hållandet:
Man läser och studerar,
På baler figurerar,
Bland bröder pokulerar,
Och pengar vigilerar.
Om morgon hos professorn kurar man.
Om qvälin man gör sin kur för döttrarne, min sann.
Måhända är detta studentens tidiga figurerande
på baler, denna mani att, ännu pojke, göra sin
kur för professorsdöttrarne, en af orsakerna hvar-
före så många ynglingar, i stället för att bli män,
endast blifvit kavaljerer, och skilnaden är antag-
ligen större, än man föreställer sig.
I andra akten förekomma redan herrar Hill-
man och Lovander som praktiserande läkare i
Stockholm. En hvar af dem anträder på slaget
nio sin sjukbesöksresa kring Stockholms gator,
från hus till hus, från port till port. Hr Lovan-
der tillåter sig kanske till och med samma krigs-
list, som en af hans samtidige fakultetsbröder, då
han först började samla sin klientel. Han lät
nemligen sin gigg stanna öfverallt, der någon no-
tabilitet fästat sin bostad; han hoppade ur, gick
in i huset och frågade, på norr, efter någon per-
son, som bodde på söder, och på söder efter nå
gon som bodde på norr; underrättad om sitt miss-
tag, steg han åter i giggen och fortsatte rastlöst
samma i längden tröttsamma manöver. Alla de
fruntimmer, som tillbringa sina förmiddagar i fön-
stren, kunde icke annat än bli uppmärksamma på
detta fenomen. )Han måtte ha en utomordent-
ligt stor praktik, blef den naturliga anmärknin-
gen; och slutsatsen blef, att man skyndade än vi-
dare föröka den.
Hillman, hvilken, så vidt vi kunnat finna, i
Upsala hyst något intresse för en viss Maria Gran-
din, dotter till en städerska derstädes, har i Stock-
holm alldeles praktiserat bort detta tycke, och
med det sunda, beräknande förstånd, som utmär-
ker vår tids unga läkare, attacherat sig som fäst-
man vid en Skeppsbrofamilj. Men rika arftager-
skor är det alltid kinkigt nog att i längden få
behålla, i synnerhet om dessa arftagerskor hafva
en afgjord lust att kokettera med unga löjtnan-
ter. På grund höraf spinnas en mängd intriger
mot -förlofningen, hvilka slutligen hafva till följd,
att doktor Hillman en vacker afton står utan
fästmö.
Imedlertid tyckes det hafva varit skrifvet i ö-
dets bok, alt Hillman skulle få revanche för sin
förlust. Under en företagen utländsk resa erbål-
ler han ett bref från en baron Dagerfält, hvari
denne upplyser honom, att Maria Grandin vore
ingen mera eller mindre, än baron Dagerfälts
egen dotter, hvars hand baronen nu, med den
mest öppna frimodighet, erbjuder sin vän dok-
torn. På beqvämare sätt kan man svårligen få
en hustru — man inbespar alla ett frieries små
obehag, hostningar, bryderier och öfverläsningar,
och i öfrigt — aldrig är någon mera hågad att
gifta sig, än den, hvilken nyss förut figurerat
som hufvudperson i en uppslagen förlofning.
Han har en fläck att aftvå på sitt rykte som
pepouseur,. Hillman återvänder således till fä-
derneslandet, inträffar i kronslup på baronens
gods i Blekinge, återser sin Maria, och blir, efter
alla anledningar, den lyckligaste bland män.
Som läsaren torde finna, är denna stoff ganska
enkel, och intrigen icke under något enda mo-
ment af skådespelet djupare insnodd, än att hop-
pet om dess lyckliga lösning städse bör qvarlef-
va hos åskådaren. Men pjesens. hufvudsakliga
förtjenster ligga ej heller i dess plan-anläggning,
i sjelfva händelsens harmoniska och väl beräkna-
de utveckling — redan de åtta tablåerna gifva
mera tillkänna en series af dramatiska skildringar,
än ett genomfördt och sjelfständigt konstverk. —
Mängden af dessa tablåer — ej sällan fristående
episoder, temligen oberoende af det hela — ut-
märka sig genom sällspordt dramatiskt lif, och
förråda oftast en skarp, träffande uppfattnings-
förmåga af societelslifvets srmåförhållanden. En
del accessoirer äro fyndigt och roligt valda —
dertill -räkna vi studenten Strandbergs sång på
student-gillet, mamsell Fundins och herr Gäön-
thers på suptn hos kommersrådinnan. . Samtliga
herr Lovanders patienter — om äfven till ideen
litet gengångare från Charlatanerne, — äro teck-
nade med den träffande, burleska komik, hvaraf
förf., då han vill, i så rik mån är mäktig. Och
fastän mängden af personager, som trängas i
stycket, måhända gjort det för förf. mindre lätt
att skarpt och i bestämda konturer framhålla
någon serskild -karakter, är dock ostridigt den
falske vännen Rudorfs icke utan lifligare intresse
och tecknar sig sjelfständigt mot den brokiga
grunden . af det trettiotal af öfriga roler, som
pjesen tar i anspråk.
Med allt loford och såsom episoder, de der
skulle kunna försvara sin plats på hvilken tilja
som helst, anse vi oss böra fästa uppmärksamhe-
ten på-student-gillet i första akten, supån i den
tredje och folkfesten i den fjerde. Här har för-
fattaren tecknat con amore och på ett sätt, för
hvilket hans publik bör vara tacksam. Hvar
och en af dessa taflor är en liten genre-målning
al god effekt, arbetad i ett djerft, kraftfullt och
träffande maner.
Herr Blanche har med Läkareny till sina re-
dan vunna ostridiga förtjenster om svenska dra-
matiken lagt en ytterligare. Men månne icke
just den utomordentliga produktivitet, herr Blanche
i detta sitt fack utvecklat, i någon mån lagt hin-
der för den strängare sjelfpröfning, utan hvilken
äfven den rikast begåfvade natur icke når full-
komligheten? Vi framställa det ej som ett klan-
der; endast som ett par ord att bebjertas af en
talang, sådan som herr Blanches, hos hvilken
mad. da obbmargda hmgångarna - cevancka annnane