som tillägg till 2 g 2 mom. af Kongl. Förordningen; den 28 Juni 4798, varder stadgadt, som följer: Säljare, som underlåter iakttaga föreskriften i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, att, vid försäljning af varor partivis med tre eller flere månaders betalningsanstånd för köparen, förskaffa sig dennes skuldebref, vare förlustig den i 9 Kap. 8 Handelsbalken bestämda rättighet till ränta från förfallodagen; vägrar åter köparen att för sålunda på tid köpta och af honom emottagna varor utgifva sitt skuldebref, anses han hafva frånträdt det hetingade betalningsanståndet, och må säljaren sin fordran hos köParen genast utsökan, HM 89, i anlednirg af väckt fråga derom, att för reverser och invisningar, ställde till viss man eller ordres, måtte bestämmas enahanda betalRingsansvar ighet, som för vexlar, m. m. Hr Arnberg hade i en motion föreslagit , alt reverser och invisningar till viss man eller ordres måtte underkastas lika vilkor och behandling samt tillerkännds enahanda rättsförmåner i utsökningsväg, som vexlar, enligt 18335 års Lag för inrikes vexlar; i sammanhang hvarmed han hemställt, om icke uttryckligen förklaras borde, att endossement in blanco å sådana förbindelser medför full solidaritet och ansvarighet för endossenten, samt att utgifvandet af reverser och invisningar till innehafvare eller sedelhafvare, såsom ej annat än ctt slags bankpapper; bör för framtiden helt och häl!et förbjudas alla andra, än Statsbanken och enskilde Bankbolag, hvilka genom lag eiler serskilda oktroyer blifvit bemyndigade att sådana kreditpapper utgifva eller åt sig utställa låta. Utskottet, som ej i någon omständighet ansett sig kunna understödja Hr Arnbergs motion, tillstyrker, att densamma ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranledan. MH 90, i anledning af väckt motion om förmånsrätt till betalning i konkurs för fordran, grundad på vexel, invisning eller skuldebref till ordres. Hr Schartau hade i en motion föreslagit: attfordringar enligt vexel, invisning eller revers till ordres måtte tillerkännas prioritet näst efter inteckningar, pantförskrifningar och förmyndaremedel; varande detta förslag understödt af Hr Lindström, E. G., med hemstäkan tillika, om icke fordringar, som grundas på kontraböcker öfver borgade varor, jemväl borde tilläggas förmånsrätt. Utsk. yttrar sig härom som fi : Då Utskottet, eter att hafva tagit omförmälda förslag i öfvervävände, nu gär att sitt utlåtande. deröfver afgifva, bör ej lemnas oanmärkt, att den förmånsrätt Till betalning för vissa fordringar, hyarom nu är fråga, redan tillförene, enligt Svensk lag, till en hufvudsaklig detj ägt rum. 47534 års lagstiftare hade nemligen stadgat i Handelsbalkens 47 Kap, och 14 , att vexlare ägde, näst efter inteckningsinnehafvare och den, som satt i fast pant, rätt hos den, som vexel gifvit, då vexelbref ej godkändes af honom, som vexein betala skulle, och. yYexelgifvaren imedlertid af sig kommit, samt hos vexelbetaleare, om han godkänt, men sedan ej mäktade inlösa vexein, hvilken företrädesrätt, genom Kongl. Förordningen den 47 Januari 4746, jemväl blef tillagd skuldsedlar, utgifne vid köp och försäljning af rudimaterier och manufakturvaror. Men för befordran ef rikets handelsrörelse och för att i möjligaste måtto häfva de svårigheter, hvilka tryckte den allmänna krediten, förklarade Kongl. Maj:t, medelst nådig Förordning af den 45 December 1736, det borde berörde förmånsrätt upphöra, så att ifrågaställde fordringar derefter icke skulle anses äga bättre rätt, än blotta reverser eller bokskulder. Erfarenheten hade nemligen ådagalagt, hurusom samma förmånsrätt lemnade mindre samvetsgranne gäidenärer ett öppet tillfälle att, utan fara för upptäckt gynna en och annan borgenär på de öfriges bekostnad, enär dertill endast behöfdes uthändigande af ett fordringsbevis af den beskaffenhet, som de nu omförmälde. Det var ock klagan öfver ett sådant allmänt missbruk, vid 1756 års riksdag, framburen af Borgareståndet, som föranledde förmånsrättens upphäfvande, och det är faran deraf, som nu i första rummet hindrar Utskottet att understödja förevarande förslag. Men härtill kommer, att antagandet af samma förslag skutle öka antalet af de så kallade tysta förmånsrätterne; om hvilkas skadliga inflytelse på allmänna krediten meningarne synts vara temiigen ense, utan att en sådan åtgärd kunde rättfärdigas af någon utaf de grunder, som verkat till införande och bibehållande i lagstiftningen af nämnde förmånsrätter, emedan grunden för den föreslagna endast skulle bestå i formen af den handling, som utgjorde bevis om fordringen, den der i sjelfva verket ej vore af annan natur, än hvarje vanlig fordran; men att deri vilja söka orsaken eller anledningen till en förmånrsrätt, vore på en gång både godtyckligt och olämpligt. Huruvida denna företrädesrätt skulle komma att medföra de fördelaktiga verkningar, motionären åsyftat , är ej heller att såsom otvifvelaktigt antaga, då man besinnar, att alla försök, som på lagstiftningsväg hittills blifvit gjorda för syftemålets vinnande, snart sagdt varit fruktlösa; men att olägenheterne af företrädesrätten blefve öfvervägande, torde deremot kunna slutas, ej allenast af det ofvan anförda, utan ock deraf, att samma företrädesrätt, som i Norrigo gällt, likasom i Danmark, blifvit på förra stätet, vid den allmänna revision af kreditlagstiftningen. som under 1842 års Storthing förehades, upphäfd såsom skadlig och saknande all rättsgrund; — och Utskottet, som delar denna åsigt, är deraf föranlätet till den vördsamma hemställan, det måtte ifrågavarande förslag lemnas utan afseende. M 91, i anledning af väckt motion om förmånsrält för förskott, lemnadt på varor, som blifvit till försäljning emottagna. Hr Lindström, E. G., hade uti ingifvet memorial yrkat, det måtte penningeförskott;y lemnade för konsignerade eller under hand insände varor, tilläggas Nå rn RR Rn ARR KR PRE VRTRNA horn