massa projekter; men
jag anser cj dessa svårigheter vara oöfvervinneliga,
och tror att det sku!le bringa oss större ära, om vi
sjelfva gripa till verket, än öfverlemna det till ett
särskildt oparlamentariskt tribunal. Behörigen bil-
dade utskott, af fem till sju medlemmar, som med
ifver sköta sina åligganden, och understödjas af en
behörigen konstituerad allmän kommittt, skola säkert
kunna lösa uppgiften. Hvad lord Howicks stora plan
beträffar, så tror jag att England för närvarande cj
skulle varit så rikligen försedt med jernvägar, som
det är, om regeringen ifrån början gjort frågan till
en statssak, i stället för att öfverlemna den åt den
enskilda entreprisen; jag betviflar på det högsta nyt-
tan af att regeringen inblandar sig i sådana saker,.
Sir J. Graham försvarade sin nuvarande privatse-
kreterare, Hr OBrien, emot tidningen The Economists
beskyllningar, att denne såsom medlem af handels-
byrån gjort sitt inflytande gällande för dessa jern-
vägsprojekter, af hvilka han vore intresserad och
hvarpå Hr Wakley åberopat sig, och hvad sjelfva
frågan angick, delade han den anmärkning, som blif-
vit gjord af hans kollega, Peel. Sedan några andra
medlemmer yttrat sig i ämnet, återtog Hr Wallace
sitt anförande tills Vidare.
— Ert JAGTÄFVENTYR. Följande berättelse om
ett jagtäfventyr är hemtad ur Taschenbuch fir Jä-
ger und Naturfreunde, af Otto von Corvin-Wiers-
bitzki. Herr v. Br—d, tillhörande generalstaben i
Illyrien har skildrat jagten i detta land, och på sam-
ma gång berättat ett äfventyr, som låter nästan fa-
belaktigt. En jigmästare, vid namn Neuman, i Moi-
siers, som höll på att bestiga Förnealp, fick sigte
på två björnungar, hvilka flyktade upp i en tall,j så
snart de blefvo honom varse. Då han förmodade
björnhonan vara utgången på rof, och trädet var
lätt att klättra upp uti, beslöt han begagna sig af
det gynnande tillfället, för att fånga de båda un-
garne. Han begaf sig således upp i trädet, men
knappt hade han kommit dit, förrän björnhonan kom
springande och skickade sig till att klättra upp, men
studsade ett ögonblick, då han såg den objudne gä-
sten hos sina ungar. Neuman fann sin belägenhet
på intet sätt behaglig, men han var en behjertad
man, och fattade snart sitt beslut. För att lättäre
kunna klättra upp, hade han. lemnat sitt gevär på
marken, och för att bättre kunna begagna hirsch-
fängaren, det enda vapen han nu hade, nedsteg han
till den understa grenen. Björnhonan kom nu upp-
rättrande, men då hon utsträckte ena ramen emot
honom, afhögg han den med ett kraftigt hugg af sin
hirschfängare; härvid gled djuret något ned åt stam-
men, men med förökadt raseri klättrade det åter
upp, öppnade sitt tandspäckade gap, för att gripa
Neuman, men dänne stötte kallblodigt sitt vapen deri,
och den ursinnige fienden föll till marken, der den
tLtaf IliovaNnde Orörlig för näcra minnter. Till jäg-