den. Undanröj, så vidt möjligt, nöden, och brot
tet qvarstår endast undantagsvis. Ty kanske äl
driften till det ondå hos menniskan mycket min
dre, än till och med våra predikanter hafva fö
sed att förespegla. Denna lastens tjusningskraft
som sedoläraren, i moralens ganska oriktigt för
stådda intresse, vanligen målar med så bjerta fär
gor, får, sedan man pröfvat den, en betydligt ble
kare kulör, och sjelfbeherskningen blir någon gån;
1 verkligheten vida lättare, än man, vid blott:
skildringen deraf, kunnat föreställa sig. Det äl
endast de rent djuriska behofven af hunger oci
värme, med ett ord, den verkliga nöden, som oe
motståndligt sätter i rörelse den hos djuret in
stinktartadt nedlagda driften att tillegna sig hvac
det behöfver.
Att döma efter annonserna i Dagbladet, fort
far det att regna maskerader — kanske är dock
snöga, med hänseende till den å dem rådande ytt
re och inre köld, ett lämpligare uttryck. Der-
präst karnavaliseras för närvarande i stad och på
malm, i väderstrecket söder, som väderstrecket
norr — Kungsholmen tyckes vara den enda trakt
af Stockholm, som härutlinnan håller sig obesmit-
tad... Det är imedlertid egendomligt för Svensker
att debattera öfver hvad han ieke under något
vilkor finner antagligt, och roa sig med det han
alls icke finner roligt!
Till Stockholm har, under loppet af veckan,
kommit en ganska intressant landsortsnyhet. Mal-
mö tidning förtäljer med en naivetc, som gör ho-
nom heder, att, som orden lyda: i de bättre
bondgårdarne saknas icke en violoncell; att se
detta instrument skickligt manieradt af en både
af naturen och af en god läromästarinna väl bil-
dad bonddotter, och höra henne ackompagnera
det med en skön, landtlig sång, är hänryckande.,
Vi ha mycket funderat på att af denna vackra
stoff skapa en herdedikt. Den ,välbildade bond-
dottren, som med en skön, landtlig sång ackom-
pagnerar de sträfva stråkdragen af sin violoncell
— ehuru vi annars tro, alt det är vanligen mu-
siken som ackompagnerar sången och ej tvärtom
— referenten af Malmö tidnings landsortsnyheter,
som hänryckt, ser, på allt detta — ehuru vi
annars tro att man, åtminstone för artighetens
skull, brukar höra på musik — se der elt par
afundsvärdt idylliska gestalter, hvilka Voss, om
tillfälle lemnats honom, icke skulle försmått att
skänka ett rum i sin: Louise. ESBJÖRN.