E. Förordn. och Förkl. den 49 Augusti 4762, an-!
gående testamententen i städerne, samt med ändring
af 47 Kap. Arfdabalken och 8 Kap. Jordabalken,
berörde två Kapitel må erhålla följande lydelse:
ÄRFDABALKEN.
47 Kap. Hvad, och huru mycket, man må i testa-
mente gifva.
1 S. Ingen hafve makt ärfd fastighet å landet
eller i staden genom testamente bortgifva, eller an-
norledes derom förordna, än lag förmår. Ej eller
må någon bortgifva från ärfd fastighet den förbätt-
tiog, som derå gjord är.
2 6. Hafver man vid arfskifte tagit lösören för
fast ezendom, eller hafver man bortbytt, sält eller
sförpantat sin ärfda fastighet, eller är den genom
hvarjehanda hans förvållande lagligen kommen i an-
nans hand; då skall efter hans död jemngod förvärfvad
fastighet, eller, der ej fast gods finnes; penningar,
eller andra lösören sättas i stället; och det behålle
ärfd fastighets egenskap i hans hand, som det då
ärfver; men sedan gånge de penningar eller lösören
i arf, som om lösören sagdt är.
3 6. Gifver någon bort sin bördköpta fastighet
genom testamente; hafve barn, eller andra inländska
arfvingar, makt att lösa den åter, i staden inom
natt och är, och å landet innan laga stånd äkom-
mer, efter det värde, som den är köpt för; gälden
ock åter all derå gjord nödig förbättring. Samma
rätt äga utländska arfvingar, om de i landet inflytta,
och der bygga och bo.
-4 8. All förvärfd fastighet, och ärfda eller för-
värfda lösören, må man bortgifva eller testamentera
till hvem man vill, skyld eller oskyld, barn eller an-
dra arfvingar. Dock der omyndiga barn äro, som
icke äga något till föda och uppfostran; då skall
dem först, efter stånd och värde, så mycket lemnas,
som Domaren skäligt pröfvar, till dess de sjeifve sig
nära kunna.
3 . (Lika med nuvarande 6 .) Testamente mi
ej tagas af bo oskifto, utan af dens del, som gifvit
hafver, e
6 . (Lika med nuvarande 7 8.) -Gifver någon
mer, än lag säger; varde då testamentet rättadt ef-
ter lagen, och gälle i allt öfrigt. Ej må ock någon
föra i testamente in,-att hvar, som det klandrar,
skall vid dess arfsrätt skild vara.
JORDABALKEN.
8 Kap. Huru man må lagligen bortgifva fast
egendom.
4 S. Ingen må ärfd fastighet bortgifva.- Sker det,
hafve arfvinge makt det att återkalla, då han död är,
som det gaf: vare dock ej förment, att af ärfd fastighet
på lifstid förläna något hemman, eller någon mindre
del, åt den, som trogen tjenst gjort hafver, der in-
gen förvärfd fastighet är. Förvärfd fastighet må
man gifva hvem man vill. Ar fastighet bördköpt;
då kan dess värd bortgifvas. ;
26. Nu finnes, att man hafver gjort gifvaren,
hans barn, eller första arftagaren, märkelig orätt,
otjenst och skada; stånde dem då fritt gåfvan att
återkalla, om han, som gåfvan fått, den i handom
hafver, och, Rätten pröfvar henne rätteligen förver-
kad vara. År gåfvan för möda och arbete, eller
gjord tjenst, gifven; gänge då ej åter. Om med-
gift, morgongåfva och testamente skils i Giftermåls-
och Arfdabalkarne.n
Mot detta betänkände har herr Thorn reserycrat
sig och utvecklat huru det är alldeles olämpligt att,
för beredande af en förment öfverensstämmelse emel-
lan arfs- och testamentslagarne, såsom nya begrepp
införa arfyejord). och bördköpt jord i stad jemte
föreskrift om vederlag för ärfd stadsfastighet.
Doktor Säve samt herr Billström hafva instämt i
herr Thorns reservation, likaså herr Eklund och till
en de! herr Lagergren, hvarjemte herr friherre Stjern-
stedt anmält, att han ej eller öfvervarit frågans af-
görande i Utskottet, och herr prosten Odelberg jem-
väl emot detta betänkande sig reserverat.
HM 83, i anledning af väckta motioner om för-
ändring af Lagens stadgande i 6 8 9 Kap. Han-
delsbalken, angående ränta af försträckta pen-
ningar eller varor. e
Hr Hjerta, Lars, samt herr Roos af Hjelmsäter,
Nicolaus Torsten, hade föreslagit, den förre, att rän-
tan mätte frigifvas, utom för fordringar, derför in-
teckningssäkerhet i fast egendom är beviljad, eller
som äro ställde på ett års förfallotid, eller på mera
än en månads uppsägning, i hvilka fall det i 9 Kap.
6 Handelsbalken innefattade förbud emot högre
räntas tagande, än sex för hundrade, fortfarande bor-
de gälla, och den sednare, att berörde förbud, utan
inskränkning, mätte upphäfvas; så att det må stå
långifvande och lånsökande fritt att öfverenskomma
om räntans belopp.
I motsatts till hvad sålunda blifvit föresaget, hade
riksdagsfullmäktige Nils Petter Pettersson från Cal-
mar län och Ola Svensson från Malmöhus län yrkat,
att, med ändring af nu ifrågaställda lagrum, stad-
gas måtte, det högre ränta än fem för hundrade ej
tagas får, enär jordens afkastning borde utgöra grun-
den för räntebestämningen och erfarenheten skall
visat, att denna afkastning sällan uppgår till öfver
tre procent af jordens värde.
U. har tagit dessa motioner, tillika med de ytt-
-fanden, hvartill herr Hjertas framställning hos Ridd.
och Adeln föranledt, i öfvervägande; och ehuru till
stöd för räntans frigifvande kan anföras, att enär
ränta i sjelfva verket ej är annat, än ersättning för
begagnandet af försträckta medel, skäl icke saknas
för den åsigt, att det i förevarande fall, likasom i
andra kontrakter, bör vara öfverlåtet åt de kontra-
herande att om villkoren sig emellan öfverenskomma;
likväl och som det är högst tvifvelaktigt, att omför-
mälda frigifvande skulle leda till sänkning af den
allmänna räntefoten eller medföra. de fördelar, som
med framställningen i denna del åsyftas, hvaremot
med visshet synes kunna antagas, att dylik sänkning
ej kan inträffa i annan händelse, än att tillgånger
sg AR RSA TR tt Ott MmMatsatt förhål