som tillägg till 2 g 2 mom. af Kongl. Förordningen;
den 28 Juni 4798, varder stadgadt, som följer: Säl-
jare, som underlåter iakttaga föreskriften i Kongl.
Förordningen den 28 Juni 1798, att, vid försäljning
af varor partivis med tre eller flere månaders betal-
ningsanstånd för köparen, förskaffa sig dennes skul-
debref, vare förlustig den i 9 Kap. 8 Handelsbal-
ken bestämda rättighet till ränta från förfallodagen;
vägrar åter köparen att för sålunda på tid köpta
och af honom emottagna varor utgifva sitt skulde-
bref, anses han hafva frånträdt det hetingade betal-
ningsanståndet, och må säljaren sin fordran hos kö-
Paren genast utsökan,
HM 89, i anlednirg af väckt fråga derom, att
för reverser och invisningar, ställde till viss man
eller ordres, måtte bestämmas enahanda betal-
Ringsansvar ighet, som för vexlar, m. m.
Hr Arnberg hade i en motion föreslagit , alt re-
verser och invisningar till viss man eller ordres måtte
underkastas lika vilkor och behandling samt tiller-
kännds enahanda rättsförmåner i utsökningsväg, som
vexlar, enligt 18335 års Lag för inrikes vexlar; i sam-
manhang hvarmed han hemställt, om icke uttryckli-
gen förklaras borde, att endossement in blanco å
sådana förbindelser medför full solidaritet och an-
svarighet för endossenten, samt att utgifvandet af
reverser och invisningar till innehafvare eller sedel-
hafvare, såsom ej annat än ctt slags bankpapper;
bör för framtiden helt och häl!et förbjudas alla an-
dra, än Statsbanken och enskilde Bankbolag, hvilka
genom lag eiler serskilda oktroyer blifvit bemyndi-
gade att sådana kreditpapper utgifva eller åt sig ut-
ställa låta.
Utskottet, som ej i någon omständighet ansett sig
kunna understödja Hr Arnbergs motion, tillstyrker,
att densamma ej måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranledan.
MH 90, i anledning af väckt motion om för-
månsrätt till betalning i konkurs för fordran,
grundad på vexel, invisning eller skuldebref till
ordres.
Hr Schartau hade i en motion föreslagit: attfor-
dringar enligt vexel, invisning eller revers till or-
dres måtte tillerkännas prioritet näst efter inteck-
ningar, pantförskrifningar och förmyndaremedel; va-
rande detta förslag understödt af Hr Lindström, E.
G., med hemstäkan tillika, om icke fordringar, som
grundas på kontraböcker öfver borgade varor, jem-
väl borde tilläggas förmånsrätt.
Utsk. yttrar sig härom som fi : Då Utskottet,
eter att hafva tagit omförmälda förslag i öfvervä-
vände, nu gär att sitt utlåtande. deröfver afgifva, bör
ej lemnas oanmärkt, att den förmånsrätt Till betal-
ning för vissa fordringar, hyarom nu är fråga, redan
tillförene, enligt Svensk lag, till en hufvudsaklig detj
ägt rum. 47534 års lagstiftare hade nemligen stadgat
i Handelsbalkens 47 Kap, och 14 , att vexlare äg-
de, näst efter inteckningsinnehafvare och den, som
satt i fast pant, rätt hos den, som vexel gifvit, då
vexelbref ej godkändes af honom, som vexein betala
skulle, och. yYexelgifvaren imedlertid af sig kommit,
samt hos vexelbetaleare, om han godkänt, men sedan
ej mäktade inlösa vexein, hvilken företrädesrätt, ge-
nom Kongl. Förordningen den 47 Januari 4746,
jemväl blef tillagd skuldsedlar, utgifne vid köp och
försäljning af rudimaterier och manufakturvaror.
Men för befordran ef rikets handelsrörelse och för
att i möjligaste måtto häfva de svårigheter, hvilka
tryckte den allmänna krediten, förklarade Kongl.
Maj:t, medelst nådig Förordning af den 45 Decem-
ber 1736, det borde berörde förmånsrätt upphöra,
så att ifrågaställde fordringar derefter icke skulle
anses äga bättre rätt, än blotta reverser eller bokskul-
der. Erfarenheten hade nemligen ådagalagt, huru-
som samma förmånsrätt lemnade mindre samvets-
granne gäidenärer ett öppet tillfälle att, utan fara
för upptäckt gynna en och annan borgenär på de
öfriges bekostnad, enär dertill endast behöfdes ut-
händigande af ett fordringsbevis af den beskaffenhet,
som de nu omförmälde. Det var ock klagan öfver
ett sådant allmänt missbruk, vid 1756 års riksdag,
framburen af Borgareståndet, som föranledde för-
månsrättens upphäfvande, och det är faran deraf,
som nu i första rummet hindrar Utskottet att un-
derstödja förevarande förslag. Men härtill kommer,
att antagandet af samma förslag skutle öka antalet
af de så kallade tysta förmånsrätterne; om hvilkas
skadliga inflytelse på allmänna krediten meningarne
synts vara temiigen ense, utan att en sådan åtgärd
kunde rättfärdigas af någon utaf de grunder, som
verkat till införande och bibehållande i lagstiftnin-
gen af nämnde förmånsrätter, emedan grunden för
den föreslagna endast skulle bestå i formen af den
handling, som utgjorde bevis om fordringen, den der
i sjelfva verket ej vore af annan natur, än hvarje
vanlig fordran; men att deri vilja söka orsaken eller
anledningen till en förmånrsrätt, vore på en gång
både godtyckligt och olämpligt. Huruvida denna
företrädesrätt skulle komma att medföra de fördel-
aktiga verkningar, motionären åsyftat , är ej heller
att såsom otvifvelaktigt antaga, då man besinnar, att
alla försök, som på lagstiftningsväg hittills blifvit
gjorda för syftemålets vinnande, snart sagdt varit
fruktlösa; men att olägenheterne af företrädesrätten
blefve öfvervägande, torde deremot kunna slutas, ej
allenast af det ofvan anförda, utan ock deraf, att
samma företrädesrätt, som i Norrigo gällt, likasom i
Danmark, blifvit på förra stätet, vid den allmänna
revision af kreditlagstiftningen. som under 1842 års
Storthing förehades, upphäfd såsom skadlig och sak-
nande all rättsgrund; — och Utskottet, som delar
denna åsigt, är deraf föranlätet till den vördsamma
hemställan, det måtte ifrågavarande förslag lemnas
utan afseende.
M 91, i anledning af väckt motion om för-
månsrält för förskott, lemnadt på varor, som
blifvit till försäljning emottagna.
Hr Lindström, E. G., hade uti ingifvet memorial
yrkat, det måtte penningeförskott;y lemnade för kon-
signerade eller under hand insände varor, tilläggas
Nå rn RR Rn ARR KR PRE VRTRNA horn