-timma var slagen. Gud hade tagit sin hand från
hlden rikast utrustade dödlige, som han ännu ställt
- li lifvet. Dessa djerfva ingifvelser, som med sina
slgudaburna blixtrar lyste italienska fälttåget, lyste
sj Austerlitz och Wagram, stodo honom icke mera
fltill buds. Tvekan och ovisshet hade lägrat sig i
len själ, den kraftfullaste och beslutsammaste,
-Isom någonsin funnits. Napoleon sjelf började
, ana, att hans mission led till sitt slut. Se der
orsaken till hans långa dröjsmål i Moskwa, till
t hans slutliga, olyckliga reträtt. Krigsrådet gjor-
-Ide det sannerligen icke. Orden: Med Råds rå-
Ide, hade aldrig gått in i Napoleons konunga-
I försäkran.
Josef, Ludvig, Jerome, Murat hafva nedstigit
ifrån sina throner. Napoleon har fallit, gigant
vlännu i sista ögonblicket. Albion har gifvit sin
tolkning på gästfrihet, och Ixion är redan fast-
- smidd vid sin klippa. Sankt Helena utgör skå-
deplatsen för den tredje tablåen. Bertrand och
Marchand smyga, tysta som skuggor, kring en
herrskare, som sjelf endast är skuggan af hvad
han var. Man får en bild af alla de med fyn-
; digt småsinne uttänkta marter, dem den store fall-
ne måste vidkännas af hämndtörstige vedersa-
kare. Spioneriet smyger i hans spår — det träd,
under hvilket han funnit en efterlängtad skugga,
faller för yxan — Sir Hudson Lowes tölpaktiga
- råhet förnekar verldens fordne beherrskare nam-
net af majestät. Då, midt i detta djup af elände
loch förödmjukelse, uppträder en Deus ex ma-
I chinax, hvilken man äfven som hastigast sett skym-
Ita fram i det blodiga skenet af Moskwas brand.
I Denne Deus ex machinav är visserligen endast
Iklädd i underofficersuniform, men under den bär
han imediertid Napoleons frihet. På redden lig-
ger ett fartyg till hans disposition; det behöfs en-
I dast en signal, för att få detsamma att närma sig
I stranden; underofficeraren är för ögonblicket vakt-
hafvande vid kejsarens person; ingen borde således
kunna misstänka det ringaste, om de tillsamman
begåfve sig nedåt kusten. Men Napoleon känner
sin kraft ohjelpligt bruten. Han är endast gen-
Igånsaren af hvad han fordom var. Han nekar
att följa. Med all aktning för herr Alexander
I Dumas, som satt ord till dessa tablåer på histo-
riens duk, måste vi dock mycket draga itvifvels-
mål, om Napoleon så skuile bemött ett sådant
NE
anbud. Man spänns icke, som han, på pinbänken,
Jutan att längsta derifrån. Hade han, som i hun-
drade slagtningar sett döden 1 hvitögat, måhända
i något fruktansvärdare, än Sankt Helena, att äf-
ventyra? Vi tro det näppeligen.
Kane
nn
Temligen tvärt och utan någon förmedlande öf-
I vergång inträder nu Napoleons dödskamp. Ena
ögonblicket beredd att stiga till häst, sjunker han
idet: andra, medvetslös och yrande, på sin bädd.
Ieke nog, att detta förhållande är ohistoriskt; det
jär äfven omotiveradt, och inverkar, särdeles ge-
inom agoniens längd, pinande på åskådaren, som
jända in i sista ögonblicket får följa Napoleons
I dödsryckningar. Tablåen står dessutom i uppen-
bar strid med den verldsbekanta, i millioner af-
Itryck spridda, gravyr, som minutiöst troget åter-
Iger kejsarens sista stunder. På teatern fattas, af
ide vid tillfället verkligt närvarande personerne,
åtminstone grefvinnan Bertrand och hennes barn,
I general Montholon, doktor Antomarchi, samt den
katolske andlige, som administrerade kejsaren si-
Ista smörjelsen. Ett så groft förbiseende af histo-
rien i en tablå, som egentligen vill stå på histo-
risk grund, kan icke annat än stöta ögat och störa
illusionen. Egentligen hemta framställningar, så-
dane som dessa, sitt egentliga intresse af den tro-
het, den prakt, den fyllighet i ensemblescenerna,
hvarmed de på scenen återgifvas. Med sin be-
ryktade trilogi: Napoleon, Murat, Eugene Beau-
harnmais har Franconi i detta fall gått så långt,
som man under närvarande förhållanden möjligen
torde kunna gå. Konsulatet och kejsardömet haf-
va på tiljorna af ;Theatre du Temple än en gång
kämpat om sina drabbningar — örnarne hafva
utdelats på Marsfältet — kröningshymnen har
ljudat högtidligt under Notre Dames hval!. Hun-
dradetjugo fulla hus hafva följt omkostnader på
millioner. ij
Då framgången af en dylik representation såle-
des i hufvudsakligare mån torde bero på stora, 1
pekuniära resurser, de der tillåta utvecklingen af !
bländande, scenisk prakt och grandiositet, måste
vi väl litet draga i tvifvelsmål lämpligheten af
det gjorda valet af pjes, men kunna imedlertid
icke neka vårt gillande åt det dramatiska förstånd,
hvarmed dessa tablåer i öfrigt blifvit uppsatta.
Utan skada hade dock, i enlighet med hvad vi
ofvanföre nämnt, Napoleons dödskamp kunnat nå-
sot förkortas.
Den enda egentliga rol af någon större bety-
lenhet är, i dessa dramatiska skizzer, Napoleons k
gen. He Stjernström har med verklig framgång
rädt i spåren af Adolf Franconi, Cazot, Gobert
ch Lemaitre, hvilka alla, straxt efter Julirevolu-
ionen och den återvaknande Napoleonsfanatismen,
oro Napoleoner för dagen, studerade kejsarens
vorträtter och rådfrågade de nu småningom ur
ina gömslen framträdande veteranerna från Py-
amiderna och Austerlitz. Kostymeringen före-
öll särdeles lyckad och likheten med den stora
örebilden var ganska illusorisk. Kanske skulle man
t rösten kunnat önska en grand mera djup, nå-
ot mera beslutsamt herrskarmessigt i sjelfva to-
An a