Hermosa Espandöla, skönhetens syster!
Din kropp är af rosor, af etd är din själ.
Jag sjunger dn fägring; men icke mig 1 ster
Att svärja dig hyllning och blifva din träl
O, såg du min hembygds förtjusande lilja!
Dess blick är en vårhimmel, molnfri och blå;
Så ren som en källas kristall är dess vilja,
Dess bjerta af oskuld och frid kännes slå.
Åt henne jag endast min hyllning vill bära.
Från rosornas glöd på Hesperiens strand
Jag längtar tillbaks till de Iiljorna skära,
- Som blomma så skönt i milt fädernesland.
Och ändå måste jag vid många tillfällen blunda,
för att ej blifva solblind af denna tjusande fäg-
ring, för att icke blifva gjord till proselyt af de
svarta trollögonens blixtrande vältalighet, för att
icke blifva för evigt fången emellan dessa besyn-
nerliga barricader af fläktande, vinkande solfje-
drar och mystiska sidenslöjor, jag försäkrar detär
sant. Vi hade så mycket hört talas om allt.detta
förut, att Vi hela den första dagen icke vågade
titta upp, der vi gingo på gatorna, af farhåga att
tappa bort oss; utan vi ideligen blundade. -Deöt
lär hafva sett mycket löjligt ut, der vi gingo med
tillslutna -ögon och famlade ibland folkskarofna.
Men småningom vågade en och annan att öppna
ögat och plira litet, man märkte snart att det
icke var så farligt — och sista dagarne flögo vi
omkring med vidtuppspärrade ögon. Och hvad
vi då sågo. vill jag vidare i korthet berätta. Vi
besökte några aftnar teatern, der några talpjeser
gåfvos och der vi fingo se några nationåldansar,
deribland den så allmänt omtyckta Boleron. Att
eastagnetterna, dessa oumbärliga följeslagare åt den
spanska dansen, icke fattades, faller af sig sjelf,