gick nu till honom, der han stod lutad mot ett fönster, och lade, inställsamt; sin mjuka, runda arm kring. hans skuldra. o— Sade icke caro pappa nyss att han aldrig kunde bli förargad? frågade hon, skälmaktigt. Ingen menniska på jorden skulle kunna fira den triumfen att hafva bringat pappas lynne ur dess vanliga jemnvigt, och nu vill ban dock åt der stackars obetydliga Laura förunna denna seger som hon alldeles icke är mån om. Nej, pappa förarga sig icke, jag ber. Skulle något ondt komma i fråga, så skall jag framträda och säga, att min är hela skulden; ja — vid Gud! det skal jag — vore det ock inför sjelfva konungen, hvilken ju af alla skildras såsom ett mönster af kristlig barmhertighet. Och .... pappa lNllal ... öppet måste jag bekänna, att en af hufvudorsa kerna till mitt deltagande för den olycklige främ lingen var just du sjelf .... ty den sköne ung mannen har en förvånande likhet med dig, oc! den känsla, som bos mig talade till hans fördel blir mig just nu klar, då jag ser på dig. Del som i sitt anlete bär ett enda, äfven det ringa ste drag af min störste välgörare, den hade jag väl icke kunnat utkas!a, blödande och döende såsom den kalle: Pietro rådde mig att göra. Den smickrade herr von Reek vände, med en vänlig min, sitt hufvud och mottog den sköna flickans kyssar, hvilka bos honom tycktes väcka helt andra känslor än en fosterdotters smekningar vanligen pläga och. böra göra. Han slutade upp med att brumma, och hans lugna, jemna Tynne återvände snart. Dock rådslog han med de sina om hvad som var att göra, och utfäste, såsom ett vilkor för sin förlåtelse, det största