Svdranuc Palt all ULSC Icdamoter I acnh ena Kalll-
maren. Adeln, menar man, skyddar monarkiens
ärftlighet. Jäfvar ingen historia den vigt, man
härpå lägger? Ar det verkligen det vanliga i vår
historia, att Sverges Konung har behöft och sökt
hos adeln sitt skydd emot något öfverhand-
tagande pöbelvälde? När tilldrog sig detta? Vid
huru många tillfällen? Och med hvilken fram-
gång? Men den ena ärftligheten skall försvara
den andra, hoppas man. Behöfver ärftligheten
detta försvar? Eller tänker någon menniska på ett
valrike eller måhända på ett valpresidentskap så-
som en rimlig eller förnuftig statsform för detta
land? Skall man inreda räddningsanstalter mot
en galenskap, som icke är till? Och om nu verk-
ligen ärftlighets-iden i successionsordningen be-
höfde annorstädes något skydd, skulle en så vida
utsträckt ärftlighet, som den svenska adelns, kun-
na lemna ett sådant? Behöfver ärftlighets-iden
ett skydd, så vore väl det under den förutsätt-
ning, att den är en fiktion. För min del gör jag
visserligen denna förutsättning: jag är icke rätt
öfvertygad derom, att förträffliga egenskaper och
tänkesätt låta med fullkomlig säkerhet ärfva sig,
liksom de troligen icke heller kunna testamente-
ras bort. Men är det en fiktion, så måtte det
vara äfventyrligt att utvidga den utöfver yttersta
nödvändigheten; ty ju flera och påtagligare bevis
och exempel, man erhåller derpå att fiktionen är
en fiktion, desto mindre vinner den väl i kärlek
och förtroende. Skulle man deremot hafva rätt
i allt, hvad jag förmenar mig hafva vederlagt,
skulle adelns ärftlighet verkligen tjena till skydd
för monarkiens; så är ju att märka, att här all-
deles icke ifrågaställes adelns afskaffande, ty det
beror i sanning icke på någon grundlagsparagraf
eller någon representationsförändring att taga ifrån
någon riddersman sina stora, hederliga och af fi-
derneslandet högt förtjenta förfäder. Här är ju
icke fråga om äånnat än en sjelfskrifven pollett,
och den måtte väl aldrig kunna sättas i bredd
eller förvexlas med ett ärofullt namn och en ly-
sande historia. - Här är icke ens fråga om ärft-
lighetens upphörande: tvertom skulle jag för min
del ingenting hafva emot, om adelskapet blefve
ännu ärftligare, således lika för de äldre och de
yngre ätterna. Här är icke fråga om annat än
adelns representationsrätt såsom adel och i sin
närvarande ymniga form. Här är endast fråga
huruvida antingen i sakens natur eller i våra eg-
na häfder gilves någon säker fingervisning, att det
just är här på lag, som man måste söka det för-
menta skyddet för monarkien. Men kanhända är
andra. länders historia mera upplysande i detta
fall. Jag tänker blott på den polska adeln och
dess förhållande till monarkien. Den adeln är i
flera både mer och mindre vördnadsbjudande egen-
skaper icke så alldeles olik den svenska. Vi veta
huru adeln skyddade monarkien. Allraminst lär
den hafva gjort mycket för monarkiens ärftlighet.
Det skulle vara angenämt att af den, som härvid
skakar på hufvudet, få förnimma hvad han tän-
ker att polska adeln skulle hafva sagt eller gjort,
derest det hade lyckats Stephan Bathori att in-
föra monarkiens ärftlighet. Denna adel hade dock
två företräden, som borde kunnat mycket förhöja l
dess skyddande egenskap: den hade mycket rike-
domar och var fördelad i högre och lägre.
Man försäkrar, att vi här i landet hafva en braj
fullständigt utbildad ståndsförfattning, och att detl.
är ifrån denna organisation man bör utgå, att det!
är den, man bör vidare fortbilda, om man skall!
ändra något i representationen. Man kan gerna
säga, att en representation skall rätta sig efter
organisationen inom folket, och man kan hafva
rätt, när satsen uttryckes i denna allmännelighet;
men denna sats. måtte väl aldrig skola betyda,
att adel och prester, borgare och bönder äro här
I landet egenheter, hvilka. man icke består sig
annorstädes, och att man till följe häraf äfven bör
häfva dem i representationen såsom fyra stånd,
vilket man: icke kan bestå sig i andra länder.
Imedlertid förekommer det mig, som vore stånds-
orincipen här i landet icke fastare grundad eller
öljdriktigare genomförd, än att man med myc-
et skäl skulle kunna säga att vi icke här hafva
yra riksstånd. Hvad adeln beträffar, så måste
let väl vara svårt att uppgöra en sådan bestäm-
ing af ståndsbegreppet, som skulle inträffa på
len. svenska ädeln i sin närvarande författning,
ch icke tillika kunna användas: på snart sagdt
vilken annan sammansättning som helst af mensk-
iga varelser i hvilken tid, hvilken samihällsbelä-
enhet och hvilket land som helst, endast man åt
n sådan sammansättning förunnade vissa serskil-
a rättigheter, hvarifrån de öfrige medborgrarne
ore uteslutna. Genom tillvaron af sådana be-
iljade företräden skulle visserligen en sådan sam-
nansättning, isynnerhet om deras indragning el-
er förminskande ifrågaställdes, alltid visa någon-
ing gemensamt, ett gemensamt nit för de er-
ållna förmånerna; men icke är detta nog, för att
eteckna ett stånd. Vill man åter tala om en
rajorats-adel, antingen i eller utan förening medj:
n personlig embets-adel — den sednare exi-
erar ju i de minst radikala länder —; en så-
an. adel skulle alltid behålla en fysiokra-
sk och byråkratisk betydelse, den finge en
arakter, den motsvarade någon för statslifvet
ambärlig funktion, den vore något. Icke förne-
as härmed att ju adelsbrefven hafva uppfyllt och
ader andra förhållanden än våra närvarande kun-.
w. uppfylla en ganska god och vigtig bestäm-
else, liksåväl som riddarbrefven. Icke förnekas
t ju hedersbevisningen i allmänhet är något nyt-
gt för staten. Det förnekas blott att hedersbe-
sningen i och för sig har eller kan i längden
RR SREESA on
- ff DA OL AR HR fö O fn cd — nt er
nn
KAN
Toa