KUNGLIGA TRATERN. HERR FR. EINMÅNSONS RECETT. Hr Kinmanson ådagslade denna afton ej alle nast sin, under en så lång följd af år, allmän värderade soliditet, såsom skådespelare och sån gare, utan ock sin esprit darrangement, såson recettagare. Hans program erbjöd nemligen dra matiska arbeten, såväl från sångsom talscenen och dessutom äfven ett par honsertnummer, hvilk: föregingo de förstnämnde sakerna. Representa tionen börjades med Cherubinis vackra ouverty1 till Lodoiska: en opera, hvars innehållsrika oc! äkta dramatiska musik väl synes förtjena en plat: äfven på vår opera-repertoir. — Efter ouvertyren följde den bekanta tenor-arion med obligat violin ur Ryno, af Brendler. Det betydliga konst värdet i denna komposition lärer man först genom Hr Gänthers sköna och uttrycksfulla sång alt rätt uppskatta, helst då det svåra violmpartet utföres så i alla afseenden artistiskt, som nu skedde genom Hr Randel. Orkestern deremo! ackompagnerade något ovårdsamt och utöfvade en alltför olämplig despoti mot solisterna. Boieldieus opera, Hvita frun, innehåller, jemte åtskilliga intetsägande partier, äfven mycket intressant, och flera nummer äro verkligen förträffligt tänkte och utförde. I sistnämnde afseende bör man isynnerhet nämna terzetten i andra akten och auktions-scenen, som bildar finalet till samma akt: den förra för dess klassiska hållning, den sednare för dess dramatiska lif och väl individual:serade karakterer. Äfven Margarethas cavatina är en synnerligen lyckad komposition. — Man kan i allmänhet endast loforda det sätt, hvarpå operan gafs: M:lle Fundin (Anna) ga! ånyo ganska tillfredsställande prof såväl på den förädling hennes styl fortfar alt vinna, som på sitt ökade välde öfver organet. Serskildt bör ock anmärkas, alt hon numera nästan fullkomligt lyckats befria sig från sin fordna vana alt intonera för högt — ett bestyr, som M:lle Ström tyckes hafva åtagit sig. M:lle Ström har en god scenisk hållning, och hennes spel, som Jenny, var rätt älskvärdt; att hennes röst, synnerligast i mellanregistret, märkligen förlorat sig, är en sak, som hon ej förmår afbjelpa, äfvensom det lätt låter förklara sg, att hon ej mera eger behörigt välde öfver organet, hvad den säkra intonationen vidkommer; men detta sistnämnde förhållande: har dock sin gräns, hvilken vid detta tillfälle syntes oss betydligen öfverskriden. — Hr Strandberg (George) gaf sitt parti med lif och karakter, och visade samma egenskaper älven i sitt :spel;:här och der 1 ensemblerna skulle imedlertid ett något sorgfälligare memorerande ej hafva skadat