färsmän icke handlade i uppenbar strid med Riksbanken, såsom nu ofta sker. Jag har sökt ådagalägga att privatbankerna icke äro skadliga. Om deras nytta, åter, torde icke vidlyftigt behöfva ordas. Jag har, såsom jag nämnde, vistats i en landsort, der en privatbank finnes, och sålunda sjelf varit vittne till dess påtagliga fördelar. Man klagar för närvarande öfver brist på penningar. Måhända skulle denna brist äfven hos oss vara vida mindre kännbar, om Riksbanken öppnades för kreditiv-rörelse, samt uppoch afskrifningsräkningar, likasom privatbankerna. Om dessa icke få utgifva sedlar på annat än större valörer, så förstöres möjligheten för dem att lemna kreditiv, hvilket Hr Nordenankar i sin reservation ådagalagt genom följande uttryck: Om landsorternas affärsmän, brukspatroner och jordbrukare, hvilkas dagkassa privatbankerna utgöra, ej der kunna erhålla sådane mindre sedlar, som till dagliga liqviderna erfordras, så förfela kreditiverne sitt ändamål, och kreditivtagarne tvingas att riskera riksmynt. och säledes att handla säsom vore hon privatbankens fiende. Jag inskränker härtill mitt yttrande i denna fråga, då jag redan förut tillkännagifvit, att jag instämmer med Hr Nordenankar till aila delar, och att jag således tillstyrker bifall till den nu föredragna punkten af de sammansatta Utskottens förslag. (Forts. följer.)