Svdranuc Palt all ULSC Icdamoter I acnh ena Kalllmaren. Adeln, menar man, skyddar monarkiens ärftlighet. Jäfvar ingen historia den vigt, man härpå lägger? Ar det verkligen det vanliga i vår historia, att Sverges Konung har behöft och sökt hos adeln sitt skydd emot något öfverhandtagande pöbelvälde? När tilldrog sig detta? Vid huru många tillfällen? Och med hvilken framgång? Men den ena ärftligheten skall försvara den andra, hoppas man. Behöfver ärftligheten detta försvar? Eller tänker någon menniska på ett valrike eller måhända på ett valpresidentskap såsom en rimlig eller förnuftig statsform för detta land? Skall man inreda räddningsanstalter mot en galenskap, som icke är till? Och om nu verkligen ärftlighets-iden i successionsordningen behöfde annorstädes något skydd, skulle en så vida utsträckt ärftlighet, som den svenska adelns, kunna lemna ett sådant? Behöfver ärftlighets-iden ett skydd, så vore väl det under den förutsättning, att den är en fiktion. För min del gör jag visserligen denna förutsättning: jag är icke rätt öfvertygad derom, att förträffliga egenskaper och tänkesätt låta med fullkomlig säkerhet ärfva sig, liksom de troligen icke heller kunna testamenteras bort. Men är det en fiktion, så måtte det vara äfventyrligt att utvidga den utöfver yttersta nödvändigheten; ty ju flera och påtagligare bevis och exempel, man erhåller derpå att fiktionen är en fiktion, desto mindre vinner den väl i kärlek och förtroende. Skulle man deremot hafva rätt i allt, hvad jag förmenar mig hafva vederlagt, skulle adelns ärftlighet verkligen tjena till skydd för monarkiens; så är ju att märka, att här alldeles icke ifrågaställes adelns afskaffande, ty det beror i sanning icke på någon grundlagsparagraf eller någon representationsförändring att taga ifrån någon riddersman sina stora, hederliga och af fiderneslandet högt förtjenta förfäder. Här är ju icke fråga om äånnat än en sjelfskrifven pollett, och den måtte väl aldrig kunna sättas i bredd eller förvexlas med ett ärofullt namn och en lysande historia. Här är icke ens fråga om ärftlighetens upphörande: tvertom skulle jag för min del ingenting hafva emot, om adelskapet blefve ännu ärftligare, således lika för de äldre och de yngre ätterna. Här är icke fråga om annat än adelns representationsrätt såsom adel och i sin närvarande ymniga form. Här är endast fråga huruvida antingen i sakens natur eller i våra egna häfder gilves någon säker fingervisning, att det just är här på lag, som man måste söka det förmenta skyddet för monarkien. Men kanhända är andra. länders historia mera upplysande i detta fall. Jag tänker blott på den polska adeln och dess förhållande till monarkien. Den adeln är i flera både mer och mindre vördnadsbjudande egenskaper icke så alldeles olik den svenska. Vi veta huru adeln skyddade monarkien. Allraminst lär den hafva gjort mycket för monarkiens ärftlighet. Det skulle vara angenämt att af den, som härvid skakar på hufvudet, få förnimma hvad han tänker att polska adeln skulle hafva sagt eller gjort, derest det hade lyckats Stephan Bathori att införa monarkiens ärftlighet. Denna adel hade dock två företräden, som borde kunnat mycket förhöja l dess skyddande egenskap: den hade mycket rikedomar och var fördelad i högre och lägre. Man försäkrar, att vi här i landet hafva en braj fullständigt utbildad ståndsförfattning, och att detl. är ifrån denna organisation man bör utgå, att det! är den, man bör vidare fortbilda, om man skall! ändra något i representationen. Man kan gerna säga, att en representation skall rätta sig efter organisationen inom folket, och man kan hafva rätt, när satsen uttryckes i denna allmännelighet; men denna sats. måtte väl aldrig skola betyda, att adel och prester, borgare och bönder äro här I landet egenheter, hvilka. man icke består sig annorstädes, och att man till följe häraf äfven bör häfva dem i representationen såsom fyra stånd, vilket man: icke kan bestå sig i andra länder. Imedlertid förekommer det mig, som vore ståndsorincipen här i landet icke fastare grundad eller öljdriktigare genomförd, än att man med mycet skäl skulle kunna säga att vi icke här hafva yra riksstånd. Hvad adeln beträffar, så måste let väl vara svårt att uppgöra en sådan bestäming af ståndsbegreppet, som skulle inträffa på len. svenska ädeln i sin närvarande författning, ch icke tillika kunna användas: på snart sagdt vilken annan sammansättning som helst af menskiga varelser i hvilken tid, hvilken samihällsbeläenhet och hvilket land som helst, endast man åt n sådan sammansättning förunnade vissa serskila rättigheter, hvarifrån de öfrige medborgrarne ore uteslutna. Genom tillvaron af sådana beiljade företräden skulle visserligen en sådan samnansättning, isynnerhet om deras indragning eler förminskande ifrågaställdes, alltid visa någoning gemensamt, ett gemensamt nit för de erållna förmånerna; men icke är detta nog, för att eteckna ett stånd. Vill man åter tala om en rajorats-adel, antingen i eller utan förening medj: n personlig embets-adel — den sednare exierar ju i de minst radikala länder —; en såan. adel skulle alltid behålla en fysiokrask och byråkratisk betydelse, den finge en arakter, den motsvarade någon för statslifvet ambärlig funktion, den vore något. Icke förneas härmed att ju adelsbrefven hafva uppfyllt och ader andra förhållanden än våra närvarande kun-. w. uppfylla en ganska god och vigtig bestämelse, liksåväl som riddarbrefven. Icke förnekas t ju hedersbevisningen i allmänhet är något nytgt för staten. Det förnekas blott att hedersbesningen i och för sig har eller kan i längden RR SREESA on ff DA OL AR HR fö O fn cd — nt er nn KAN Toa