KUNGLIGA TRATERN.
HERR FR. EINMÅNSONS RECETT.
Hr Kinmanson ådagslade denna afton ej alle
nast sin, under en så lång följd af år, allmän
värderade soliditet, såsom skådespelare och sån
gare, utan ock sin esprit darrangement, såson
recettagare. Hans program erbjöd nemligen dra
matiska arbeten, såväl från sång- som talscenen
och dessutom äfven ett par honsertnummer, hvilk:
föregingo de förstnämnde sakerna. Representa
tionen börjades med Cherubinis vackra ouverty1
till Lodoiska: en opera, hvars innehållsrika oc!
äkta dramatiska musik väl synes förtjena en plat:
äfven på vår opera-repertoir. — Efter ouverty-
ren följde den bekanta tenor-arion med obligat
violin ur Ryno, af Brendler. Det betydliga konst
värdet i denna komposition lärer man först ge-
nom Hr Gänthers sköna och uttrycksfulla sång
alt rätt uppskatta, helst då det svåra violmpar-
tet utföres så i alla afseenden artistiskt, som nu
skedde genom Hr Randel. - Orkestern deremo!
ackompagnerade något ovårdsamt och utöfvade
en alltför olämplig despoti mot solisterna.
Boieldieus opera, Hvita frun, innehåller, jemte
åtskilliga intetsägande partier, äfven mycket in-
tressant, och flera nummer äro verkligen för-
träffligt tänkte och utförde. I sistnämnde afse-
ende bör man isynnerhet nämna terzetten i an-
dra akten och auktions-scenen, som bildar fina-
let till samma akt: den förra för dess klassiska
hållning, den sednare för dess dramatiska lif och
väl individual:serade karakterer. Äfven Margare-
thas cavatina är en synnerligen lyckad komposi-
tion. — Man kan i allmänhet endast loforda det
sätt, hvarpå operan gafs: M:lle Fundin (Anna) ga!
ånyo ganska tillfredsställande prof såväl på den
förädling hennes styl fortfar alt vinna, som på sitt
ökade välde öfver organet. Serskildt bör ock an-
märkas, alt hon numera nästan fullkomligt lyc-
kats befria sig från sin fordna vana alt intonera
för högt — ett bestyr, som M:lle Ström tyckes
hafva åtagit sig. M:lle Ström har en god scenisk
hållning, och hennes spel, som Jenny, var rätt
älskvärdt; att hennes röst, synnerligast i mellan-
registret, märkligen förlorat sig, är en sak, som
hon ej förmår afbjelpa, äfvensom det lätt låter
förklara sg, att hon ej mera eger behörigt välde
öfver organet, hvad den säkra intonationen vid-
kommer; men detta sistnämnde förhållande: har
dock sin gräns, hvilken vid detta tillfälle syntes
oss betydligen öfverskriden. — Hr Strandberg
(George) gaf sitt parti med lif och karakter, och
visade samma egenskaper älven i sitt :spel;:här
och der 1 ensemblerna skulle imedlertid ett nå-
got sorgfälligare memorerande ej hafva skadat