Hermosa Espandöla, skönhetens syster! Din kropp är af rosor, af etd är din själ. Jag sjunger dn fägring; men icke mig 1 ster Att svärja dig hyllning och blifva din träl O, såg du min hembygds förtjusande lilja! Dess blick är en vårhimmel, molnfri och blå; Så ren som en källas kristall är dess vilja, Dess bjerta af oskuld och frid kännes slå. Åt henne jag endast min hyllning vill bära. Från rosornas glöd på Hesperiens strand Jag längtar tillbaks till de Iiljorna skära, Som blomma så skönt i milt fädernesland. Och ändå måste jag vid många tillfällen blunda, för att ej blifva solblind af denna tjusande fägring, för att icke blifva gjord till proselyt af de svarta trollögonens blixtrande vältalighet, för att icke blifva för evigt fången emellan dessa besynnerliga barricader af fläktande, vinkande solfjedrar och mystiska sidenslöjor, jag försäkrar detär sant. Vi hade så mycket hört talas om allt.detta förut, att Vi hela den första dagen icke vågade titta upp, der vi gingo på gatorna, af farhåga att tappa bort oss; utan vi ideligen blundade. -Deöt lär hafva sett mycket löjligt ut, der vi gingo med tillslutna -ögon och famlade ibland folkskarofna. Men småningom vågade en och annan att öppna ögat och plira litet, man märkte snart att det icke var så farligt — och sista dagarne flögo vi omkring med vidtuppspärrade ögon. Och hvad vi då sågo. vill jag vidare i korthet berätta. Vi besökte några aftnar teatern, der några talpjeser gåfvos och der vi fingo se några nationåldansar, deribland den så allmänt omtyckta Boleron. Att eastagnetterna, dessa oumbärliga följeslagare åt den spanska dansen, icke fattades, faller af sig sjelf,