E. Förordn. och Förkl. den 49 Augusti 4762, an-! gående testamententen i städerne, samt med ändring af 47 Kap. Arfdabalken och 8 Kap. Jordabalken, berörde två Kapitel må erhålla följande lydelse: ÄRFDABALKEN. 47 Kap. Hvad, och huru mycket, man må i testamente gifva. 1 S. Ingen hafve makt ärfd fastighet å landet eller i staden genom testamente bortgifva, eller annorledes derom förordna, än lag förmår. Ej eller må någon bortgifva från ärfd fastighet den förbätttiog, som derå gjord är. 2 6. Hafver man vid arfskifte tagit lösören för fast ezendom, eller hafver man bortbytt, sält eller sförpantat sin ärfda fastighet, eller är den genom hvarjehanda hans förvållande lagligen kommen i annans hand; då skall efter hans död jemngod förvärfvad fastighet, eller, der ej fast gods finnes; penningar, eller andra lösören sättas i stället; och det behålle ärfd fastighets egenskap i hans hand, som det då ärfver; men sedan gånge de penningar eller lösören i arf, som om lösören sagdt är. 3 6. Gifver någon bort sin bördköpta fastighet genom testamente; hafve barn, eller andra inländska arfvingar, makt att lösa den åter, i staden inom natt och är, och å landet innan laga stånd äkommer, efter det värde, som den är köpt för; gälden ock åter all derå gjord nödig förbättring. Samma rätt äga utländska arfvingar, om de i landet inflytta, och der bygga och bo. -4 8. All förvärfd fastighet, och ärfda eller förvärfda lösören, må man bortgifva eller testamentera till hvem man vill, skyld eller oskyld, barn eller andra arfvingar. Dock der omyndiga barn äro, som icke äga något till föda och uppfostran; då skall dem först, efter stånd och värde, så mycket lemnas, som Domaren skäligt pröfvar, till dess de sjeifve sig nära kunna. 3 . (Lika med nuvarande 6 .) Testamente mi ej tagas af bo oskifto, utan af dens del, som gifvit hafver, e 6 . (Lika med nuvarande 7 8.) -Gifver någon mer, än lag säger; varde då testamentet rättadt efter lagen, och gälle i allt öfrigt. Ej må ock någon föra i testamente in,-att hvar, som det klandrar, skall vid dess arfsrätt skild vara. JORDABALKEN. 8 Kap. Huru man må lagligen bortgifva fast egendom. 4 S. Ingen må ärfd fastighet bortgifva.Sker det, hafve arfvinge makt det att återkalla, då han död är, som det gaf: vare dock ej förment, att af ärfd fastighet på lifstid förläna något hemman, eller någon mindre del, åt den, som trogen tjenst gjort hafver, der ingen förvärfd fastighet är. Förvärfd fastighet må man gifva hvem man vill. Ar fastighet bördköpt; då kan dess värd bortgifvas. ; 26. Nu finnes, att man hafver gjort gifvaren, hans barn, eller första arftagaren, märkelig orätt, otjenst och skada; stånde dem då fritt gåfvan att återkalla, om han, som gåfvan fått, den i handom hafver, och, Rätten pröfvar henne rätteligen förverkad vara. År gåfvan för möda och arbete, eller gjord tjenst, gifven; gänge då ej åter. Om medgift, morgongåfva och testamente skils i Giftermålsoch Arfdabalkarne.n Mot detta betänkände har herr Thorn reserycrat sig och utvecklat huru det är alldeles olämpligt att, för beredande af en förment öfverensstämmelse emellan arfsoch testamentslagarne, såsom nya begrepp införa arfyejord). och bördköpt jord i stad jemte föreskrift om vederlag för ärfd stadsfastighet. Doktor Säve samt herr Billström hafva instämt i herr Thorns reservation, likaså herr Eklund och till en de! herr Lagergren, hvarjemte herr friherre Stjernstedt anmält, att han ej eller öfvervarit frågans afgörande i Utskottet, och herr prosten Odelberg jemväl emot detta betänkande sig reserverat. HM 83, i anledning af väckta motioner om förändring af Lagens stadgande i 6 8 9 Kap. Handelsbalken, angående ränta af försträckta penningar eller varor. e Hr Hjerta, Lars, samt herr Roos af Hjelmsäter, Nicolaus Torsten, hade föreslagit, den förre, att räntan mätte frigifvas, utom för fordringar, derför inteckningssäkerhet i fast egendom är beviljad, eller som äro ställde på ett års förfallotid, eller på mera än en månads uppsägning, i hvilka fall det i 9 Kap. 6 Handelsbalken innefattade förbud emot högre räntas tagande, än sex för hundrade, fortfarande borde gälla, och den sednare, att berörde förbud, utan inskränkning, mätte upphäfvas; så att det må stå långifvande och lånsökande fritt att öfverenskomma om räntans belopp. I motsatts till hvad sålunda blifvit föresaget, hade riksdagsfullmäktige Nils Petter Pettersson från Calmar län och Ola Svensson från Malmöhus län yrkat, att, med ändring af nu ifrågaställda lagrum, stadgas måtte, det högre ränta än fem för hundrade ej tagas får, enär jordens afkastning borde utgöra grunden för räntebestämningen och erfarenheten skall visat, att denna afkastning sällan uppgår till öfver tre procent af jordens värde. U. har tagit dessa motioner, tillika med de ytt-fanden, hvartill herr Hjertas framställning hos Ridd. och Adeln föranledt, i öfvervägande; och ehuru till stöd för räntans frigifvande kan anföras, att enär ränta i sjelfva verket ej är annat, än ersättning för begagnandet af försträckta medel, skäl icke saknas för den åsigt, att det i förevarande fall, likasom i andra kontrakter, bör vara öfverlåtet åt de kontraherande att om villkoren sig emellan öfverenskomma; likväl och som det är högst tvifvelaktigt, att omförmälda frigifvande skulle leda till sänkning af den allmänna räntefoten eller medföra. de fördelar, som med framställningen i denna del åsyftas, hvaremot med visshet synes kunna antagas, att dylik sänkning ej kan inträffa i annan händelse, än att tillgånger sg AR RSA TR tt Ott MmMatsatt förhål