gick nu till honom, der han stod lutad mot ett
fönster, och lade, inställsamt; sin mjuka, runda
arm kring. hans skuldra.
o— Sade icke caro pappa nyss att han aldrig
kunde bli förargad? frågade hon, skälmaktigt.
Ingen menniska på jorden skulle kunna fira den
triumfen att hafva bringat pappas lynne ur dess
vanliga jemnvigt, och nu vill ban dock åt der
stackars obetydliga Laura förunna denna seger
som hon alldeles icke är mån om. Nej, pappa
förarga sig icke, jag ber. Skulle något ondt kom-
ma i fråga, så skall jag framträda och säga, att
min är hela skulden; ja — vid Gud! det skal
jag — vore det ock inför sjelfva konungen, hvil-
ken ju af alla skildras såsom ett mönster af krist-
lig barmhertighet. Och .... pappa lNllal ...
öppet måste jag bekänna, att en af hufvudorsa
kerna till mitt deltagande för den olycklige främ
lingen var just du sjelf .... ty den sköne ung
mannen har en förvånande likhet med dig, oc!
den känsla, som bos mig talade till hans fördel
blir mig just nu klar, då jag ser på dig. Del
som i sitt anlete bär ett enda, äfven det ringa
ste drag af min störste välgörare, den hade jag
väl icke kunnat utkas!a, blödande och döende
såsom den kalle: Pietro rådde mig att göra. - -
Den smickrade herr von Reek vände, med en
vänlig min, sitt hufvud och mottog den sköna
flickans kyssar, hvilka bos honom tycktes väcka
helt andra känslor än en fosterdotters smeknin-
gar vanligen pläga och. böra göra. Han slutade
upp med att brumma, och hans lugna, jemna
Tynne återvände snart. Dock rådslog han med
de sina om hvad som var att göra, och utfäste,
såsom ett vilkor för sin förlåtelse, det största