midform och skimrande i solskenet, som ett läger af
hvita tält. När Napoleon anryckte mot Cadiz;
för att eröfra det, satte dessa kanaler och dam-
mar ett oöfverstigligt hinder för honom, hvarföre:
han, efter en tvåårig. belägring, måste uppgif-
va försöket (åren 1840—4842).. Det berättas,
att han vid ett tillfälle hade försökt att låta
sina trupper vada öfver de oräkneliga saltdam-
marna; men att alla, som deltogo bäri, drunkna-
ne i den lösa gyttjan. — Men vidare i texten.
Diligensen väntar oss. Förspänd med 8 hästar,
ser den ut att kunna rå med- oss, ehuru mycket.
vi hafva belastat oss med trötthet. En spann-
ridare sitter -på främsta hästen till venster, en
kusk på kuskbocken, svängande sin långa piska,
och en dito på vagnstaket, försedd med en hel
hop småsten, med hvilka han stundom kastar
till måls på de främsta hästryggarna, diticke ku-
skens piska räcker. Det. går som stormen går
öfver sjön Vi tillryggalägga en mycket vacker
och väl anlagd väg; den vackraste jag någonsin
färdats, och hvilken väg till en del går fram öf-
ver en så smal landttunga, att denna obetydligt
öfverstiger vägens bredd. Omkring kl. 5 på af-
tonen anlände vi till Cadiz portar, efter att haf-
va gjort en resa, så omvexslande och intressant
som man möjligtvis, på den korta tiden af en.
dag, är i stånd att göra den. Samma afton
gjorde jag och några af officerarne ett besök hos
vår konsul, en mycket gästfri och treflig man,
och åtföljde honom vidare till en engelsk familj,
dit vi voro inviterade. Aftonen fördrefs: mest
med musik och sång. Dottern i huset spelade
väl pianoforte. Vi främlingar återgäldade piano-
spelerskan, efter bästa förmåga, med några fleg-