SVE PA ARV BAKAR BRASAN OÖ EN
d Oo
RETT TESTERNA
HERR ELVERS SOIREE.
Den långa tid, under hvilken herr Elvers un-
dandragit allmänheten njutningen af sin sällsynta
talang, har ej minskat dess halt, ej förändrat dess
vackra rigtning: man återfann med nöje den ljuf-
va, tonfulla sången, de eleganta och säkra passa-
gerna, samt den rena och stadgade smak, hvilket
påtry ckte det hela prägeln af konstnärlig fulländ-
ning. Denna smak utgör, i förening med en lugn
sjelfbeherrskning, ett hufvuddrag i herr Elvers
konstnärsskap, och låter honom aldrig öfverskri-
da skönhetslinien; och sålunda är hans styl, i
hvilken sfer den än må röra sig, alltid omgifven
af en egen grazie, ett eget naivt behag, som vid
intet tillfälle urartar till koketteri eller barnsligt
joller.
Den violinkonsert af Maurer (A-moll), hvarmed
herr Elvers gjorde sin entree, egnade sig särde-
les väl att ställa nämnde egenskaper i en fördel-
aktig dager. :Pjesen är, såsom kompositron be-
traktad, sångbar och hållen mindre i en lysande
än elegant, eburit dock solid styl, och utfördes
af herr Elvers med en fyllig, men mjuk ton, ren
intonation och ett på en gång poetiskt och väl
genomtänkt föredrag. För öfrigt gaf herr Elvers
at denna konsert endast första allegrot och fina-
let; sistnämnde sats serskildt såsom soireens slut-
nummer. — Äfven i Maurers tripel-konsert (e-
gentligen introduktion och variationer öfver den
Dekanta romansen ur Joseph) för 2:ne violiner
och violoncell, utmärkte sig hr Elvers, som jemte
herrar Beer och Sack utförde denna pjes, på ett
ganska fördelaktigt sätt. — En stormande entu-
siasm belönade hr Elvers för hans utförande af
de Lafontska variationerna, hvari han, jemte sin
vanliga delikatess, äfven ådagalade en högt upp-
drifven teknik, ett betydligt välde öfver sitt in-
strument och framför allt en otvungen anspråks-
löshet i användandet af denna förmåga, hvarige-
nom han försonade åhöraren med den i sig s elf
något klena kompositionen.
Bland aftonens öfriga nummer anmärka vi en
qvartett ur Mozarts Cosi fan tutte, som sjöngs af
fru Liedberg, mamsell Ström, herrar Strandberg
och Wallin. Den konstrika stäåmföringen i den-
na komposition, den finess, hvarmed äfven de
ringaste detaljer äro utarbetade, göra denna qvar-
tett ganska svår att utföra på ett tillfredsställan-
de sätt, hvilket denna gång också ej skedde: solo-
partierna gingo ofullkomligt, ensemblerna utan
behörig sammanhållning och nyansering. Möjli-
gen kan detta låta ursäkta sig genom bristande
tillfälle att repetera pjesen tillräckligt, helst då
den vid ett flyktigt påseende ej tyckes innebära
några synnerliga svårigheter. Dessa äro ock af
en helt annan art, än sångartister gemenligen äro
vana vid, hvilket äfven kan ha förledt de utfö-
rande till att taga saken alltför lätt. — Bättre
gick den vackra duetten ur Röfvarborgen (herrar
Gänther och Wallin), eller egentligast den sed-
nare hälften deraf; den första satsen togs något
för fort, till skada både för karakteren och en-
semblen. Hr Wallin bör vid detta tillfälle ser-
skildt nämnas för de framsteg han gjort så väl
i röstens utbildning som i föredraget, ehuru han
ännu ej lyckats alldeles frigöra sig från det gro-
teska, som märkas i hans tonbildning och före-
dragssätt.
Fågelleken af Crusell är en gammal bekant,
hvars enkla melodier och harmoniska form väl
synas förtjena att räddas undan glömskan. För
det offentliga föredraget synes den oss: imedler-
tid nog lång, helst då Crusells fantasi ej var ali