Friherre HAMILTON, HUGO: Sedan jag tog mig friheten att begära ordet har diskussionen fortgått länge, och i de flesta punkter, hvarom jag ämnade yttra mig, har jag blifvit förekommen. Jag får derföre i största korthet förena mig med herrar Nordenankar och Gripenstedt i alla de satser, som af dem här blifvit uttalade. Privatbankernas största förtjerst, som äfven enhälligt af deras motståndare erkännes, nemligen den att de varit väl förvaltade, i thy fall att de kunnat uthärda en lång och svår kris och derunder fullgjort alla sina förbindelser, den förtjensten med ett ord att de gått klokt och varsamt tillväga, tror jag just hvilar derpå, att de haft ett eget mynt att förvalta, att de måst tillse att bankokassan alltid varit tillräcklig i förhållande till den ute!öpande sedelstocken. Den omtanka, som denna förvaltning fordrat, har åter i landsorterna spridt en ganska nyttig kommunalanda och häg att deltaga i skötseln af allmänna ärender, hvilken haft sina ganska goda följder. Jagtror derföre att det icke vore väl hetänkt, om det icke af den yttersta nödvändighet är påkalladt, att borttaga just den mäktigaste driffjedern för åstadkommande af en god skötsel af dessa inrättningar. För min del kan jag icke heller anse det inkast, som man i allmänhet gjort emot deras egna sedlar, vara af den kraft och verkan, att det ovilkorligen påkallar deras borttagande. Det är endast en sträng kontroll som är nödvändig. Här har blifvit anmärkt att sedlarne icke mottagas öfverallt, men: då privatbankerna i de flesta stora städer och i synnerhet i Stockholm hafva vexlingskontor, så är derigenom denna olägenhet afhjelpt. Hvad särskildt kronouppbörden heträffar,så emottagas privatbankernas sedlar numera i uppbörden, på det sätt att bankerna invexla dem hos uppbördsmannen eller i ränteriet. En värd talare har här mera vidlyftigt utbredt sig öfver grunden till det missnöje som egt rum emot privatbankerna, och sagt att detta icke härledde sig af någon dålig missundsamhet, utan af en billig missundsamhet, som stödde sig derpå, att icke flera ledamöter fått inkomma i privatbankerna. Jag tager mig friheten återkalla i denne talares minne, att när privatbankerna först inrättades, bestämdes deras teckningsbelopp till ett visst maximum. Det var ganska svårt att få hela detta maximum tecknadt, derföre att kapitalisterna, som förut varit vana att hafva förlagsrörelsen isina händer, motsatte sig dessa inrättningar på allt sätt. Det var derföre svårt att få några stora kapitalister att gå ini dessa inrättningar, utan de bildades mest af jordegare med ganska små teckningsbelopp. Men då, allt eftersom föreningarnes kredit tilltog, det usatta maximibeloppet småningom blef fulltecknadt, så kunde ju icke flera komma in. Detta är ieke privatbankernas fel, utan ett fel i den princip, som velat bestämma detta maximum. Den värde talaren har sagt, att detta max:mum vore för stort; hade det varit mindre, så hade ändå flera blifvit uteslutne. Man klagade vidare öfver att de på förhand afdraga räntan på sina lån och dermed öka delegarnes alltför stora vinst. Äfven uti svaret härpå, hafva flera ledamöter redan förekommit mig: hvar och cn som utlånar emot 5 proc. kan lagligen afdraga räntan förut. Jag erkänner för öfrigt att denna vinst är stor, beräknad efter det insatta kapitalet, men delegarne hafva äfven måst lemna, såsom säkerhetshandlingar, erkändt goda papper, som dragits från deras öfriga rörelse, och således torde det icke vara alldeles obilligt, att vinsten beräknas på hela det tecknade kepitalet, hvarigenom densansma i högst få fall har öfverstigit 5 procent. Det beklagades äfven af samme talare, att dessa inrättningar utpuffades, när de först uppkommo. Afven jag beklagar högeligen, att den ädla puffningskonsten har fått så stort insteg i vårt land, och tror att om den icke blifvit använd vid privatbankernas stiftande, så hade man måhända icke af felslagna förhoppningar om ett eldorado nu blifvit föranlåten att lika oskäligt klaga öfver sin bedragna väntan. Rätta ofsaken till det missnöje, som i vissa landsorter rådet emot privatbankerna, ligger, såsom jag tror, i det gamla svenska ordspråket, som säger, att man lånar sin vän men kräfyver en ovän. Ty att privatbankerna finna sig nödsakade till följe af en handelskris, i hvilken de icke hafva någon del, att småningom draga in sin rörelse, kan jag icke finna annat än riktigt och bankmässigt. Att de, som önskade lån och voro vana att nära nog oinskränkt alltid kunna få lån i riksbanken, skulle blifva missnöjda då de under sådana förhållanden möttes med ett afslag, är helt naturligt. Afven jag skulle mycket gerna förena mig med friherrarne Stjernstedt och Raab uti det af dem framställda förslag att ersätta privatbanksedlarna med riksmynt. Jag skulle vilja göra det, upprigtigt taladt, icke derföre, att jag tror det vara nyttigast för privatbankrörelsen, utan derföre ått det vore ofantligt mycket beqvämare och mindre kostsamt för alla dessa associationer, emedan de då aldrig behöfde hålla bankokassa för vexlingen utan blott dragå på de säkerhetshandlingar de till riksbanken inlemnat och sedermera endast vara ett slags kommissionärer för riksbanken. Men jag måste draga något i betänkande, huruvida man kan hoppas det Rikets Ständer skulle medgifva så vidsträckta kreditiver, att associationer i nägot större skala skulle derpå kunna byggas. — Hvad slutligen beträfrar hvad en talare här sagt, att det knappast vore värdt, att tala om detta ämne, då två stånd redan skulle hafva beslutat, att inga enskilda banker med egna sedlar få ega rom, så tager jag mig friheten nämna, att, efter hvad jag hört af en ledamot i det cna af dessa Stånd, har detta Stånd beslutat att uttrycka denna äsigt endast såsom Ståndets gemensamma tanka vid återremissen, utan att derföre hafva fattat något definitift beslut. Saken torde således ännu icke vara så alldeles afgjord, hvarföre jag tager mig friheten att vid återremissen ännu vidblifva den i första paragrafen uttalade princip och yrka på rättighet för privatbankerna att fortfarande få utgifva eget mynt. (Forts. följer.) — — J— — Bornarståndet. Vi meddela här en resume