den art, som förmådde höja sig i någon märkbar:
mån öfver de närmaste föremålen, hvadan ock
denna komposition, oaktadt dess öfriga förtjenster,
icke har någon serdeles liflig färg. Dessutom
tror ref. att det Tegnerska poemet bättre skulle
ha lämpat sig till deklamatorium med instrumen-
tal-ackompanjemang, än till regelbunden sång, i
synnerhet solo, ; som sällan är förenlig med den
skildrande eller berättande stylen. Hr Gönthers
jöng stycket medidet okonstlade, hjertliga uttryck,
som här erfordrades, och gaf för öfrigt de mera
markerade momenterna med lif och sanning.
För instrumentalvirtuoser så väl som för sån-
gare gifves svårligen en farligare probersten, än
Mozarts kompositioner. Beethoven står oss, ge-
nom sin subjektiva rigtning, i allmänhet närmare
än Mozart: i den förres musik uttalar sig en in-
dividueli, ehuru sublim natur, och det är det
egna känslor och derigenom hos oss framkallar
mäktiga sympatier. Beethoven talar, om vi så
få uttrycka oss, i första personen; Mozart dere-
mot i den tredje: Mozarts individualitet ingår
aldrig i hans skapelser, och samma lugna klar-
het, hvarmed de återspegla de mest olikartade
och omvexlande karakterer, framträder älven i
den genomskinliga symmetriska formen, i den
enhet, som råder äfven der tankarnes mångfald
år rikast. Denna allmänna, objektiva karakter
hos Mozart är det, som gör uppfattningen och
återgifvandet af hans musik till ett så svårt pro-
blem; en individuell och subjektiv, om än för
öfrigt aldrig så snillrik uppfattning deraf blir all-
tid förfelad, ehuru den visserligen i många fall
kan låta ursäkta sig. Hos en konstnär, hvilken
såsom hr Stein, dokumenterat sig ega så vackra
insigter i Beethovens och Hummels musik,
skulle man imedlertid redan haft svårt att ur-
säkta en skef uppfattning af Mozarts; till
vår stora förundran funno vi imedlertid att
alls ingen slags uppfattning röjdes i hans före-
drag af pianopartiet i den Mozartska G-moll-qvar-
tetten. Hr Stein gaf det i samma styl, som man
plägar spela bravurvariationer af Herz, ett pot-
pourri af Liszt, eller något dylikt: helt och bållet
törfelade tempi, helst i första och sista satsen,
ett oupphörligt tempo rubato, som i Mozarts mu-
sik gör: en så vidrig effekt, ett meningslöst fram-
jagande af passagerna, och derjemte fördubblingar
af satser, dem Mozart skrifvit enkla — dessa voro
de drag, som företrädesvis karakteriserade herr
Steins spel vid detta tillfälle och tycktes visa huru
litet han, oaktadt sin i öfrigt så betydande; talang,
hittills lyckats förstå den största tonkonstnär som
verlden sett. Dock, herr Stein är ännu en ung man,
och man bör ej betvifla, att han framdeles på ett
tillfredsställande sätt skall fylla det vacuum, som
ännu röjer sig i hans konstnärsbildning.
De medspelande i qvartetten, herrar Randel,
dTAubert och Sack, utmärkte sig deremot gan-
ska fördelaktigt genom ett smakfullt och om-
tänksamt återgilvande af den ofta förekommande
trestämmiga stränginstrumentsatsen, genom deli-
katess i acceompagnemanget och öfverallt genom
en verklig artistisk hållning, så vidt de ofvan-
nämnde öfver höfvan forcerade tempi tilläto det.
rg