loch i afseende på hans spel återstår visserliger
ännu mycket för honom att vinna i takt och fi
ness. — Hr Fr. Kinmanson gaf Gaveston med energ
och säkerhet, både hvad spel och sång beträffar
serdeles utvecklade han dessa egenskaper i auk-
tions-scenen, hvars effekt så mycket beror på ut:
förandet af nämnde parti, och hans ganska lyc
kade måskering gaf illusionen en ytterligare för-
höjning. — Fru Bock (Margaretha) förtjenar all
beröm, och äfvenså Hr Pfeiffer (Dickson), blot!
han vile bringa något mera harmoni i de stun-
dom nog fantastiska figurerna, som han beskrifver
med sina armar och ben.
Näst före pHvita frun gafs ett litet dramatiskt
intermezzo, ett pas de deux i dialog-form, be-
nämdt Komn, af Elsbolz, utfördt af Hr Dahlqvisi
och Mille Högqvist. Benämningen lofvar föga
och håller ock sitt löfte: en teater-direktör liter
höra sig med de öfliga klagovisorna öfver kon-
stens förfall och öfver de förargelser han dagli-
gen röner af klena debutanter. Den nya debu-
tanten, hvars anmälan injagar honom en ytterli-
gare förskräckelse, har således ej kunnat välja ett
mindre lämpligt ögonblick för sitt anbud; också
besluter han i förväg att göra processen kort, i hän-
delse hon ej fullkomligen niotsvarar de strängaste
konstfordringar. Hon skall neml. uttala ordet komy
i flera olikartade situationer, och måste således do-
kumentera sin förmåga i den heroiska, sentimentala,
patetiska, burleska, jollrande genren, med återgif-
vandet af alla dertill hörande karakteristiska nyan-
ser. Den stränge konstdomaren finner snart, till sin
glädje, att hans fruktan varit ogrundad: med hvarje
nytt moment stiger hans förtjusning, hans entu-
siastiska beröm, som en gång till och med antar
formen af en kyss, den han anser sig befogad
att applicera på de vältaliga läpparne. Konst-
närinnans harm häröfver lugnar han med den
högtidliga försäkran, att han uti henne endast sett
sitt ideal, och redan skrider han till engagemen-
tets uppgörande, då hon förklarar sig alldeles
icke vara hugad att ingå något sådant. Man
kunde nemligen sluta af några ord, dem hon vid
sitt inträd2 yttrat å part, att d2 båda kontra-
henterna cj äro alldels främmande för hvaran-
dra, och nu befinnes det, att hon är en gammal
inklination till vår direktör, den han under ti-
dernes lopp råkat glömma — en artistisk distrak-
tion, som hon cfter många böner dock förlåter.
Den lycklige älskaren är nu i sjunde himlen och
konstnärens ,idval blir fru direktörska — så framt
inga nya distraktioner mellankomma. — Utom-
den i programmet utlofvade examen får man så-
ledes ock en roman, ehuru i minsta möjliga form;
det hela är visserligen en obetydlighet, men cj
illa uppfunnen, och ger en skicklig skådespel:r-
ska tillfälle att utveckla sin talang från flera si-
dor, om ock blott i miniatyr.
Direktören har i allo approberat skådespeler-
skans sätt alt lösa de knutar han förelagt henne;
dock kunna vi, med hans tillåtelse, ej så obetin-
gadt dela hans åsigt derom. Det fanns, om man
så vill, visserligen natur uti mille Högqvists spel
i denna sen; men ej denna friska, vederqvie-
kande natur, hvars fria, sjelfständiga anda väcker
deltagande äfven i sina sjelfsvåldiga uppenbarel-
ser; icke heller funno vi de symmetriska pro-
portionerna, den harmoniska samklangen hos den
senom idealiseringen förädlade naturen — det
var denna fadda societetsnatur, som framkallats
senom salongernas drifhusvärma och hvilken, om
den än måste tålas i det sociala lifvet, dock bil-
igt borde nekas insteg på konstens område. Uti
le flesta momenterna i m:ll Högqvists spel fänno
vi denna falska riktning; dock hade vi knappast
anmärkt den, då pjesen är af så föga vigt, om
2) hennes spel äfven vid åtskilliga andra tillfällen
röjde en viss böjelse för detta koketterande ma-
ner, som bildar en obehaglig kontrast med hen-
nes eljest så vackra prestationer, och hvilket hon
så Mycket mera bör aflägga, som det står att be-
ara, det yngre skådespelerskor skola följa det ef-
terdöme, som gilves dem af en så aktad och er-
känd talang.
Herr Dahlqvist skulle, såsom teaterdirektör,
yckats bättre, om han lemnat kothurnen hemma
Ienna afton, och i stället försett sig med mera
mångfald i sin nyansering. Roll.n erfordrar dess-
itom en lätthet i spelet, den hr Dahlqvist i all-
mänhet ej eger, och som denna gång ej ersättes
senom det pathos han från början till slut inlade
silt föredrag. —U—
vevan