den. Undanröj, så vidt möjligt, nöden, och brot tet qvarstår endast undantagsvis. Ty kanske äl driften till det ondå hos menniskan mycket min dre, än till och med våra predikanter hafva fö sed att förespegla. Denna lastens tjusningskraft som sedoläraren, i moralens ganska oriktigt för stådda intresse, vanligen målar med så bjerta fär gor, får, sedan man pröfvat den, en betydligt ble kare kulör, och sjelfbeherskningen blir någon gån; 1 verkligheten vida lättare, än man, vid blott: skildringen deraf, kunnat föreställa sig. Det äl endast de rent djuriska behofven af hunger oci värme, med ett ord, den verkliga nöden, som oe motståndligt sätter i rörelse den hos djuret in stinktartadt nedlagda driften att tillegna sig hvac det behöfver. Att döma efter annonserna i Dagbladet, fort far det att regna maskerader — kanske är dock snöga, med hänseende till den å dem rådande ytt re och inre köld, ett lämpligare uttryck. Derpräst karnavaliseras för närvarande i stad och på malm, i väderstrecket söder, som väderstrecket norr — Kungsholmen tyckes vara den enda trakt af Stockholm, som härutlinnan håller sig obesmittad... Det är imedlertid egendomligt för Svensker att debattera öfver hvad han ieke under något vilkor finner antagligt, och roa sig med det han alls icke finner roligt! Till Stockholm har, under loppet af veckan, kommit en ganska intressant landsortsnyhet. Malmö tidning förtäljer med en naivetc, som gör honom heder, att, som orden lyda: i de bättre bondgårdarne saknas icke en violoncell; att se detta instrument skickligt manieradt af en både af naturen och af en god läromästarinna väl bildad bonddotter, och höra henne ackompagnera det med en skön, landtlig sång, är hänryckande., Vi ha mycket funderat på att af denna vackra stoff skapa en herdedikt. Den ,välbildade bonddottren, som med en skön, landtlig sång ackompagnerar de sträfva stråkdragen af sin violoncell — ehuru vi annars tro, alt det är vanligen musiken som ackompagnerar sången och ej tvärtom — referenten af Malmö tidnings landsortsnyheter, som hänryckt, ser, på allt detta — ehuru vi annars tro att man, åtminstone för artighetens skull, brukar höra på musik — se der elt par afundsvärdt idylliska gestalter, hvilka Voss, om tillfälle lemnats honom, icke skulle försmått att skänka ett rum i sin: Louise. ESBJÖRN.